Advanced

Sanktioner vid umgängessabotage

Persson, Karolina (2003)
Department of Law
Abstract
Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) och dess principer ligger i många hänseenden till grund för den svenska regleringen vad gäller barnets bästa. Barnkonventionen fastlägger barnets rättigheter och den bärande principen i konventionen är att barnets bästa skall sättas i främsta rummet i alla beslut som rör dem. Gemensamt ansvar är en förutsättning för att familjen skall fungera som grundenhet och behovet av nära kontakt med båda föräldrarna är en av de viktigaste utgångspunkterna. Föräldrabalken stämmer väl överens med Barnkonventionen och Sverige uppfyller de minimikrav som Barnkonventionen ställer. Då föräldrar inte kan nå en överenskommelse om barnets vårdnad, boende eller umgänge kan de väcka talan... (More)
Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) och dess principer ligger i många hänseenden till grund för den svenska regleringen vad gäller barnets bästa. Barnkonventionen fastlägger barnets rättigheter och den bärande principen i konventionen är att barnets bästa skall sättas i främsta rummet i alla beslut som rör dem. Gemensamt ansvar är en förutsättning för att familjen skall fungera som grundenhet och behovet av nära kontakt med båda föräldrarna är en av de viktigaste utgångspunkterna. Föräldrabalken stämmer väl överens med Barnkonventionen och Sverige uppfyller de minimikrav som Barnkonventionen ställer. Då föräldrar inte kan nå en överenskommelse om barnets vårdnad, boende eller umgänge kan de väcka talan vid domstol och yrka att denna avgör tvisten. Vid tolkning av barnets bästa i samband med föräldrakonflikter om vårdnad, boende eller umgänge är huvudpresumtionen att barnets behov av umgänge med båda föräldrarna skall främjas. Emellertid skall även andra antaganden vägas in vid bedömning av barnets bästa. Exempel på sådana antaganden är barnets behov av omvårdnad, trygghet och stabilitet. Barnets vilja skall också beaktas, liksom risken för att barnet utsätts för övergrepp. Det är viktigt att domstolen inte enbart ser till de färdiga presumtionerna, utan för att få fram vad som är barnets bästa måste en bedömning göras i varje enskilt fall, utifrån de individuella förhållandena. Gemensam vårdnad är den vanligaste vårdnadsformen och ses som ett led i främjandet av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge, med den förälder som barnet inte bor tillsammans med, så långt som möjligt blir uppfyllt. Även den förälder som barnet inte bor tillsammans med har ett uttryckligt ansvar för att barnets behov av umgänge med honom eller henne blir tillgodosett. Det förekommer att en förälder, som anser sig ha blivit orättvist behandlad i domstolen, väljer att inte följa de handlingsdirektiv som förelagts i domen. Likaså inträffar det att föräldrar som är i konflikt med varandra, i syfte att ''hämnas'' på den andra föräldern, motarbetar och medvetet hindrar att umgänge kommer till stånd mellan barnet och den andra föräldern. Benämningen på sådant handlande är umgängessabotage. Barnets behov av umgänge med båda föräldrarna skall ges stor betydelse, varför umgängessabotage är ett starkt argument för överföring av vårdnaden eller boendet. Enligt min mening görs det allt som ofta undantag från den presumtionen. Då en dom eller ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge inte efterlevs kan verkställighet av domen eller avtalet begäras hos länsrätten. Utgångspunkten vid verkställighet är att barnet skall överlämnas frivilligt. Då medling inte hjälper får länsrätten förordna om verkställighet och tvångsmedel får tillgripas för att en överflyttning av barnet skall kunna genomföras. Det huvudsakliga tvångsmedlet är vite. I de fall vite är verkningslöst kan det istället bli aktuellt med hämtning genom polismyndighetens försorg. Polishämtning skall ses som det yttersta tvångsmedlet och bör så långt som möjligt undvikas. Barnets bästa skall vara i fokus vid prövning av om verkställighet skall vägras eller inte samt vid själva verkställighetsförfarandet. Hämtning och andra åtgärder som rör barnet skall ske på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. De sanktioner som idag kan användas vid umgängessabotage, anser jag inte vara tillräckliga för att stävja olika former av umgängessabotage. Med hänvisning till barnets bästa och den betydelse som det har för ett barns goda utveckling att få känna samhörighet med båda sina föräldrar, anser jag det vara av största vikt att umgängessabotage tas på allvar. Beträffande verkställighetsmål anser jag inte att domstolarna tar sitt fulla ansvar vad gäller tillämpningen av barnets bästa. Enligt Barnombudsmannens (BO) undersökning, gällande barnets bästa i verkställighetsmål, Barnombudsmannen: Ta hänsyn till barnets bästa i verkställighetsmål. En studie av länsrättsdomar avseende verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge, Stockholm 2001. visade det sig att det endast var 18 % av de undersökta domarna som redovisade en individuell och självständig bedömning av barnets bästa i domsmotiveringen. Detta resultat är inte acceptabelt. Det framgår av både portalparagrafen i 21 kap. föräldrabalken (FB) samt artikel 3 i Barnkonventionen att en dom som rör ett barn alltid skall redovisa hur barnets bästa har beaktats. Vad denna försummelse beror på är svårt att säga. Det kan vara slarv eller bagatelliserande från domstolens sida att inte närmre precisera sina tankegångar eller också kan det bero på okunnighet om hur principen om barnets bästa skall tillämpas. Ett sätt att komma till rätta med problemet är att ge domare, nämndemän och ombud kunskap om barns behov samt vägledning i hur Barnkonventionen skall hanteras. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Persson, Karolina
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Familjerätt
language
Swedish
id
1561189
date added to LUP
2010-03-08 15:55:27
date last changed
2010-03-08 15:55:27
@misc{1561189,
  abstract     = {Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) och dess principer ligger i många hänseenden till grund för den svenska regleringen vad gäller barnets bästa. Barnkonventionen fastlägger barnets rättigheter och den bärande principen i konventionen är att barnets bästa skall sättas i främsta rummet i alla beslut som rör dem. Gemensamt ansvar är en förutsättning för att familjen skall fungera som grundenhet och behovet av nära kontakt med båda föräldrarna är en av de viktigaste utgångspunkterna. Föräldrabalken stämmer väl överens med Barnkonventionen och Sverige uppfyller de minimikrav som Barnkonventionen ställer. Då föräldrar inte kan nå en överenskommelse om barnets vårdnad, boende eller umgänge kan de väcka talan vid domstol och yrka att denna avgör tvisten. Vid tolkning av barnets bästa i samband med föräldrakonflikter om vårdnad, boende eller umgänge är huvudpresumtionen att barnets behov av umgänge med båda föräldrarna skall främjas. Emellertid skall även andra antaganden vägas in vid bedömning av barnets bästa. Exempel på sådana antaganden är barnets behov av omvårdnad, trygghet och stabilitet. Barnets vilja skall också beaktas, liksom risken för att barnet utsätts för övergrepp. Det är viktigt att domstolen inte enbart ser till de färdiga presumtionerna, utan för att få fram vad som är barnets bästa måste en bedömning göras i varje enskilt fall, utifrån de individuella förhållandena. Gemensam vårdnad är den vanligaste vårdnadsformen och ses som ett led i främjandet av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge, med den förälder som barnet inte bor tillsammans med, så långt som möjligt blir uppfyllt. Även den förälder som barnet inte bor tillsammans med har ett uttryckligt ansvar för att barnets behov av umgänge med honom eller henne blir tillgodosett. Det förekommer att en förälder, som anser sig ha blivit orättvist behandlad i domstolen, väljer att inte följa de handlingsdirektiv som förelagts i domen. Likaså inträffar det att föräldrar som är i konflikt med varandra, i syfte att ''hämnas'' på den andra föräldern, motarbetar och medvetet hindrar att umgänge kommer till stånd mellan barnet och den andra föräldern. Benämningen på sådant handlande är umgängessabotage. Barnets behov av umgänge med båda föräldrarna skall ges stor betydelse, varför umgängessabotage är ett starkt argument för överföring av vårdnaden eller boendet. Enligt min mening görs det allt som ofta undantag från den presumtionen. Då en dom eller ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge inte efterlevs kan verkställighet av domen eller avtalet begäras hos länsrätten. Utgångspunkten vid verkställighet är att barnet skall överlämnas frivilligt. Då medling inte hjälper får länsrätten förordna om verkställighet och tvångsmedel får tillgripas för att en överflyttning av barnet skall kunna genomföras. Det huvudsakliga tvångsmedlet är vite. I de fall vite är verkningslöst kan det istället bli aktuellt med hämtning genom polismyndighetens försorg. Polishämtning skall ses som det yttersta tvångsmedlet och bör så långt som möjligt undvikas. Barnets bästa skall vara i fokus vid prövning av om verkställighet skall vägras eller inte samt vid själva verkställighetsförfarandet. Hämtning och andra åtgärder som rör barnet skall ske på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. De sanktioner som idag kan användas vid umgängessabotage, anser jag inte vara tillräckliga för att stävja olika former av umgängessabotage. Med hänvisning till barnets bästa och den betydelse som det har för ett barns goda utveckling att få känna samhörighet med båda sina föräldrar, anser jag det vara av största vikt att umgängessabotage tas på allvar. Beträffande verkställighetsmål anser jag inte att domstolarna tar sitt fulla ansvar vad gäller tillämpningen av barnets bästa. Enligt Barnombudsmannens (BO) undersökning, gällande barnets bästa i verkställighetsmål, Barnombudsmannen: Ta hänsyn till barnets bästa i verkställighetsmål. En studie av länsrättsdomar avseende verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge, Stockholm 2001. visade det sig att det endast var 18 % av de undersökta domarna som redovisade en individuell och självständig bedömning av barnets bästa i domsmotiveringen. Detta resultat är inte acceptabelt. Det framgår av både portalparagrafen i 21 kap. föräldrabalken (FB) samt artikel 3 i Barnkonventionen att en dom som rör ett barn alltid skall redovisa hur barnets bästa har beaktats. Vad denna försummelse beror på är svårt att säga. Det kan vara slarv eller bagatelliserande från domstolens sida att inte närmre precisera sina tankegångar eller också kan det bero på okunnighet om hur principen om barnets bästa skall tillämpas. Ett sätt att komma till rätta med problemet är att ge domare, nämndemän och ombud kunskap om barns behov samt vägledning i hur Barnkonventionen skall hanteras.},
  author       = {Persson, Karolina},
  keyword      = {Familjerätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Sanktioner vid umgängessabotage},
  year         = {2003},
}