Släktvapenrätt - en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten
(2001)Department of Law
- Abstract
- I uppsatsen behandlas, med en komparativ rättshistorisk metod, den rättsliga regleringen av släktvapen i engelsk, tysk och svensk rätt. Heraldiken uppkom på 1100-talet och heraldiska vapen har alltsedan dess tjänat som kännetecken för bland annat släkter och personer. Den förste som formulerade rättsliga regler för heraldiken var Bartolus de Saxoferrato på 1300-talet. I England finns sedan 1400-talet en heraldisk myndighet, College of Arms. College of Arms förlänar vapen å kronans vägnar till dem som befinns värdiga detta. Utan förläning uppkommer ingen rätt till ett vapen. Det är rättsligt otillåtet att föra annans vapen, även som varumärke. I Tyskland saknar heraldiken en motsvarande organisation, och vem som helst kan numera anta sig... (More)
- I uppsatsen behandlas, med en komparativ rättshistorisk metod, den rättsliga regleringen av släktvapen i engelsk, tysk och svensk rätt. Heraldiken uppkom på 1100-talet och heraldiska vapen har alltsedan dess tjänat som kännetecken för bland annat släkter och personer. Den förste som formulerade rättsliga regler för heraldiken var Bartolus de Saxoferrato på 1300-talet. I England finns sedan 1400-talet en heraldisk myndighet, College of Arms. College of Arms förlänar vapen å kronans vägnar till dem som befinns värdiga detta. Utan förläning uppkommer ingen rätt till ett vapen. Det är rättsligt otillåtet att föra annans vapen, även som varumärke. I Tyskland saknar heraldiken en motsvarande organisation, och vem som helst kan numera anta sig ett vapen, även om det tidigare funnits rättsliga hinder däremot. Sedan länge anses det vara rättsligt otillåtet att anta annans vapen. Detta gäller även användning av vapnet som varumärke. Inte heller i Sverige finns en heraldisk organisation motsvarande College of Arms. Vem som helst kan anta sig ett vapen. Det har ansetts otillåtet för obehöriga att använda adliga ätters vapen, och mot bakgrund av rättsutvecklingen i övrigt torde detta skydd numera kunna ha en något vidare tillämpning. Skyddet torde också gälla mot användning av vapnet som varumärke. Varumärkesrättsligt får de nationella skydden för vapen genomslag i den europeiska gemenskapsrätten. Dessutom finns ett starkare skydd för vapen av särskilt allmänt intresse, som beaktas ex officio av den gemensamma varumärkesmyndigheten OHIM. Successionen av vapen, det vill säga att barn vid födelsen kan få rätt till ett vapen, har ansetts följa den agnatiska principen. Detta gäller rättsligt i England och enligt sed i Tyskland och Sverige. I denna del är det svårt att yttra sig om framtida förhållanden. Slutsatsen är, att det med relevans för vapenrätten finns sju problemområden, som har varit eller är kontroversiella: Vad gäller rätten i allmänhet finns en konflikt mellan synsättet att nutid och dåtid skall ställas mot varandra och synsättet att kontinuiteten är mer betydelsefull. Vad gäller vapenrätten i synnerhet har tidigare frågan varit aktuell, om endast vissa samhällsgrupper är berättigade att föra vapen. En ännu aktuell fråga är, huruvida lika god rätt till ett vapen uppkommer genom antagande och förläning, och svaret skiljer sig åt mellan länderna. Rättsintrång, usurpation, är otillåtet i de undersökta länderna, under förutsättning att intränglingen använder vapnet som kännetecken och inte som dekoration. Huruvida successionen av vapen liksom tidigare även numera följer rättsregler eller utomrättslig sed skiljer sig åt mellan länderna. Ensamrätten till ett vapen torde i de undersökta länderna beaktas även i varumärkesrätten. En viktig genomgående distinktion är, i vilken utsträckning normerna är rättsregler eller utomrättslig sed. Det sistnämnda problemområdet är det viktigaste, eftersom det avgör normernas ställning. Hur gränsen mellan det rättsligt förbjudna och det heraldiskt olämpliga dras, avgör i vilken mån normerna kan genomdrivas. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1562245
- author
- Sunnqvist, Martin
- supervisor
- organization
- year
- 2001
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Immaterialrätt, Komparativ rätt, Rättshistoria
- language
- Swedish
- id
- 1562245
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:29
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:29
@misc{1562245,
abstract = {{I uppsatsen behandlas, med en komparativ rättshistorisk metod, den rättsliga regleringen av släktvapen i engelsk, tysk och svensk rätt. Heraldiken uppkom på 1100-talet och heraldiska vapen har alltsedan dess tjänat som kännetecken för bland annat släkter och personer. Den förste som formulerade rättsliga regler för heraldiken var Bartolus de Saxoferrato på 1300-talet. I England finns sedan 1400-talet en heraldisk myndighet, College of Arms. College of Arms förlänar vapen å kronans vägnar till dem som befinns värdiga detta. Utan förläning uppkommer ingen rätt till ett vapen. Det är rättsligt otillåtet att föra annans vapen, även som varumärke. I Tyskland saknar heraldiken en motsvarande organisation, och vem som helst kan numera anta sig ett vapen, även om det tidigare funnits rättsliga hinder däremot. Sedan länge anses det vara rättsligt otillåtet att anta annans vapen. Detta gäller även användning av vapnet som varumärke. Inte heller i Sverige finns en heraldisk organisation motsvarande College of Arms. Vem som helst kan anta sig ett vapen. Det har ansetts otillåtet för obehöriga att använda adliga ätters vapen, och mot bakgrund av rättsutvecklingen i övrigt torde detta skydd numera kunna ha en något vidare tillämpning. Skyddet torde också gälla mot användning av vapnet som varumärke. Varumärkesrättsligt får de nationella skydden för vapen genomslag i den europeiska gemenskapsrätten. Dessutom finns ett starkare skydd för vapen av särskilt allmänt intresse, som beaktas ex officio av den gemensamma varumärkesmyndigheten OHIM. Successionen av vapen, det vill säga att barn vid födelsen kan få rätt till ett vapen, har ansetts följa den agnatiska principen. Detta gäller rättsligt i England och enligt sed i Tyskland och Sverige. I denna del är det svårt att yttra sig om framtida förhållanden. Slutsatsen är, att det med relevans för vapenrätten finns sju problemområden, som har varit eller är kontroversiella: Vad gäller rätten i allmänhet finns en konflikt mellan synsättet att nutid och dåtid skall ställas mot varandra och synsättet att kontinuiteten är mer betydelsefull. Vad gäller vapenrätten i synnerhet har tidigare frågan varit aktuell, om endast vissa samhällsgrupper är berättigade att föra vapen. En ännu aktuell fråga är, huruvida lika god rätt till ett vapen uppkommer genom antagande och förläning, och svaret skiljer sig åt mellan länderna. Rättsintrång, usurpation, är otillåtet i de undersökta länderna, under förutsättning att intränglingen använder vapnet som kännetecken och inte som dekoration. Huruvida successionen av vapen liksom tidigare även numera följer rättsregler eller utomrättslig sed skiljer sig åt mellan länderna. Ensamrätten till ett vapen torde i de undersökta länderna beaktas även i varumärkesrätten. En viktig genomgående distinktion är, i vilken utsträckning normerna är rättsregler eller utomrättslig sed. Det sistnämnda problemområdet är det viktigaste, eftersom det avgör normernas ställning. Hur gränsen mellan det rättsligt förbjudna och det heraldiskt olämpliga dras, avgör i vilken mån normerna kan genomdrivas.}},
author = {{Sunnqvist, Martin}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Släktvapenrätt - en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten}},
year = {{2001}},
}