Avtalsslut de lege lata och de lege ferenda - en studie av avtalsslut enligt Principles of European Contract Law och svensk avtalsrätt med utgångspunkt i diskussionerna om gemensam avtalsrätt inom Europeiska unionen
(2003)Department of Law
- Abstract
- Avtalsrätten är just nu ett högaktuellt ämne både på EU-nivå och i Sverige. EU började intressera sig för avtalsrätten redan under 1980-talet. Finansiellt stöd har alltsedan dess lämnats åt en skara akademiker kallade Lando-kommissionen, efter den danske initiativtagaren professor Ole Lando, för att hjälpa dem att söka utröna gemensamma grunder i den samlade europeiska avtalsrätten. Under 1999 publicerades del II av Lando-kommissionens verk, Principles of European Contract Law (PECL) som bland annat innehåller allmänna avtalsrättsliga principer och bestämmelser om avtalsslut. Att EU:s intresse riktade sig mot avtalsrätten berodde på att avtalsrätten sågs (och alltjämt ses) som ett hinder mot varors fria rörlighet på grund av de problem som... (More)
- Avtalsrätten är just nu ett högaktuellt ämne både på EU-nivå och i Sverige. EU började intressera sig för avtalsrätten redan under 1980-talet. Finansiellt stöd har alltsedan dess lämnats åt en skara akademiker kallade Lando-kommissionen, efter den danske initiativtagaren professor Ole Lando, för att hjälpa dem att söka utröna gemensamma grunder i den samlade europeiska avtalsrätten. Under 1999 publicerades del II av Lando-kommissionens verk, Principles of European Contract Law (PECL) som bland annat innehåller allmänna avtalsrättsliga principer och bestämmelser om avtalsslut. Att EU:s intresse riktade sig mot avtalsrätten berodde på att avtalsrätten sågs (och alltjämt ses) som ett hinder mot varors fria rörlighet på grund av de problem som riskerar uppkomma särskilt för några av marknadens aktörer, vid internationell handel. Under 1980- och 1990-talet har Europaparlamentet engagerat sig i frågan om harmonisering av medlemsstaternas civilrätt men intresset först 2001 avgav kommissionen ett meddelande i syfte att påbörja en öppen debatt om europeisk avtalsrätt. Man ville veta på vilka sätt avtalsrätten och dess olika utformning i de olika medlemsstaterna kunde utgöra faktiska hinder för handeln på den inre marknaden. Kommissionen ville även veta vilka åtgärder som kunde vara nödvändiga för att motverka sådana hinder. Fyra förslag presenterades av kommissionen&semic inga gemenskapsåtgärder, främja en utveckling mot gemensamma avtalsrättsliga principer som leder till ökad konvergens av medlemsstaternas lagstiftning, förbättra kvaliteten på befintlig lagstiftning samt att anta ny heltäckande lagstiftning på EG-nivå. Många intressenter svarade och meddelade sin syn på frågan men åsikterna var väldigt spridda. Sammantaget kan sägas att förslaget att förbättra kvaliteten på befintlig lagstiftning var det som överlag mottogs bäst. Kommissionens handlingsplan, KOM (2003) 68 presenterades i mars 2003. Kommissionen tycks anse att olika avtalsrättsliga faktorer verkligen orsakar hinder för den inre marknaden. Dessa hinder verkar huvudsakligen utgöras av dispositiva bestämmelsers olikheter, främst rörande avtalsslut, avtals ogiltighet, icke-fullgörelse och felaktig fullgörelse inklusive följderna därav samt standardavtalsinkorporering. Kommissionens förslag för att komma till rätta med problemen består av tre åtgärder. Som en första åtgärd anges förbättrande av regelverket. Detta skall underlättas med hjälp av en gemensam referensram, som skall utarbetas. Även om förbättrandet av regelverket är huvudsyftet med referensramen så finns det fler viktiga anledningar till dess utarbetande. Den skall kunna användas av nationella lagstiftande församlingar inom EU för att på längre sikt utjämna skillnader mellan rättssystemens avtalsrätt och den skall också utgöra grunden för fortsatta diskussioner om ett avtalsrättsligt instrument. Redan gjort forskningsarbete behöver inte göras om på nytt utan skall tillvaratas och utvidgas till närliggande områden. Som en andra åtgärd från kommissionens sida så listas att främja utarbetandet av standardavtalsklausuler. Som en tredje och sista åtgärd anges fortsatt diskussion kring ett instrument på avtalsrättens område. Kan det tänkas att PECL kommer att utgöra grunden för den gemensamma referensramen, vars innehåll faktiskt är av största vikt rent principiellt? PECL har som sagt fått stöd från EU alltsedan starten och är ett omfattande arbete. De delar som behandlas i PECL är i huvudsak samma delar som nu är av största intresse vid skapandet av den gemensamma referensramen. PECL har inspirerats av de europeiska ländernas avtalsrätt, CISG och den amerikanska Uniform Commercial Code samt annat juridiskt material både från länder utom och inom EU. Bland den nordiska doktrinen ryms flera olika åsikter. Ramberg anser att de nordiska avtalslagarna inte är tillfredsställande utan behöver reformeras. Både Bernitz och Ramberg påpekar också att de nordiska länderna behöver engagera sig i utvecklingen på EU-nivå. Ramberg påpekar även att de största skillnaderna i avtalsrätten i ett EU-perspektiv rör avtalsslut, och då särskilt formkrav och frågan om anbudets bindande eller icke-bindande verkan. Ett första steg mot utveckling anser Ramberg ligga i att de nordiska länderna tar bort den reservation mot del II av CISG som man haft sedan dess tillkomst. Bernitz ställer sig positiv till förslaget i KOM (2001) 398 att utarbeta gemensamma principer. Håstad anser å sin sida att en europeisk civillag kanske kan vara bra vid gränsöverskridande handel men knappast vid nationella affärer. Även om Håstad anser att PECL är mestadels godtagbar så befarar han att dess allmänna utformning kommer att göra att behovet av prejudikatsbildning blir stort, och att det saknas en riktigt bra lösning. Wilhelmsson är negativt inställd mot en europeisk civillagbok och anser att den kommer att förstena rätten och förhindra dess utveckling. Han ser hellre att rätten tillåts utvecklas flexibelt och experimentellt, genom fri rörelse av influenser över nationsgränserna. Wilhelmsson anser att den bästa utvecklingen just nu ligger i att arbeta fram europeiska standardavtal och en europeisk soft law. PECL och den svenska avtalsrätten har mycket gemensamt. Grundprinciperna för avtalsrätten är i stort sett lika, liksom kraven på anbud, accept och avtalsslut. De största skillnaderna ligger i frågan om anbuds bindande verkan, verkan av anbud riktade till allmänheten, följden av sena accepter samt rådande princip vid kolliderande standardavtal. Det kan dock ifrågasättas hur stora dessa skillnader är i praktiken, och om de skillnader som existerar har så stor reell betydelse. Jag är av den åsikten att PECL och den svenska avtalsrätten har fler likheter än skillnader, och rörande de skillnader som finns är det inte säkert att den svenska avtalsrätten har den bästa lösningen. Det är nu dags för den svenska lagstiftaren att fundera över hur den framtida svenska avtalsrätten bör se ut och på vilket sätt den bör utvecklas. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1561710
- author
- Samuelsson, Åsa
- supervisor
- organization
- year
- 2003
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Förmögenhetsrätt, Avtalsrätt, Civilrätt; oklassificerad, EG-rätt
- language
- Swedish
- id
- 1561710
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:29
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:29
@misc{1561710,
abstract = {{Avtalsrätten är just nu ett högaktuellt ämne både på EU-nivå och i Sverige. EU började intressera sig för avtalsrätten redan under 1980-talet. Finansiellt stöd har alltsedan dess lämnats åt en skara akademiker kallade Lando-kommissionen, efter den danske initiativtagaren professor Ole Lando, för att hjälpa dem att söka utröna gemensamma grunder i den samlade europeiska avtalsrätten. Under 1999 publicerades del II av Lando-kommissionens verk, Principles of European Contract Law (PECL) som bland annat innehåller allmänna avtalsrättsliga principer och bestämmelser om avtalsslut. Att EU:s intresse riktade sig mot avtalsrätten berodde på att avtalsrätten sågs (och alltjämt ses) som ett hinder mot varors fria rörlighet på grund av de problem som riskerar uppkomma särskilt för några av marknadens aktörer, vid internationell handel. Under 1980- och 1990-talet har Europaparlamentet engagerat sig i frågan om harmonisering av medlemsstaternas civilrätt men intresset först 2001 avgav kommissionen ett meddelande i syfte att påbörja en öppen debatt om europeisk avtalsrätt. Man ville veta på vilka sätt avtalsrätten och dess olika utformning i de olika medlemsstaterna kunde utgöra faktiska hinder för handeln på den inre marknaden. Kommissionen ville även veta vilka åtgärder som kunde vara nödvändiga för att motverka sådana hinder. Fyra förslag presenterades av kommissionen&semic inga gemenskapsåtgärder, främja en utveckling mot gemensamma avtalsrättsliga principer som leder till ökad konvergens av medlemsstaternas lagstiftning, förbättra kvaliteten på befintlig lagstiftning samt att anta ny heltäckande lagstiftning på EG-nivå. Många intressenter svarade och meddelade sin syn på frågan men åsikterna var väldigt spridda. Sammantaget kan sägas att förslaget att förbättra kvaliteten på befintlig lagstiftning var det som överlag mottogs bäst. Kommissionens handlingsplan, KOM (2003) 68 presenterades i mars 2003. Kommissionen tycks anse att olika avtalsrättsliga faktorer verkligen orsakar hinder för den inre marknaden. Dessa hinder verkar huvudsakligen utgöras av dispositiva bestämmelsers olikheter, främst rörande avtalsslut, avtals ogiltighet, icke-fullgörelse och felaktig fullgörelse inklusive följderna därav samt standardavtalsinkorporering. Kommissionens förslag för att komma till rätta med problemen består av tre åtgärder. Som en första åtgärd anges förbättrande av regelverket. Detta skall underlättas med hjälp av en gemensam referensram, som skall utarbetas. Även om förbättrandet av regelverket är huvudsyftet med referensramen så finns det fler viktiga anledningar till dess utarbetande. Den skall kunna användas av nationella lagstiftande församlingar inom EU för att på längre sikt utjämna skillnader mellan rättssystemens avtalsrätt och den skall också utgöra grunden för fortsatta diskussioner om ett avtalsrättsligt instrument. Redan gjort forskningsarbete behöver inte göras om på nytt utan skall tillvaratas och utvidgas till närliggande områden. Som en andra åtgärd från kommissionens sida så listas att främja utarbetandet av standardavtalsklausuler. Som en tredje och sista åtgärd anges fortsatt diskussion kring ett instrument på avtalsrättens område. Kan det tänkas att PECL kommer att utgöra grunden för den gemensamma referensramen, vars innehåll faktiskt är av största vikt rent principiellt? PECL har som sagt fått stöd från EU alltsedan starten och är ett omfattande arbete. De delar som behandlas i PECL är i huvudsak samma delar som nu är av största intresse vid skapandet av den gemensamma referensramen. PECL har inspirerats av de europeiska ländernas avtalsrätt, CISG och den amerikanska Uniform Commercial Code samt annat juridiskt material både från länder utom och inom EU. Bland den nordiska doktrinen ryms flera olika åsikter. Ramberg anser att de nordiska avtalslagarna inte är tillfredsställande utan behöver reformeras. Både Bernitz och Ramberg påpekar också att de nordiska länderna behöver engagera sig i utvecklingen på EU-nivå. Ramberg påpekar även att de största skillnaderna i avtalsrätten i ett EU-perspektiv rör avtalsslut, och då särskilt formkrav och frågan om anbudets bindande eller icke-bindande verkan. Ett första steg mot utveckling anser Ramberg ligga i att de nordiska länderna tar bort den reservation mot del II av CISG som man haft sedan dess tillkomst. Bernitz ställer sig positiv till förslaget i KOM (2001) 398 att utarbeta gemensamma principer. Håstad anser å sin sida att en europeisk civillag kanske kan vara bra vid gränsöverskridande handel men knappast vid nationella affärer. Även om Håstad anser att PECL är mestadels godtagbar så befarar han att dess allmänna utformning kommer att göra att behovet av prejudikatsbildning blir stort, och att det saknas en riktigt bra lösning. Wilhelmsson är negativt inställd mot en europeisk civillagbok och anser att den kommer att förstena rätten och förhindra dess utveckling. Han ser hellre att rätten tillåts utvecklas flexibelt och experimentellt, genom fri rörelse av influenser över nationsgränserna. Wilhelmsson anser att den bästa utvecklingen just nu ligger i att arbeta fram europeiska standardavtal och en europeisk soft law. PECL och den svenska avtalsrätten har mycket gemensamt. Grundprinciperna för avtalsrätten är i stort sett lika, liksom kraven på anbud, accept och avtalsslut. De största skillnaderna ligger i frågan om anbuds bindande verkan, verkan av anbud riktade till allmänheten, följden av sena accepter samt rådande princip vid kolliderande standardavtal. Det kan dock ifrågasättas hur stora dessa skillnader är i praktiken, och om de skillnader som existerar har så stor reell betydelse. Jag är av den åsikten att PECL och den svenska avtalsrätten har fler likheter än skillnader, och rörande de skillnader som finns är det inte säkert att den svenska avtalsrätten har den bästa lösningen. Det är nu dags för den svenska lagstiftaren att fundera över hur den framtida svenska avtalsrätten bör se ut och på vilket sätt den bör utvecklas.}},
author = {{Samuelsson, Åsa}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Avtalsslut de lege lata och de lege ferenda - en studie av avtalsslut enligt Principles of European Contract Law och svensk avtalsrätt med utgångspunkt i diskussionerna om gemensam avtalsrätt inom Europeiska unionen}},
year = {{2003}},
}