Advanced

Frihandel och Miljöskydd inom WTO och EU

Sundman, Lars-Göran (2004)
Department of Law
Abstract
I stora drag handlar förevarande uppsats om den rättsliga relationen mellan handel med varor och miljöskydd. Men det övergripande syftet med denna uppsats är att utreda rättsläget gällande WTO-medlemmarnas och EU-medlemmarnas autonoma utrymme att införa handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder med avseende på att skydda deras territorium. För att kunna uppfylla nämnda syfte är ansatsen regelorienterad och metoden främst analytisk/deskriptiv. Såtillvida är utgångspunkten WTO-avtalen, närmare bestämt artikel III:4, XI:1 och XX GATT samt SPS-avtalet. Vad gäller EU är utgångspunkten artikel 28 och 30 Romfördraget. Härutöver har jag även gjort en komparativ analys, som har sin upprinnelse i resultaten från den deskriptiva/analytiska delen. Med... (More)
I stora drag handlar förevarande uppsats om den rättsliga relationen mellan handel med varor och miljöskydd. Men det övergripande syftet med denna uppsats är att utreda rättsläget gällande WTO-medlemmarnas och EU-medlemmarnas autonoma utrymme att införa handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder med avseende på att skydda deras territorium. För att kunna uppfylla nämnda syfte är ansatsen regelorienterad och metoden främst analytisk/deskriptiv. Såtillvida är utgångspunkten WTO-avtalen, närmare bestämt artikel III:4, XI:1 och XX GATT samt SPS-avtalet. Vad gäller EU är utgångspunkten artikel 28 och 30 Romfördraget. Härutöver har jag även gjort en komparativ analys, som har sin upprinnelse i resultaten från den deskriptiva/analytiska delen. Med handel avser jag sålunda import av varor. Med handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder menar jag i formell mening sådana som i huvudsak tar sig uttryck i lagar, förordningar och andra offentliga dokument. I materiell mening finns en arsenal av potentiella handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder som kan realiseras genom allt från importförbud, försäljningsåtgärder till kampanjer och information mot miljöfarliga varor. Inom WTO täcks en medlemsstats unilaterala åtgärder som riktas mot försäljnings- transport- eller användarledet av artikel III:4 GATT. Såtillvida omfattas bl.a. marknadsföringskrav, maximi- och minimipriser, miljömärkning, paketering, produktkrav och återvinningsregler av tillämpningsområdet. Försäljningsåtgärder är förbjudna om dessa anses vara, inte nödvändigtvis de jure, men de facto diskriminerande. De får sålunda inte ha en diskriminerande effekt. Denna effekt behöver egentligen inte heller vara faktisk utan det räcker med att den är indirekt eller potentiell, eftersom artikel III:4 syftar till att upprätthålla legitima förväntningar om jämlika konkurrensvillkor för inhemska och importerade varor av samma slag. Just rekvisitet ''varor av samma slag'' är centralt härvid. Det finns bedömningskriterier som kommer till uttryck i praxis som avgör vad som är varor av samma slag. Den kritiska diskussion därvid är huruvida ''risk'' (varors risk för skada) skall utgöra ett dylikt kriterium. I praxis har konstaterats att ''risk'' inte utgör ett självständigt kriterium. I målet EC-Asbestos tillämpades detta riskkriterium tillsammans med andra kriterier och fällde avgörandet för att legitimera ett franskt förbud mot allt slags handhavande med det dödliga ämnet asbests. Inget stöd finns dock för att riskkriteriet inom ramen för stadgandet i fråga kommer att aktualiseras i rena miljöskyddsmål som endast indirekt hotar liv. Åtgärder som kan komma att anses kränka artikel III:4 måste rättfärdigas genom undantagsregler i artikel XX GATT. Unilaterala handelshinder såsom importförbud och andra kvantitativa restriktioner, vilka inte är vare sig diskriminerande eller protektionistiska täcks och är förbjudna enligt artikel XI:1 GATT. Konkret kan det vara fråga om kvoter, licenser eller åtgärder som tar sikte på produktionsmetoder och produktionsprocesser (PPM-åtgärder), Stadgandet täcker både de jure och de facto handelshinder. Prövningen av artikel XI:1 också effektinriktad, och denna effekt behöver inte heller vara faktisk utan det är tillräckligt att åtgärden anses utgöra ett indirekt eller potentiellt handelshinder eftersom syftet är att skydda konkurrensmöjligheterna för importerade varor. En åtgärd som strider mot artikel XI:1 kräver rättfärdigande genom artikel XX GATT. Inom EU finns motsvarande ''frihandelsregel'' i artikel 28 Romfördraget. Stadgandet ger uttryck för principen om varors fria rörlighet. Syftet med denna regel är motverka diskriminering mellan inhemska och importerade varor med ändamålet att skapa en för EU-medlemmarna gemensam marknad utan inre gränser. Artikel 28 förbjuder kvantitativa restriktioner såsom införselförbud, kvotsystem och importlicenser. Dessutom förbjuder stadgandet åtgärder med motsvarande verkan såsom produktkrav och försäljningsåtgärder. Såtillvida gäller, enligt målen Dassonville och Cassis de Dijon, att åtgärder som förvisso är icke-diskriminerande men som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt har en samhandelshindrande effekt skall vara förbjudna. Det dominerande kriteriet härvid är marknadstillträde. Men genom Keckdoktrinen har likabehandlande försäljningsåtgärder exkluderats från tillämpningsområdet för artikel 28. Följaktligen kan konstateras att ''frihandelsreglerna'' inom WTO och EU utgör i princip ett hinder mot ett automatiskt införande av unilaterala handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder. Åtgärder som strider mot frihandelsreglerna måste alltså rättfärdigas. I fråga om WTO-medlemmars rättfärdigandet av handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder aktualiseras artikel XX (b) och (g) GATT och i viss mån SPS-avtalet. Artikel XX (b) medger undantag för åtgärder som är ''nödvändiga'' för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa. SPS-avtalet kompletterar underparagraf (b) genom reglering av sanitära och fytosanitära åtgärder som avser att skydda samma intressen. Artikel XX (g) medger undantag för åtgärder ''avseende'' bevarande av uttömliga naturresurser om sådana åtgärder är genomförda i samband med restriktioner för inhemsk konsumtion eller produktion. I inledningsklausulen (the chapeau) till artikel XX föreskrivs att åtgärder får inte utgöra godtycklig eller oberättigad diskriminering mellan länder där samma förhållanden råder, eller förtäckt inskränkning av den internationella handeln. Detta innehåll återges i SPS-avtalet. Vad angår EU-medlemmars rättfärdigande av handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder aktualiseras artikel 30 Romfördraget och doktrinen tvingande. Artikel 30 är nästan paradigmatisk med artikel XX GATT i det att den medger undantag för åtgärder som kan rättfärdigas för skydda för människors, djurs och växters liv och hälsa. Dylika åtgärder får inte utgöra godtycklig diskriminering eller förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Doktrinen tvingande hänsyn medger undantag för åtgärder som är nödvändiga för att skydda miljön. Skyddet för miljön kommer också till uttryck genom integrationsprincipen i artikel 6 Romfördraget och genom de miljömål och allmänna miljörättsliga principer i artikel 174 Romfördraget, som EG-domstolen har börjat utnyttja. Generellt för WTO och EU kan sägas att undantagen för handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder har tolkats extensivt så att miljöskydd omfattas därav. Av den analys som jag har gjort i uppsatsen har jag kommit fram till en för WTO-medlemmarna och EU-medlemmarna gemensam ad hoc-slutsats, eller hypotes om man så vill. Rättfärdigandet av en unilateral handelsrelaterad miljöskyddsåtgärd styrs av en proportionalitetsprövning i vid bemärkelse - proportionalitetsprincipen sensu latu. Såtillvida gäller att medlemsstaten får unilateralt bestämma miljöskyddsnivån, vilket följer av praxis men också av försiktighetsprincipen (artikel 5.7 SPS-avtalet och artikel 174 Romfördraget). Den handelsrelaterade miljöskyddsåtgärden måste i enlighet med proportionalitetsprincipen sensu latu uppfylla ett ändamålskriterium och/eller ett nödvändighetskriterium. Miljöskyddsåtgärden skall vara effektiv i förhållandet till miljöskyddsmålet. Vidare medför principen krav på existensen av varors skaderisk. Tillämpningen av proportionalitetsprincipen påverkas i övrigt av rationalitetsfaktorer som rättsnormer hämtade från bl.a. multilaterala miljöavtal. Viss osäkerhet råder både inom WTO och EU kring vilka rättsnormer i övrigt som skall vägas in vid tillämpningen av denna proportionalitetsprincip. Klart är dock att försiktighetsprincipen, som i viss mening är gemensam för både WTO och EU, kommer att påverka jämviktsläget mellan handelsintresset och miljöintresset till fördel för miljöintresset och därmed markera gränsen för medlemsstatens autonoma utrymme att inför handelsrelaterade miljöskydds åtgärder. Avslutningsvis skall sägas att både WTO och EU tycks lämna sina medlemmar ett tillräckligt stort utrymme för att införa unilaterala handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder för att skydda det egna territoriet. Reservationen mot denna slutsats består i en liten osäkerhet kring om proportionalitetsprincipen sensu strictu kan komma att tillämpas. Denna variant av proportionalitetsprincipen innefattar en avvägning mellan handelsmål och miljöskyddsmål samt företagande av nytto-/kostnadsanalyser. Dessa faktorer kan medföra att en medlemsstaten får införa mindre effektiva miljöskyddsåtgärder och mindre handelsrestriktiva åtgärder med resultatet sänkt miljöskyddsnivå. Men trenden tycks dock vara att proportionalitetsprincipen sensu latu tillämpas och därmed att medlemsstaterna får bestämma skyddsnivån. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Sundman, Lars-Göran
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Miljörätt
language
Swedish
id
1562233
date added to LUP
2010-03-08 15:55:29
date last changed
2010-03-08 15:55:29
@misc{1562233,
  abstract     = {I stora drag handlar förevarande uppsats om den rättsliga relationen mellan handel med varor och miljöskydd. Men det övergripande syftet med denna uppsats är att utreda rättsläget gällande WTO-medlemmarnas och EU-medlemmarnas autonoma utrymme att införa handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder med avseende på att skydda deras territorium. För att kunna uppfylla nämnda syfte är ansatsen regelorienterad och metoden främst analytisk/deskriptiv. Såtillvida är utgångspunkten WTO-avtalen, närmare bestämt artikel III:4, XI:1 och XX GATT samt SPS-avtalet. Vad gäller EU är utgångspunkten artikel 28 och 30 Romfördraget. Härutöver har jag även gjort en komparativ analys, som har sin upprinnelse i resultaten från den deskriptiva/analytiska delen. Med handel avser jag sålunda import av varor. Med handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder menar jag i formell mening sådana som i huvudsak tar sig uttryck i lagar, förordningar och andra offentliga dokument. I materiell mening finns en arsenal av potentiella handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder som kan realiseras genom allt från importförbud, försäljningsåtgärder till kampanjer och information mot miljöfarliga varor. Inom WTO täcks en medlemsstats unilaterala åtgärder som riktas mot försäljnings- transport- eller användarledet av artikel III:4 GATT. Såtillvida omfattas bl.a. marknadsföringskrav, maximi- och minimipriser, miljömärkning, paketering, produktkrav och återvinningsregler av tillämpningsområdet. Försäljningsåtgärder är förbjudna om dessa anses vara, inte nödvändigtvis de jure, men de facto diskriminerande. De får sålunda inte ha en diskriminerande effekt. Denna effekt behöver egentligen inte heller vara faktisk utan det räcker med att den är indirekt eller potentiell, eftersom artikel III:4 syftar till att upprätthålla legitima förväntningar om jämlika konkurrensvillkor för inhemska och importerade varor av samma slag. Just rekvisitet ''varor av samma slag'' är centralt härvid. Det finns bedömningskriterier som kommer till uttryck i praxis som avgör vad som är varor av samma slag. Den kritiska diskussion därvid är huruvida ''risk'' (varors risk för skada) skall utgöra ett dylikt kriterium. I praxis har konstaterats att ''risk'' inte utgör ett självständigt kriterium. I målet EC-Asbestos tillämpades detta riskkriterium tillsammans med andra kriterier och fällde avgörandet för att legitimera ett franskt förbud mot allt slags handhavande med det dödliga ämnet asbests. Inget stöd finns dock för att riskkriteriet inom ramen för stadgandet i fråga kommer att aktualiseras i rena miljöskyddsmål som endast indirekt hotar liv. Åtgärder som kan komma att anses kränka artikel III:4 måste rättfärdigas genom undantagsregler i artikel XX GATT. Unilaterala handelshinder såsom importförbud och andra kvantitativa restriktioner, vilka inte är vare sig diskriminerande eller protektionistiska täcks och är förbjudna enligt artikel XI:1 GATT. Konkret kan det vara fråga om kvoter, licenser eller åtgärder som tar sikte på produktionsmetoder och produktionsprocesser (PPM-åtgärder), Stadgandet täcker både de jure och de facto handelshinder. Prövningen av artikel XI:1 också effektinriktad, och denna effekt behöver inte heller vara faktisk utan det är tillräckligt att åtgärden anses utgöra ett indirekt eller potentiellt handelshinder eftersom syftet är att skydda konkurrensmöjligheterna för importerade varor. En åtgärd som strider mot artikel XI:1 kräver rättfärdigande genom artikel XX GATT. Inom EU finns motsvarande ''frihandelsregel'' i artikel 28 Romfördraget. Stadgandet ger uttryck för principen om varors fria rörlighet. Syftet med denna regel är motverka diskriminering mellan inhemska och importerade varor med ändamålet att skapa en för EU-medlemmarna gemensam marknad utan inre gränser. Artikel 28 förbjuder kvantitativa restriktioner såsom införselförbud, kvotsystem och importlicenser. Dessutom förbjuder stadgandet åtgärder med motsvarande verkan såsom produktkrav och försäljningsåtgärder. Såtillvida gäller, enligt målen Dassonville och Cassis de Dijon, att åtgärder som förvisso är icke-diskriminerande men som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt har en samhandelshindrande effekt skall vara förbjudna. Det dominerande kriteriet härvid är marknadstillträde. Men genom Keckdoktrinen har likabehandlande försäljningsåtgärder exkluderats från tillämpningsområdet för artikel 28. Följaktligen kan konstateras att ''frihandelsreglerna'' inom WTO och EU utgör i princip ett hinder mot ett automatiskt införande av unilaterala handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder. Åtgärder som strider mot frihandelsreglerna måste alltså rättfärdigas. I fråga om WTO-medlemmars rättfärdigandet av handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder aktualiseras artikel XX (b) och (g) GATT och i viss mån SPS-avtalet. Artikel XX (b) medger undantag för åtgärder som är ''nödvändiga'' för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa. SPS-avtalet kompletterar underparagraf (b) genom reglering av sanitära och fytosanitära åtgärder som avser att skydda samma intressen. Artikel XX (g) medger undantag för åtgärder ''avseende'' bevarande av uttömliga naturresurser om sådana åtgärder är genomförda i samband med restriktioner för inhemsk konsumtion eller produktion. I inledningsklausulen (the chapeau) till artikel XX föreskrivs att åtgärder får inte utgöra godtycklig eller oberättigad diskriminering mellan länder där samma förhållanden råder, eller förtäckt inskränkning av den internationella handeln. Detta innehåll återges i SPS-avtalet. Vad angår EU-medlemmars rättfärdigande av handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder aktualiseras artikel 30 Romfördraget och doktrinen tvingande. Artikel 30 är nästan paradigmatisk med artikel XX GATT i det att den medger undantag för åtgärder som kan rättfärdigas för skydda för människors, djurs och växters liv och hälsa. Dylika åtgärder får inte utgöra godtycklig diskriminering eller förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Doktrinen tvingande hänsyn medger undantag för åtgärder som är nödvändiga för att skydda miljön. Skyddet för miljön kommer också till uttryck genom integrationsprincipen i artikel 6 Romfördraget och genom de miljömål och allmänna miljörättsliga principer i artikel 174 Romfördraget, som EG-domstolen har börjat utnyttja. Generellt för WTO och EU kan sägas att undantagen för handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder har tolkats extensivt så att miljöskydd omfattas därav. Av den analys som jag har gjort i uppsatsen har jag kommit fram till en för WTO-medlemmarna och EU-medlemmarna gemensam ad hoc-slutsats, eller hypotes om man så vill. Rättfärdigandet av en unilateral handelsrelaterad miljöskyddsåtgärd styrs av en proportionalitetsprövning i vid bemärkelse - proportionalitetsprincipen sensu latu. Såtillvida gäller att medlemsstaten får unilateralt bestämma miljöskyddsnivån, vilket följer av praxis men också av försiktighetsprincipen (artikel 5.7 SPS-avtalet och artikel 174 Romfördraget). Den handelsrelaterade miljöskyddsåtgärden måste i enlighet med proportionalitetsprincipen sensu latu uppfylla ett ändamålskriterium och/eller ett nödvändighetskriterium. Miljöskyddsåtgärden skall vara effektiv i förhållandet till miljöskyddsmålet. Vidare medför principen krav på existensen av varors skaderisk. Tillämpningen av proportionalitetsprincipen påverkas i övrigt av rationalitetsfaktorer som rättsnormer hämtade från bl.a. multilaterala miljöavtal. Viss osäkerhet råder både inom WTO och EU kring vilka rättsnormer i övrigt som skall vägas in vid tillämpningen av denna proportionalitetsprincip. Klart är dock att försiktighetsprincipen, som i viss mening är gemensam för både WTO och EU, kommer att påverka jämviktsläget mellan handelsintresset och miljöintresset till fördel för miljöintresset och därmed markera gränsen för medlemsstatens autonoma utrymme att inför handelsrelaterade miljöskydds åtgärder. Avslutningsvis skall sägas att både WTO och EU tycks lämna sina medlemmar ett tillräckligt stort utrymme för att införa unilaterala handelsrelaterade miljöskyddsåtgärder för att skydda det egna territoriet. Reservationen mot denna slutsats består i en liten osäkerhet kring om proportionalitetsprincipen sensu strictu kan komma att tillämpas. Denna variant av proportionalitetsprincipen innefattar en avvägning mellan handelsmål och miljöskyddsmål samt företagande av nytto-/kostnadsanalyser. Dessa faktorer kan medföra att en medlemsstaten får införa mindre effektiva miljöskyddsåtgärder och mindre handelsrestriktiva åtgärder med resultatet sänkt miljöskyddsnivå. Men trenden tycks dock vara att proportionalitetsprincipen sensu latu tillämpas och därmed att medlemsstaterna får bestämma skyddsnivån.},
  author       = {Sundman, Lars-Göran},
  keyword      = {Miljörätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Frihandel och Miljöskydd inom WTO och EU},
  year         = {2004},
}