Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

EU: s tredje pelare - harmonisering av straffrätten

Tell, Linda (2003)
Department of Law
Abstract
Syftet med uppsatsen är att analysera EU: s arbete med att harmonisera medlemsstaternas strafflagstiftning. Vilka för- och nackdelar finns det med detta arbete? Vilken straffrättslig modell har man följt? Hur har det påverkat den svenska rätten? Den svenska straffrätten följer huvudsakligen den defensiva modellen. Denna syftar till att skydda den enskilde individen eller grupper mot kränkningar från staten och mot maktmissbruk. Den vill även undvika överdriven repression. Motsatsen till den defensiva modellen är den offensiva modellen, eller offensiva inriktningen. Den poängterar effektivitet och till skillnad från den defensiva modellen menar den att straffrätten kan bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem. Effekterna av... (More)
Syftet med uppsatsen är att analysera EU: s arbete med att harmonisera medlemsstaternas strafflagstiftning. Vilka för- och nackdelar finns det med detta arbete? Vilken straffrättslig modell har man följt? Hur har det påverkat den svenska rätten? Den svenska straffrätten följer huvudsakligen den defensiva modellen. Denna syftar till att skydda den enskilde individen eller grupper mot kränkningar från staten och mot maktmissbruk. Den vill även undvika överdriven repression. Motsatsen till den defensiva modellen är den offensiva modellen, eller offensiva inriktningen. Den poängterar effektivitet och till skillnad från den defensiva modellen menar den att straffrätten kan bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem. Effekterna av den offensiva inriktningen är bl.a. ökad kriminalisering och höjda straff. Nils Jareborg, som har skrivit om de olika straffrättsmodellerna, påpekar att ökade straff inte ger minskad brottslighet. När således den utlovade effekten uteblir väcker det besvikelse och leder till en repressionsspiral. EU: s inrikes och rättsliga samarbete finns inom både den första och den tredje pelaren. I den tredje pelaren finns medlemsstaternas straffrättsliga samarbete och polis-, tull och åklagarsamarbetet. Detta inleddes som ett rent mellanstatligt samarbete 1975 och formaliserades 1993 då EU: s tredje pelare skapades. Dess syfte är enligt Amsterdamfördraget att skapa ett område med ''frihet, säkerhet och rättvisa''. Ministerrådet är pelarens viktigaste institution. Det består av medlemsstaternas justitie- och inrikesministrar och är den instans som antar alla beslut. Till skillnad från första pelaren har förutom kommissionen även alla medlemsstaterna initiativrätt. Fyra sorters rättsakter används inom tredje pelaren: rambeslut, konventioner, beslut och gemensamma ståndpunkter. Alla rättsakter ska antas enhälligt. Samarbetets mål ska enligt art. 29 i Amsterdamfördraget uppnås genom att förebygga och bekämpa brottslighet, organiserad eller ej, och då främst terrorism, människohandel och brott mot barn, olaglig narkotikahandel, olaglig vapenhandel, korruption och bedrägeri. Detta ska ske genom samarbete mellan polismyndigheter och andra rättsliga myndigheter och när det så krävs genom tillnärmning av de straffrättsliga reglerna i medlemsstaterna. Enligt art. 31 e i Amsterdamfördraget ska tillnärmning ske på områdena organiserad brottslighet, terrorism och olaglig narkotikahandel. Detta ska dock inte ses som absoluta ramar för arbetet utan mer som en agenda som uttrycker en politisk vilja att gå vidare på dessa områden. Vidare kan kategorin organiserad brottslighet användas som något av en slasktratt med hjälp av vilken de flesta brottskategorier kan pressas in i artikeln. Straffrätten ses normalt som en nationell angelägenhet som varje land har utvecklat på sitt sätt. Trots detta har straffrätten alltid påverkats utifrån. Därför är skillnaderna inom EU inte så stora när det gäller vilka handlingar som är kriminaliserade. Skillnaderna är dock större när det gäller påföljder. En anledning till att harmonisera strafflagstiftningen är att brottsligheten har förändrats, inte minst p.g.a. EU. Med öppna gränser och ny teknik har den internationella och organiserade brottsligheten fått ökade möjligheter, därför krävs nya metoder för att bekämpa den. Dock säger motståndarna till harmonisering att det inte går att kompensera ökade möjligheter till brottslighet med straffrättsliga medel. Man bör använda gränsöverskridande metoder men inte harmoniserad straffrätt. En annan svårighet är att veta vad som ska harmoniseras. Det man hittills har gjort är att enas om en lägsta maximigräns för vissa brott. Men maximigränser säger ganska lite om de straff som faktiskt döms ut. Dessutom har medlemsstaterna olika regler för villkorlig frigivning. Ytterligare en anledning att harmonisera straffrätten är att det kan snedvrida konkurrensen om en handling är kriminaliserad i ett land men inte i ett annat. Vidare är principen om likabehandling central för övriga rättsområden inom EU och det kan diskuteras om den inte borde vara det även inom straffrätten. Motståndare till detta anser att det är tveksamt om konkurrensen verkligen kan påverkas i någon märkbar grad och påpekar att man inte kan sätta likhetstecken kring harmoniserade maximistraff och likabehandling. Syftet med att harmonisera straffrätten sägs ofta vara att förbättra och effektivisera brottsbekämpningen. Är samma handlingar kriminaliserade i alla medlemsstater och med samma straff kan man undvika att brottslingar utnyttjar olikheterna i staternas straffrätt till sin egen förmån, s.k. ''jurisdiction shopping''. Man skulle t.ex. kunna undvika att medlemsstater med lindriga straff används som insmugglingsland för illegala invandrare som sedan kan spridas till övriga stater. Detta är dock en kritiserad teori. För det första är det oklart hur stor den internationella brottsligheten är. Vidare är det troligt att eventuella smugglare bryr sig mer om vinstchanser och upptäcktsrisker än om maximistraff. Harmoniseringsarbetet kan även kritiseras för att det individualiserar sociala och globala problem. Illegal invandring kan inte enbart göras till en fråga om människosmugglarnas onda avsikter. En av riskerna med harmoniseringen är att det kan leda till en ökad repression, d.v.s. strängare straff. Samarbetet går ju ut på att enas kring lägsta maximistraff, således kan det inte leda till en minskad repression. Det troliga är att de stater som har lägst straff kommer att få höja sina straffnivåer. Synsättet tycks vara att det är ett problem att vissa länder har lägre repressionsnivå än andra. Detta är tveksamt eftersom det inte är klarlagt att det innebär något större problem i det internationella straffprocessuella samarbetet att de straffrättsliga reglerna skiljer sig åt. Vidare finns inget som säger att det är de som har lägst repressionsnivå som måste anpassa sig. Alla medlemsstater vill dock visa att de prioriterar medborgarnas säkerhet och detta är det enklaste sättet. Något som talar emot denna oro är att rådet har påpekat att minimitrösklarna bör fastställas i överensstämmelse med de interna straffsystemen. Några medlemsstater har tagit det som bevis på att de inte behöver följa dessa minimitrösklar om det skulle kunna äventyra enhetligheten i deras straffsystem. Ytterligare ett problem med harmoniseringen av strafflagstiftningen är den lätt blir symbolisk, att den görs för att ''markera ett avståndstagande'' och sända ''klara signaler''. För vissa politiker kan det te sig lockande att ta snabba poäng hos medborgarna genom att höja straffen, vare sig detta har effekt på brottsligheten eller ej. Denna rättspolitiska populism underblåses av media. Hittills har antagits sex rambeslut och konventioner på området och ytterligare fem rambeslut är under förhandling. Dessa behandlar bl.a.: skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, penningtvätt, bekämpande av terrorism, människohandel, barnpornografi, narkotikahandel och angrepp mot informationssystem. I Sverige har detta bl.a. lett till kriminalisering av subventionsmissbruk och en ny lag om straff för terroristbrott. Vidare kommer det troligen leda till en höjning av straffen för grovt koppleri, barnpornografi och dataintrång. Om man jämför de rambeslut och konventioner som antagits med de två straffrättsliga modellerna som presenterats är min slutsats att man har följt, om än outtalat, den offensiva inriktningen. Jag säger outtalat därför att man hittills inte visat större intresse av att debattera teorin bakom den straffrätt man genomför. Min slutsats i uppsatsen är att nackdelarna med harmoniseringen överstiger fördelarna. Det är inte visat att samma straff inom EU skulle ha en positiv effekt på brottsbekämpningen och risken är stor att repressionsnivån kommer att höjas överlag, speciellt i de nordiska länderna som av tradition har relativt låga straff. Således uppnår man inte syftet med samarbetet, att bekämpa brottsligheten, och då bör man se över sina metoder. Det är viktigt med en gemensam brottsbekämpning vid internationella och organiserade brott men detta kan ske på andra och bättre sätt än med en harmoniserad straffrätt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Tell, Linda
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1562504
date added to LUP
2010-03-08 15:55:30
date last changed
2010-03-08 15:55:30
@misc{1562504,
  abstract     = {Syftet med uppsatsen är att analysera EU: s arbete med att harmonisera medlemsstaternas strafflagstiftning. Vilka för- och nackdelar finns det med detta arbete? Vilken straffrättslig modell har man följt? Hur har det påverkat den svenska rätten? Den svenska straffrätten följer huvudsakligen den defensiva modellen. Denna syftar till att skydda den enskilde individen eller grupper mot kränkningar från staten och mot maktmissbruk. Den vill även undvika överdriven repression. Motsatsen till den defensiva modellen är den offensiva modellen, eller offensiva inriktningen. Den poängterar effektivitet och till skillnad från den defensiva modellen menar den att straffrätten kan bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem. Effekterna av den offensiva inriktningen är bl.a. ökad kriminalisering och höjda straff. Nils Jareborg, som har skrivit om de olika straffrättsmodellerna, påpekar att ökade straff inte ger minskad brottslighet. När således den utlovade effekten uteblir väcker det besvikelse och leder till en repressionsspiral. EU: s inrikes och rättsliga samarbete finns inom både den första och den tredje pelaren. I den tredje pelaren finns medlemsstaternas straffrättsliga samarbete och polis-, tull och åklagarsamarbetet. Detta inleddes som ett rent mellanstatligt samarbete 1975 och formaliserades 1993 då EU: s tredje pelare skapades. Dess syfte är enligt Amsterdamfördraget att skapa ett område med ''frihet, säkerhet och rättvisa''. Ministerrådet är pelarens viktigaste institution. Det består av medlemsstaternas justitie- och inrikesministrar och är den instans som antar alla beslut. Till skillnad från första pelaren har förutom kommissionen även alla medlemsstaterna initiativrätt. Fyra sorters rättsakter används inom tredje pelaren: rambeslut, konventioner, beslut och gemensamma ståndpunkter. Alla rättsakter ska antas enhälligt. Samarbetets mål ska enligt art. 29 i Amsterdamfördraget uppnås genom att förebygga och bekämpa brottslighet, organiserad eller ej, och då främst terrorism, människohandel och brott mot barn, olaglig narkotikahandel, olaglig vapenhandel, korruption och bedrägeri. Detta ska ske genom samarbete mellan polismyndigheter och andra rättsliga myndigheter och när det så krävs genom tillnärmning av de straffrättsliga reglerna i medlemsstaterna. Enligt art. 31 e i Amsterdamfördraget ska tillnärmning ske på områdena organiserad brottslighet, terrorism och olaglig narkotikahandel. Detta ska dock inte ses som absoluta ramar för arbetet utan mer som en agenda som uttrycker en politisk vilja att gå vidare på dessa områden. Vidare kan kategorin organiserad brottslighet användas som något av en slasktratt med hjälp av vilken de flesta brottskategorier kan pressas in i artikeln. Straffrätten ses normalt som en nationell angelägenhet som varje land har utvecklat på sitt sätt. Trots detta har straffrätten alltid påverkats utifrån. Därför är skillnaderna inom EU inte så stora när det gäller vilka handlingar som är kriminaliserade. Skillnaderna är dock större när det gäller påföljder. En anledning till att harmonisera strafflagstiftningen är att brottsligheten har förändrats, inte minst p.g.a. EU. Med öppna gränser och ny teknik har den internationella och organiserade brottsligheten fått ökade möjligheter, därför krävs nya metoder för att bekämpa den. Dock säger motståndarna till harmonisering att det inte går att kompensera ökade möjligheter till brottslighet med straffrättsliga medel. Man bör använda gränsöverskridande metoder men inte harmoniserad straffrätt. En annan svårighet är att veta vad som ska harmoniseras. Det man hittills har gjort är att enas om en lägsta maximigräns för vissa brott. Men maximigränser säger ganska lite om de straff som faktiskt döms ut. Dessutom har medlemsstaterna olika regler för villkorlig frigivning. Ytterligare en anledning att harmonisera straffrätten är att det kan snedvrida konkurrensen om en handling är kriminaliserad i ett land men inte i ett annat. Vidare är principen om likabehandling central för övriga rättsområden inom EU och det kan diskuteras om den inte borde vara det även inom straffrätten. Motståndare till detta anser att det är tveksamt om konkurrensen verkligen kan påverkas i någon märkbar grad och påpekar att man inte kan sätta likhetstecken kring harmoniserade maximistraff och likabehandling. Syftet med att harmonisera straffrätten sägs ofta vara att förbättra och effektivisera brottsbekämpningen. Är samma handlingar kriminaliserade i alla medlemsstater och med samma straff kan man undvika att brottslingar utnyttjar olikheterna i staternas straffrätt till sin egen förmån, s.k. ''jurisdiction shopping''. Man skulle t.ex. kunna undvika att medlemsstater med lindriga straff används som insmugglingsland för illegala invandrare som sedan kan spridas till övriga stater. Detta är dock en kritiserad teori. För det första är det oklart hur stor den internationella brottsligheten är. Vidare är det troligt att eventuella smugglare bryr sig mer om vinstchanser och upptäcktsrisker än om maximistraff. Harmoniseringsarbetet kan även kritiseras för att det individualiserar sociala och globala problem. Illegal invandring kan inte enbart göras till en fråga om människosmugglarnas onda avsikter. En av riskerna med harmoniseringen är att det kan leda till en ökad repression, d.v.s. strängare straff. Samarbetet går ju ut på att enas kring lägsta maximistraff, således kan det inte leda till en minskad repression. Det troliga är att de stater som har lägst straff kommer att få höja sina straffnivåer. Synsättet tycks vara att det är ett problem att vissa länder har lägre repressionsnivå än andra. Detta är tveksamt eftersom det inte är klarlagt att det innebär något större problem i det internationella straffprocessuella samarbetet att de straffrättsliga reglerna skiljer sig åt. Vidare finns inget som säger att det är de som har lägst repressionsnivå som måste anpassa sig. Alla medlemsstater vill dock visa att de prioriterar medborgarnas säkerhet och detta är det enklaste sättet. Något som talar emot denna oro är att rådet har påpekat att minimitrösklarna bör fastställas i överensstämmelse med de interna straffsystemen. Några medlemsstater har tagit det som bevis på att de inte behöver följa dessa minimitrösklar om det skulle kunna äventyra enhetligheten i deras straffsystem. Ytterligare ett problem med harmoniseringen av strafflagstiftningen är den lätt blir symbolisk, att den görs för att ''markera ett avståndstagande'' och sända ''klara signaler''. För vissa politiker kan det te sig lockande att ta snabba poäng hos medborgarna genom att höja straffen, vare sig detta har effekt på brottsligheten eller ej. Denna rättspolitiska populism underblåses av media. Hittills har antagits sex rambeslut och konventioner på området och ytterligare fem rambeslut är under förhandling. Dessa behandlar bl.a.: skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, penningtvätt, bekämpande av terrorism, människohandel, barnpornografi, narkotikahandel och angrepp mot informationssystem. I Sverige har detta bl.a. lett till kriminalisering av subventionsmissbruk och en ny lag om straff för terroristbrott. Vidare kommer det troligen leda till en höjning av straffen för grovt koppleri, barnpornografi och dataintrång. Om man jämför de rambeslut och konventioner som antagits med de två straffrättsliga modellerna som presenterats är min slutsats att man har följt, om än outtalat, den offensiva inriktningen. Jag säger outtalat därför att man hittills inte visat större intresse av att debattera teorin bakom den straffrätt man genomför. Min slutsats i uppsatsen är att nackdelarna med harmoniseringen överstiger fördelarna. Det är inte visat att samma straff inom EU skulle ha en positiv effekt på brottsbekämpningen och risken är stor att repressionsnivån kommer att höjas överlag, speciellt i de nordiska länderna som av tradition har relativt låga straff. Således uppnår man inte syftet med samarbetet, att bekämpa brottsligheten, och då bör man se över sina metoder. Det är viktigt med en gemensam brottsbekämpning vid internationella och organiserade brott men detta kan ske på andra och bättre sätt än med en harmoniserad straffrätt.},
  author       = {Tell, Linda},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {EU: s tredje pelare - harmonisering av straffrätten},
  year         = {2003},
}