Advanced

Varumärkets konkurrensmässiga effekter - En studie om ensamrätt och frihållning

Nylander, Rebecca (2006)
Department of Law
Abstract
Medan de konkurrensrättsliga reglerna strävar efter frihållning på marknaden skapar den varumärkesrättsliga regleringen ensamrätter. De två rättssystemen kan därför sägas vara varandras motpoler. VML och KL har dock samma övergripande syfte: att skapa en sund och fungerande konkurrens. För att uppnå detta syfte samt för att skapa en balans mellan ensamrätt och frihållning på marknaden måste de båda lagarna samspela med varandra. Det skydd som varumärkeslagen i dag ger åt en varumärkeshavare är vidsträckt. Lagen föreskriver t.ex. inga möjligheter till tvångslicenser, rätten tidsbegränsas inte och lagen innehåller för övrigt enbart ett fåtal regler som begränsar en innehavares befogenheter. VML är trots detta i princip lyckosamt utformad och... (More)
Medan de konkurrensrättsliga reglerna strävar efter frihållning på marknaden skapar den varumärkesrättsliga regleringen ensamrätter. De två rättssystemen kan därför sägas vara varandras motpoler. VML och KL har dock samma övergripande syfte: att skapa en sund och fungerande konkurrens. För att uppnå detta syfte samt för att skapa en balans mellan ensamrätt och frihållning på marknaden måste de båda lagarna samspela med varandra. Det skydd som varumärkeslagen i dag ger åt en varumärkeshavare är vidsträckt. Lagen föreskriver t.ex. inga möjligheter till tvångslicenser, rätten tidsbegränsas inte och lagen innehåller för övrigt enbart ett fåtal regler som begränsar en innehavares befogenheter. VML är trots detta i princip lyckosamt utformad och tillämpad. Det omfattande skydd som lagen ger är inte så långtgående att det rubbar balansen på marknaden, utan det måste anses nödvändigt för att ge näringsidkarna det incitament som krävs för att utveckla de för konsumenterna viktiga varumärkena. I själva verket har stor hänsyn tagits till den allmänna konkurrensen vid utformningen av flertalet bestämmelser i lagen. Det är dessutom inte heller lagens uppgift att reglera företagens ageranden på marknaden, även om dessa sker på ett illojalt sätt med hjälp av varumärken. Det hör i stället till konkurrenslagens område. Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i 6 § KL samt förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL skall förhindra åtgärder som direkt kan sägas ge konkurrensbegränsningar eller syfta till sådana. Gränsdragningen mellan konkurrensrätt och immaterialrätt anses komplicerad. Generellt kan man dock säga att KL:s regler inte får ingripa mot den av rättsordningen accepterade existensen av en varumärkesrätt. Däremot kan KL hindra utövandet av en varumärkesrätt som går utöver själva säkerställandet av densamma. I vissa fall bör man också kunna ingripa mot åtgärder som företas i syfte att skydda varumärket om dessa inte står i proportion till dess effekter. 6 § KL, som förbjuder konkurrensbegränsande avtal av såväl horisontell som vertikal art, begränsar många typer av konkurrensskadlig användning av varumärken. Relativt riklig praxis visar att möjligheterna till undantag enligt 8 § KL och gruppundantaget för vertikala avtal i många fall gör bedömningen dynamisk på så sätt att en avvägning görs mellan avtalets positiva och negativa effekter i det enskilda fallet. Förbudet i 6 § KL kan dock inte i tillräcklig utsträckning anses motverka konkurrensskadligt användande av varumärken. Det beror på de i princip obegränsade möjligheter som föreligger för en varumärkeshavare att använda ett selektivt distributionssystem. Ett sådant medför konkurrensbegränsningar bl.a. i form av begränsat antal återförsäljare, minskad priskonkurrens och inskränkningar i återförsäljarnas handlingsfrihet. Konkurrensbegränsningarna blir dessutom särskilt långtgående när det selektiva försäljningssystemet används av en innehavare av ett s.k. varumärkesmonopol, eftersom mellanmärkeskonkurrensen i sådana fall är i princip obefintlig. Praxis rörande varumärken och 19 § KL lyser med sin frånvaro. Det beror mest sannolikt på det förhållande att de s.k. varumärkesmonopolen enligt gällande uppfattning alltid anses ha substitut och således inte medför någon dominerande ställning enligt lagen. Eftersom företag med den reella marknadsdominans som ett sådant varumärke för med sig, i dag kan företa i princip vilka ensidiga åtgärder som helst, kan användandet av varumärken ge upphov till konkurrensbegränsande effekter utöver dem som följer av ensamrätten som sådan. På grund av de brister som föreligger i 6 och 19 §§ KL, kan det viktiga samspelet mellan varumärkesrätt och konkurrensrätt sägas vara inte helt fungerande, och balansen mellan ensamrätt och frihållning följaktligen till viss del rubbad. För att komma tillrätta med detta problem föreslås att en ändring görs i praxis vad gäller uppfattningen av varumärkesmonopol. Dessutom bör 6 § KL förses med ett visst förbud mot användning av selektiva distributionsavtal. För att ett sådant förbud skall bli effektivt krävs slutligen också en modifiering av reglerna i gruppundantaget för vertikala avtal. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Nylander, Rebecca
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Konkurrensrätt, Immaterialrätt
language
Swedish
id
1560799
date added to LUP
2010-03-08 15:55:27
date last changed
2010-03-08 15:55:27
@misc{1560799,
  abstract     = {Medan de konkurrensrättsliga reglerna strävar efter frihållning på marknaden skapar den varumärkesrättsliga regleringen ensamrätter. De två rättssystemen kan därför sägas vara varandras motpoler. VML och KL har dock samma övergripande syfte: att skapa en sund och fungerande konkurrens. För att uppnå detta syfte samt för att skapa en balans mellan ensamrätt och frihållning på marknaden måste de båda lagarna samspela med varandra. Det skydd som varumärkeslagen i dag ger åt en varumärkeshavare är vidsträckt. Lagen föreskriver t.ex. inga möjligheter till tvångslicenser, rätten tidsbegränsas inte och lagen innehåller för övrigt enbart ett fåtal regler som begränsar en innehavares befogenheter. VML är trots detta i princip lyckosamt utformad och tillämpad. Det omfattande skydd som lagen ger är inte så långtgående att det rubbar balansen på marknaden, utan det måste anses nödvändigt för att ge näringsidkarna det incitament som krävs för att utveckla de för konsumenterna viktiga varumärkena. I själva verket har stor hänsyn tagits till den allmänna konkurrensen vid utformningen av flertalet bestämmelser i lagen. Det är dessutom inte heller lagens uppgift att reglera företagens ageranden på marknaden, även om dessa sker på ett illojalt sätt med hjälp av varumärken. Det hör i stället till konkurrenslagens område. Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i 6 § KL samt förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL skall förhindra åtgärder som direkt kan sägas ge konkurrensbegränsningar eller syfta till sådana. Gränsdragningen mellan konkurrensrätt och immaterialrätt anses komplicerad. Generellt kan man dock säga att KL:s regler inte får ingripa mot den av rättsordningen accepterade existensen av en varumärkesrätt. Däremot kan KL hindra utövandet av en varumärkesrätt som går utöver själva säkerställandet av densamma. I vissa fall bör man också kunna ingripa mot åtgärder som företas i syfte att skydda varumärket om dessa inte står i proportion till dess effekter. 6 § KL, som förbjuder konkurrensbegränsande avtal av såväl horisontell som vertikal art, begränsar många typer av konkurrensskadlig användning av varumärken. Relativt riklig praxis visar att möjligheterna till undantag enligt 8 § KL och gruppundantaget för vertikala avtal i många fall gör bedömningen dynamisk på så sätt att en avvägning görs mellan avtalets positiva och negativa effekter i det enskilda fallet. Förbudet i 6 § KL kan dock inte i tillräcklig utsträckning anses motverka konkurrensskadligt användande av varumärken. Det beror på de i princip obegränsade möjligheter som föreligger för en varumärkeshavare att använda ett selektivt distributionssystem. Ett sådant medför konkurrensbegränsningar bl.a. i form av begränsat antal återförsäljare, minskad priskonkurrens och inskränkningar i återförsäljarnas handlingsfrihet. Konkurrensbegränsningarna blir dessutom särskilt långtgående när det selektiva försäljningssystemet används av en innehavare av ett s.k. varumärkesmonopol, eftersom mellanmärkeskonkurrensen i sådana fall är i princip obefintlig. Praxis rörande varumärken och 19 § KL lyser med sin frånvaro. Det beror mest sannolikt på det förhållande att de s.k. varumärkesmonopolen enligt gällande uppfattning alltid anses ha substitut och således inte medför någon dominerande ställning enligt lagen. Eftersom företag med den reella marknadsdominans som ett sådant varumärke för med sig, i dag kan företa i princip vilka ensidiga åtgärder som helst, kan användandet av varumärken ge upphov till konkurrensbegränsande effekter utöver dem som följer av ensamrätten som sådan. På grund av de brister som föreligger i 6 och 19 §§ KL, kan det viktiga samspelet mellan varumärkesrätt och konkurrensrätt sägas vara inte helt fungerande, och balansen mellan ensamrätt och frihållning följaktligen till viss del rubbad. För att komma tillrätta med detta problem föreslås att en ändring görs i praxis vad gäller uppfattningen av varumärkesmonopol. Dessutom bör 6 § KL förses med ett visst förbud mot användning av selektiva distributionsavtal. För att ett sådant förbud skall bli effektivt krävs slutligen också en modifiering av reglerna i gruppundantaget för vertikala avtal.},
  author       = {Nylander, Rebecca},
  keyword      = {Konkurrensrätt,Immaterialrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Varumärkets konkurrensmässiga effekter - En studie om ensamrätt och frihållning},
  year         = {2006},
}