Advanced

Sluten ungdomsvård - en ungdomspåföljd i ett historiskt och samtida perspektiv

Sandén, Karin (2001)
Department of Law
Abstract
Sverige har en lång tradition av att särbehandla unga i rättssystemet. Redan på landskapslagarnas tid ansågs barn och ungdomar inte vara helt ansvariga för sina handlingar och straffen blev därför nedsatta. Denna särbehandling ledde till att påföljder för unga utvecklades till att anta andra former och vara mildare än för vuxna. Under 1800-talet kom nya tankegångar om brottslingen och att brottslighet skulle kunna behandlas bort. Dessa idéer tog svenska lagstiftare till sig och straffsystemet reformerades, vilket bl.a. innebar att kroppsstraffen försvann. Man skulle försöka att behandla brottslingen och påföljderna skulle utformas härefter. I början av 1900-talet infördes uppfostringsanstalter och villkorlig dom vilka speciellt riktades... (More)
Sverige har en lång tradition av att särbehandla unga i rättssystemet. Redan på landskapslagarnas tid ansågs barn och ungdomar inte vara helt ansvariga för sina handlingar och straffen blev därför nedsatta. Denna särbehandling ledde till att påföljder för unga utvecklades till att anta andra former och vara mildare än för vuxna. Under 1800-talet kom nya tankegångar om brottslingen och att brottslighet skulle kunna behandlas bort. Dessa idéer tog svenska lagstiftare till sig och straffsystemet reformerades, vilket bl.a. innebar att kroppsstraffen försvann. Man skulle försöka att behandla brottslingen och påföljderna skulle utformas härefter. I början av 1900-talet infördes uppfostringsanstalter och villkorlig dom vilka speciellt riktades till unga och vid lindrigare brottslighet. Dessa institut skulle hålla den unge utanför kriminalvården och på uppfostringsanstalterna skulle ungdomarna fostras till goda medborgare. När brottsbalken infördes på mitten av 1960-talet var det behandlingstanken som var dominerande. De dömda skulle behandlas och påföljderna skulle vara utformade så att det gav utrymme för att kunna anpassa dem individuellt. Speciellt unga ansågs ha mycket goda förutsättningar för att kunna påverkas. Men snart visade det sig att teorin inte riktigt fungerade i praktiken. Det förväntade goda resultatet uteblev och utredningar tillsattes för att se över straffsystemet. Ungdomars brottslighet beror på många faktorer, ett komplex av arv och miljö. Att ''behandla bort'' brottsligheten är med den aspekten svårt, men unga är ändå i större utsträckning möjliga att påverka och leda in på andra banor än brottets än vad vuxna är vuxna. Påföljder för unga bör därför vara utformade så att de kan ta tillvara på dessa möjligheter. Socialtjänsten fick huvudansvaret för unga lagöverträdare i åldern 15-17 år och har det än idag, villkorlig dom och skyddstillsyn används också i stor utsträckning när det gäller unga. Dessa påföljder ger ungdomar en ''andra chans'' och håller den unge utanför kriminalvården. Har dock en ungdom begått ett så pass grovt brott att endast ett frihetsberövande kan komma i fråga var fängelse den enda formen innan 1999. Fängelse har visat sig ha en mycket negativ inverkan på ungdomar och skall användas med största restriktivitet. Påföljden är också oförenlig med FN:s barnkonvention där det stadgas att barn (under 18 år) inte skall vistas i samma fängelse som vuxna och att ett frihetsberövande skall vara allra sista utvägen. Fängelse skulle utdömas endast i sällsynta undantagsfall men trots det så dömdes ca 50 ungdomar, i åldern 15-17 år, till fängelse varje år. Detta var ej bra och samtidigt talade förarbeten och praxis om att behandlings- och prognostänkandet skulle försvinna från det svenska straffrättssystemet. Straffvärde och proportionalitet skulle få större utrymme i straffmätning och påföljdsval och detta skulle även gälla för unga lagöverträdare. Detta mynnade ut i att ett alternativ till fängelse för unga var nödvändigt. 1999 inrättades således sluten ungdomsvård som ny påföljd för unga lagöverträdare i åldern 15-17 år. Eftersom det är en frihetsberövande påföljd skall synnerliga skäl föreligga för att kunna döma till sluten ungdomsvård. Straffmätning och den praxis som bildats kring unga och påföljder skulle fortsätta att gälla. Det som kan motivera ett frihetsberövande är nästan uteslutande brottslighetens höga straffvärde. Efter de två år som påföljden har funnits har påföljden använts i större utsträckning än vad fängelse gjorde innan 1999. Detta är ej en bra utveckling då påföljden är mycket ingripande. Visserligen kan det bero på att den grova brottsligheten har ökat men det kan också bero på att sluten ungdomsvård ''känns'' lättare att döma till än vad fängelse gjorde. Det kan vara så att innehållet i verkställigheten och den unges vårdbehov tillmäts betydelse trots att det inte skall göra det. Påföljden är endast ett alternativ till fängelse och inget annat! Innehållet i verkställigheten är individuellt anpassat och kan innebära bl.a. skolgång och olika program för konfliktlösning utan våld. Att straffvärdet skall vara avgörande för att kunna döma en ungdom i åldern 15-17 år till ett frihetsberövande och sluten ungdomsvård styrks av praxis. Inte minst påpekade HD det i sitt avgörande från 2001 i dom B 4350-00. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Sandén, Karin
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1561734
date added to LUP
2010-03-08 15:55:29
date last changed
2010-03-08 15:55:29
@misc{1561734,
  abstract     = {Sverige har en lång tradition av att särbehandla unga i rättssystemet. Redan på landskapslagarnas tid ansågs barn och ungdomar inte vara helt ansvariga för sina handlingar och straffen blev därför nedsatta. Denna särbehandling ledde till att påföljder för unga utvecklades till att anta andra former och vara mildare än för vuxna. Under 1800-talet kom nya tankegångar om brottslingen och att brottslighet skulle kunna behandlas bort. Dessa idéer tog svenska lagstiftare till sig och straffsystemet reformerades, vilket bl.a. innebar att kroppsstraffen försvann. Man skulle försöka att behandla brottslingen och påföljderna skulle utformas härefter. I början av 1900-talet infördes uppfostringsanstalter och villkorlig dom vilka speciellt riktades till unga och vid lindrigare brottslighet. Dessa institut skulle hålla den unge utanför kriminalvården och på uppfostringsanstalterna skulle ungdomarna fostras till goda medborgare. När brottsbalken infördes på mitten av 1960-talet var det behandlingstanken som var dominerande. De dömda skulle behandlas och påföljderna skulle vara utformade så att det gav utrymme för att kunna anpassa dem individuellt. Speciellt unga ansågs ha mycket goda förutsättningar för att kunna påverkas. Men snart visade det sig att teorin inte riktigt fungerade i praktiken. Det förväntade goda resultatet uteblev och utredningar tillsattes för att se över straffsystemet. Ungdomars brottslighet beror på många faktorer, ett komplex av arv och miljö. Att ''behandla bort'' brottsligheten är med den aspekten svårt, men unga är ändå i större utsträckning möjliga att påverka och leda in på andra banor än brottets än vad vuxna är vuxna. Påföljder för unga bör därför vara utformade så att de kan ta tillvara på dessa möjligheter. Socialtjänsten fick huvudansvaret för unga lagöverträdare i åldern 15-17 år och har det än idag, villkorlig dom och skyddstillsyn används också i stor utsträckning när det gäller unga. Dessa påföljder ger ungdomar en ''andra chans'' och håller den unge utanför kriminalvården. Har dock en ungdom begått ett så pass grovt brott att endast ett frihetsberövande kan komma i fråga var fängelse den enda formen innan 1999. Fängelse har visat sig ha en mycket negativ inverkan på ungdomar och skall användas med största restriktivitet. Påföljden är också oförenlig med FN:s barnkonvention där det stadgas att barn (under 18 år) inte skall vistas i samma fängelse som vuxna och att ett frihetsberövande skall vara allra sista utvägen. Fängelse skulle utdömas endast i sällsynta undantagsfall men trots det så dömdes ca 50 ungdomar, i åldern 15-17 år, till fängelse varje år. Detta var ej bra och samtidigt talade förarbeten och praxis om att behandlings- och prognostänkandet skulle försvinna från det svenska straffrättssystemet. Straffvärde och proportionalitet skulle få större utrymme i straffmätning och påföljdsval och detta skulle även gälla för unga lagöverträdare. Detta mynnade ut i att ett alternativ till fängelse för unga var nödvändigt. 1999 inrättades således sluten ungdomsvård som ny påföljd för unga lagöverträdare i åldern 15-17 år. Eftersom det är en frihetsberövande påföljd skall synnerliga skäl föreligga för att kunna döma till sluten ungdomsvård. Straffmätning och den praxis som bildats kring unga och påföljder skulle fortsätta att gälla. Det som kan motivera ett frihetsberövande är nästan uteslutande brottslighetens höga straffvärde. Efter de två år som påföljden har funnits har påföljden använts i större utsträckning än vad fängelse gjorde innan 1999. Detta är ej en bra utveckling då påföljden är mycket ingripande. Visserligen kan det bero på att den grova brottsligheten har ökat men det kan också bero på att sluten ungdomsvård ''känns'' lättare att döma till än vad fängelse gjorde. Det kan vara så att innehållet i verkställigheten och den unges vårdbehov tillmäts betydelse trots att det inte skall göra det. Påföljden är endast ett alternativ till fängelse och inget annat! Innehållet i verkställigheten är individuellt anpassat och kan innebära bl.a. skolgång och olika program för konfliktlösning utan våld. Att straffvärdet skall vara avgörande för att kunna döma en ungdom i åldern 15-17 år till ett frihetsberövande och sluten ungdomsvård styrks av praxis. Inte minst påpekade HD det i sitt avgörande från 2001 i dom B 4350-00.},
  author       = {Sandén, Karin},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Sluten ungdomsvård - en ungdomspåföljd i ett historiskt och samtida perspektiv},
  year         = {2001},
}