Advanced

Är det brottsligt att skada sig själv? - Om kriminalisering av eget bruk av narkotika

Stiller, Veronica (2003)
Department of Law
Abstract
Frågan huruvida en gärning skall kriminaliseras utgör straffrättens kärna. I den här uppsatsen är avsikten att besvara frågan huruvida en kriminalisering av eget bruk av narkotika är förnuftig eller inte. Då en konsumtion av narkotika i de flesta fall föregås av ett innehav kommer även innehav av narkotika för eget bruk behandlas. Vid ett beslut om kriminalisering är det väsentligt att lagstiftaren har några principer att följa. De principer som presenteras i uppsatsen visar att även om de utvalda juristernas principer uttrycks olika är huvuddragen i dessa gemensamma. Enligt min bedömning är slutsatsen den att endast gärningar som orsakar en skada på ett skyddsvärt intresse och samtidigt är förkastliga bör kriminaliseras. En viktig princip... (More)
Frågan huruvida en gärning skall kriminaliseras utgör straffrättens kärna. I den här uppsatsen är avsikten att besvara frågan huruvida en kriminalisering av eget bruk av narkotika är förnuftig eller inte. Då en konsumtion av narkotika i de flesta fall föregås av ett innehav kommer även innehav av narkotika för eget bruk behandlas. Vid ett beslut om kriminalisering är det väsentligt att lagstiftaren har några principer att följa. De principer som presenteras i uppsatsen visar att även om de utvalda juristernas principer uttrycks olika är huvuddragen i dessa gemensamma. Enligt min bedömning är slutsatsen den att endast gärningar som orsakar en skada på ett skyddsvärt intresse och samtidigt är förkastliga bör kriminaliseras. En viktig princip som också bör beaktas är att kriminalisering är en primitiv form av social kontroll och bör därför endast avse de mest förkastliga gärningarna och tillgripas endast i sista hand när andra kontrollmetoder inte är tillräckligt effektiva. Det är framförallt två skeden i narkotikapolitikens utveckling som direkt tagit sikte på konsumtionen av narkotika. Lagändringen 1988 då själva bruket av narkotika kriminaliserades och den straffskräpning som skedde år 1993, då fängelse i högst sex månader infördes i straffskalan för eget bruk. Det övergripande syftet med lagändringarna var att minska omfattningen av narkotikamissbruk genom att för det första signalera ett kraftigt avståndstagande mot all hantering av narkotika och för det andra ge polisen ett redskap för att tidigare kunna upptäcka och beivra narkotikamissbruk. Den svenska narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle. I uppsatsen konstateras att den svenska narkotikapolitiken inte varit förnuftig. Konsumtion av narkotika kan inte anses uppfylla kraven för en gärning som orsakar skada på ett skyddsvärt intresse och samtidigt är förkastligt. Inom straffrätten finns dessutom en vedertagen princip som innebär att man inte genom kriminalisering bör söka förhindra handlingar där man enbart tillfogar sig själv skada. Det kan dock tänkas att man gör undantag från denna princip. Detta kan gälla i fall där en person kan orsaka sig själv stor skada och en kriminalisering medför en liten olägenhet för den enskilde. När det gäller narkotika är olägenheten stor för den enskilde och undantaget kan därför inte anses tillämpligt. I uppsatsen utvärderas även vilka konsekvenser den svenska narkotikapolitiken uppnått. Det fastställs att man inte har uppnått det som man ville uppnå, det vill säga ett narkotikafritt samhälle. Enligt undersökningar från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har resultaten istället visat på en markant ökning av narkotikabruk. Det tillfälliga/experimentella bruket har fördubblats bland ungdomar sedan 1990-talet. En ökning av sådant bruk har även skett bland vuxna. Utvecklingen av tungt missbruk har också ökat. Enligt BRÅ:s undersökning från år 2000 fastställs att kriminaliseringen av eget bruk av narkotika samt straffskärpningen av eget bruk inte haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor och därmed heller inte minskat nyrekryteringen. Det påpekas dock i undersökningen att det inte går att utesluta, att bruket hade ökat ännu mer om inte denna lagstiftning kommit till stånd. Den svenska narkotikapolitiken och dess så kallade nolltolerans mot narkotika leder vidare till att man motätter sig framgångsrika behandlingsåtgärder som kan ge ''fel signaler''. Detta har gällt metadonprogram, liksom de så kallade sprututbytesprogram. I många europeiska länder sker en avkriminalisering av narkotikabruket. En alltmer humanitär syn på narkotikapolitiken förespråkas och alternativa metoder för skademinskning som metadon och sprututbytesprogram uppmuntras. Sverige bör enligt min mening följa denna utveckling. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Stiller, Veronica
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1562146
date added to LUP
2010-03-08 15:55:29
date last changed
2010-03-08 15:55:29
@misc{1562146,
  abstract     = {Frågan huruvida en gärning skall kriminaliseras utgör straffrättens kärna. I den här uppsatsen är avsikten att besvara frågan huruvida en kriminalisering av eget bruk av narkotika är förnuftig eller inte. Då en konsumtion av narkotika i de flesta fall föregås av ett innehav kommer även innehav av narkotika för eget bruk behandlas. Vid ett beslut om kriminalisering är det väsentligt att lagstiftaren har några principer att följa. De principer som presenteras i uppsatsen visar att även om de utvalda juristernas principer uttrycks olika är huvuddragen i dessa gemensamma. Enligt min bedömning är slutsatsen den att endast gärningar som orsakar en skada på ett skyddsvärt intresse och samtidigt är förkastliga bör kriminaliseras. En viktig princip som också bör beaktas är att kriminalisering är en primitiv form av social kontroll och bör därför endast avse de mest förkastliga gärningarna och tillgripas endast i sista hand när andra kontrollmetoder inte är tillräckligt effektiva. Det är framförallt två skeden i narkotikapolitikens utveckling som direkt tagit sikte på konsumtionen av narkotika. Lagändringen 1988 då själva bruket av narkotika kriminaliserades och den straffskräpning som skedde år 1993, då fängelse i högst sex månader infördes i straffskalan för eget bruk. Det övergripande syftet med lagändringarna var att minska omfattningen av narkotikamissbruk genom att för det första signalera ett kraftigt avståndstagande mot all hantering av narkotika och för det andra ge polisen ett redskap för att tidigare kunna upptäcka och beivra narkotikamissbruk. Den svenska narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle. I uppsatsen konstateras att den svenska narkotikapolitiken inte varit förnuftig. Konsumtion av narkotika kan inte anses uppfylla kraven för en gärning som orsakar skada på ett skyddsvärt intresse och samtidigt är förkastligt. Inom straffrätten finns dessutom en vedertagen princip som innebär att man inte genom kriminalisering bör söka förhindra handlingar där man enbart tillfogar sig själv skada. Det kan dock tänkas att man gör undantag från denna princip. Detta kan gälla i fall där en person kan orsaka sig själv stor skada och en kriminalisering medför en liten olägenhet för den enskilde. När det gäller narkotika är olägenheten stor för den enskilde och undantaget kan därför inte anses tillämpligt. I uppsatsen utvärderas även vilka konsekvenser den svenska narkotikapolitiken uppnått. Det fastställs att man inte har uppnått det som man ville uppnå, det vill säga ett narkotikafritt samhälle. Enligt undersökningar från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har resultaten istället visat på en markant ökning av narkotikabruk. Det tillfälliga/experimentella bruket har fördubblats bland ungdomar sedan 1990-talet. En ökning av sådant bruk har även skett bland vuxna. Utvecklingen av tungt missbruk har också ökat. Enligt BRÅ:s undersökning från år 2000 fastställs att kriminaliseringen av eget bruk av narkotika samt straffskärpningen av eget bruk inte haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor och därmed heller inte minskat nyrekryteringen. Det påpekas dock i undersökningen att det inte går att utesluta, att bruket hade ökat ännu mer om inte denna lagstiftning kommit till stånd. Den svenska narkotikapolitiken och dess så kallade nolltolerans mot narkotika leder vidare till att man motätter sig framgångsrika behandlingsåtgärder som kan ge ''fel signaler''. Detta har gällt metadonprogram, liksom de så kallade sprututbytesprogram. I många europeiska länder sker en avkriminalisering av narkotikabruket. En alltmer humanitär syn på narkotikapolitiken förespråkas och alternativa metoder för skademinskning som metadon och sprututbytesprogram uppmuntras. Sverige bör enligt min mening följa denna utveckling.},
  author       = {Stiller, Veronica},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Är det brottsligt att skada sig själv? - Om kriminalisering av eget bruk av narkotika},
  year         = {2003},
}