Advanced

Kompetensfördelningsaspekter på området för fusionskontroll

Nilsson, Jonas (1999)
Department of Law
Abstract
Fusionskontrollen utgör en del av EGs konkurrensrätt. Genom förordning 4064/89 har en särskild ordning skapats på området. Den sätter regler för hur företagsförvärv får genomföras i syfte att bidra till ett skydd för konkurrensen på den gemensamma marknaden. Som ett led i kontrollproceduren, stadgas en obligatorisk anmälningsplikt för sammanslagningar över en viss storlek, vilken måste uppfyllas före koncentrationens förverkligande. Motsvarande regler för fusionskontroll finns även på det nationella planet. Genom tillgången till tröskelvärden, delar förordningen upp kompetensen mellan kommissionen och den nationella myndigheten med avsikt att endast ett kontrollsystem ska vara tillämpligt. Den kompetensfördelningsmetod som valts var vid... (More)
Fusionskontrollen utgör en del av EGs konkurrensrätt. Genom förordning 4064/89 har en särskild ordning skapats på området. Den sätter regler för hur företagsförvärv får genomföras i syfte att bidra till ett skydd för konkurrensen på den gemensamma marknaden. Som ett led i kontrollproceduren, stadgas en obligatorisk anmälningsplikt för sammanslagningar över en viss storlek, vilken måste uppfyllas före koncentrationens förverkligande. Motsvarande regler för fusionskontroll finns även på det nationella planet. Genom tillgången till tröskelvärden, delar förordningen upp kompetensen mellan kommissionen och den nationella myndigheten med avsikt att endast ett kontrollsystem ska vara tillämpligt. Den kompetensfördelningsmetod som valts var vid tillkomsten en unik nyhet för reglering av förhållandet mellan gemenskaps- och nationell rätt. Blir förordningen tillämplig genom koncentrationens uppfyllande av tröskelvärden, får kommissionen ensam kompetens att handha ärendet. Genom denna princip - ''one stop shop'' - är företaget skyddat mot nationell prövning. Faller däremot koncentrationen utanför förordningen är istället nationell rätt tillämplig och företaget ska härmed vara skonat från kommissionens kontroll. Under tröskelvärdena riskeras dock flera kontroller i och med att fler än en nationell myndighet kan anse sig behörig. Detta kan innebära praktiska problem för företagen, eftersom den tunga arbetsbörda som en anmälningsplikt ger upphov till, blir så mycket tyngre när den ska behöva uppfyllas i flera länder. Genom den ökade kommissionskompetens som tröskelvärdessänkningen i förordning 1310/97 givit, har emellertid denna risk begränsats. Efter sänkning av ''ribban'' för vad som ska anses utgöra gemenskapsdimension är det nu tänkt att kommissionen i stället ska äga behörighet i många av de fall som tidigare gav upphov till multinationell jurisdiktion. Förordningen ger även utrymme för undantag från den exklusiva behörigheten. Fastän en viss koncentration faller inom förordningens ramar, kan medlemsstaten enligt artikel 9 få kompetens delegerad från kommissionen. Behörigheten övergår då till den nationella myndigheten som tillämpar sin konkurrensrätt på förvärvet. Genom artikel 21 (3) har vidare medlemsstaten möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sina nationella legitima intressen och detta fastän kommissionen egentligen är behörig. Det handlar här om ett undantag för icke konkurrensrättsliga intressen. Undantagen från den nationella kompetensen är också två. Artikel 22 (3) ger möjlighet att hänskjuta kompetens från medlemsstaten till kommissionen för att säkra konkurrensen på detta lands marknad. Införandet av fusionskontrollen var tänkt att undantränga tillämpningen av annan konkurrensrätt på området. Kommissionen kan emellertid fortfarande tillämpa fördragsartiklarna 85 och 86 Genom Amsterdamfördraget har art. 85 och 86 blivit art. 81 och 82. Ändringen trädde i kraft den 1 maj 1999, vilket var efter uppsatsen var färdigskriven. Artikelhänvisningen följer således den systematik som gällde före Amsterdamfördragets ikraftträdande. på koncentrationer och detta trots att kompetensen i enighet med förordningen faktiskt tilldelats medlemsstaten. När undantagsmöjligheterna tas i bruk kommer de olika myndigheternas kompetens att mötas och i vissa fall t.o.m. kollidera. Det är just i dessa skärningspunkter som kompetenskonflikter kan uppstå. Förhållandet mellan besluten på gemenskapsnivå respektive från nationell myndighet sätts på prov. Det handlar om situationer där förordningen inte lyckas utpeka företräde. Konflikterna måste emellertid lösas och för denna uppgift får man söka vägledning utanför fusionskontrollen. Principen om EG-rättens företräde som etablerats i fallet Walt Wilhelm, torde här kunna få betydelse om det nationella beslutet stör tillämpningen av gemenskapsrätten. Om val av kontrollerande myndighet är möjlig, får företaget i det aktuella fusionsärendet fråga sig vilken myndighets kompetens som föredras. Handläggning inom förordningens ramar har den klara fördelen att koncentrationen är skyddad mot risken för multinationell jurisdiktion. Företaget vet vidare vilken myndighet som exklusivt blir behörig. Förutsatt att sammanslagningen kan undvika att bli föremål för flera nationella prövningar, innebär en nationell handläggning ofta mindre påfrestningar för företagen. De kan möjligen också känna sig mer bekväma vid kontakten med nationell myndighet jämfört med motsvarande bekantskap på gemenskapsnivå. För en tillförlitligt utredning om vilken myndighet som föredras får man även beakta andra aspekter som har anknytning till kontrollproceduren. Det gäller här främst att se hur länge det kan dröja innan myndigheten fattat sitt beslut och hur låst koncentrationen är under tiden. Dessa aspekter har stor praktisk betydelse för sammanslagningen eftersom inte bara tempot i förvärvet påverkas utan dessutom skapas osäkerhet för parterna. En längre tidsfrist för myndigheten medför således att koncentrationen under tiden svävar i osäkerhet om huruvida den kommer att förverkligas eller inte. Ur företagets synvinkel är det därför väsentligt att försöka undvika långa handläggningstider för att i möjligaste mån begränsa osäkerheten. Bestämmelser på gemenskapsbasis får undersökas i jämförelse med den eller de eventuellt tillämpbara nationella regleringar i frågan. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Nilsson, Jonas
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Konkurrensrätt, EG-rätt
language
Swedish
id
1560556
date added to LUP
2010-03-08 15:55:26
date last changed
2010-03-08 15:55:26
@misc{1560556,
  abstract     = {Fusionskontrollen utgör en del av EGs konkurrensrätt. Genom förordning 4064/89 har en särskild ordning skapats på området. Den sätter regler för hur företagsförvärv får genomföras i syfte att bidra till ett skydd för konkurrensen på den gemensamma marknaden. Som ett led i kontrollproceduren, stadgas en obligatorisk anmälningsplikt för sammanslagningar över en viss storlek, vilken måste uppfyllas före koncentrationens förverkligande. Motsvarande regler för fusionskontroll finns även på det nationella planet. Genom tillgången till tröskelvärden, delar förordningen upp kompetensen mellan kommissionen och den nationella myndigheten med avsikt att endast ett kontrollsystem ska vara tillämpligt. Den kompetensfördelningsmetod som valts var vid tillkomsten en unik nyhet för reglering av förhållandet mellan gemenskaps- och nationell rätt. Blir förordningen tillämplig genom koncentrationens uppfyllande av tröskelvärden, får kommissionen ensam kompetens att handha ärendet. Genom denna princip - ''one stop shop'' - är företaget skyddat mot nationell prövning. Faller däremot koncentrationen utanför förordningen är istället nationell rätt tillämplig och företaget ska härmed vara skonat från kommissionens kontroll. Under tröskelvärdena riskeras dock flera kontroller i och med att fler än en nationell myndighet kan anse sig behörig. Detta kan innebära praktiska problem för företagen, eftersom den tunga arbetsbörda som en anmälningsplikt ger upphov till, blir så mycket tyngre när den ska behöva uppfyllas i flera länder. Genom den ökade kommissionskompetens som tröskelvärdessänkningen i förordning 1310/97 givit, har emellertid denna risk begränsats. Efter sänkning av ''ribban'' för vad som ska anses utgöra gemenskapsdimension är det nu tänkt att kommissionen i stället ska äga behörighet i många av de fall som tidigare gav upphov till multinationell jurisdiktion. Förordningen ger även utrymme för undantag från den exklusiva behörigheten. Fastän en viss koncentration faller inom förordningens ramar, kan medlemsstaten enligt artikel 9 få kompetens delegerad från kommissionen. Behörigheten övergår då till den nationella myndigheten som tillämpar sin konkurrensrätt på förvärvet. Genom artikel 21 (3) har vidare medlemsstaten möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sina nationella legitima intressen och detta fastän kommissionen egentligen är behörig. Det handlar här om ett undantag för icke konkurrensrättsliga intressen. Undantagen från den nationella kompetensen är också två. Artikel 22 (3) ger möjlighet att hänskjuta kompetens från medlemsstaten till kommissionen för att säkra konkurrensen på detta lands marknad. Införandet av fusionskontrollen var tänkt att undantränga tillämpningen av annan konkurrensrätt på området. Kommissionen kan emellertid fortfarande tillämpa fördragsartiklarna 85 och 86 Genom Amsterdamfördraget har art. 85 och 86 blivit art. 81 och 82. Ändringen trädde i kraft den 1 maj 1999, vilket var efter uppsatsen var färdigskriven. Artikelhänvisningen följer således den systematik som gällde före Amsterdamfördragets ikraftträdande. på koncentrationer och detta trots att kompetensen i enighet med förordningen faktiskt tilldelats medlemsstaten. När undantagsmöjligheterna tas i bruk kommer de olika myndigheternas kompetens att mötas och i vissa fall t.o.m. kollidera. Det är just i dessa skärningspunkter som kompetenskonflikter kan uppstå. Förhållandet mellan besluten på gemenskapsnivå respektive från nationell myndighet sätts på prov. Det handlar om situationer där förordningen inte lyckas utpeka företräde. Konflikterna måste emellertid lösas och för denna uppgift får man söka vägledning utanför fusionskontrollen. Principen om EG-rättens företräde som etablerats i fallet Walt Wilhelm, torde här kunna få betydelse om det nationella beslutet stör tillämpningen av gemenskapsrätten. Om val av kontrollerande myndighet är möjlig, får företaget i det aktuella fusionsärendet fråga sig vilken myndighets kompetens som föredras. Handläggning inom förordningens ramar har den klara fördelen att koncentrationen är skyddad mot risken för multinationell jurisdiktion. Företaget vet vidare vilken myndighet som exklusivt blir behörig. Förutsatt att sammanslagningen kan undvika att bli föremål för flera nationella prövningar, innebär en nationell handläggning ofta mindre påfrestningar för företagen. De kan möjligen också känna sig mer bekväma vid kontakten med nationell myndighet jämfört med motsvarande bekantskap på gemenskapsnivå. För en tillförlitligt utredning om vilken myndighet som föredras får man även beakta andra aspekter som har anknytning till kontrollproceduren. Det gäller här främst att se hur länge det kan dröja innan myndigheten fattat sitt beslut och hur låst koncentrationen är under tiden. Dessa aspekter har stor praktisk betydelse för sammanslagningen eftersom inte bara tempot i förvärvet påverkas utan dessutom skapas osäkerhet för parterna. En längre tidsfrist för myndigheten medför således att koncentrationen under tiden svävar i osäkerhet om huruvida den kommer att förverkligas eller inte. Ur företagets synvinkel är det därför väsentligt att försöka undvika långa handläggningstider för att i möjligaste mån begränsa osäkerheten. Bestämmelser på gemenskapsbasis får undersökas i jämförelse med den eller de eventuellt tillämpbara nationella regleringar i frågan.},
  author       = {Nilsson, Jonas},
  keyword      = {Konkurrensrätt,EG-rätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Kompetensfördelningsaspekter på området för fusionskontroll},
  year         = {1999},
}