Den nya våldtäktsregleringen - Rubrik för rubrikens skull?

Abstract

Föreliggande arbete behandlar frågan om sexualbrottsrubricering. Fokus är riktat mot vad som avses med begreppet våldtäkt i samband med den senaste reformen av sexualbrottskapitlet. Uppsatsen inleds med en genomgång av utvecklingen med början i 1734 års lag, då våldtäkt sågs mer som ett brott mot samhället än mot individen och då straffsatserna var av en hårdare beskaffenhet. För att uppfylla kraven för våldtäkt krävdes generellt, dels ett faktiskt användande av våld och dels ett genomfört samlag. Det var vid den tiden även så att utomäktenskapliga sexuella förbindelser som sådana var kriminaliserade, oavsett om de varit frivilliga eller ej. Denna reglering påverkade även våldtäktsfrågan. Under 1800-talet förändrades synen på våldtäkt och brottet ansågs mer riktat mot offret som individ. Kravet på våldsanvändning kompletterades med ett nytt rekvisit - hot som innebär trängande fara. Även utnyttjandefall fick sin reglering i en egen paragraf. Med brottsbalken 1965 moderniserades regleringarna ytterligare och vissa av delikten gjordes könsneutrala. Brott mot personer, vilka försatts i vanmakt av gärningsmannen, omfattades av våldtäktsparagrafen. Vissa brott mot barn och ungdom särreglerades. Kapitelrubriceringen ''sexualbrott'' infördes 1984 och samtliga regleringar gjordes könsneutrala. Deliktet sexuellt tvång infördes som subsidiärt brott till våldtäkt och frikopplades från brottet sexuellt utnyttjande. 1998 genomfördes vissa förändringar med avsikt att utöka området för våldtäktsbegreppet. Tre av de rättsfall inom området, som uppmärksammats av samhälle och media, från 90-talet fram till idag, analyseras beträffande gränsdragningar och domstolarnas formuleringar. Även sakkunnigas uttalanden och massmediala kommentarer gås igenom. I rättsfallet NJA 1993s310 fastställdes att en mycket ringa våldsanvändning kunde vara tillräcklig för att döma för våldtäkt i vissa fall. I NJA 1997s538 lyfts frågan om samband och subsidiaritet mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, enligt då gällande lagtext, fram. Det sista rättsfallet som refereras, NJA 2004s231 som framför allt handlade om definitionen av hjälplöst tillstånd, har i uppsatsen analyserats främst med anledning av domstolarnas uttalanden, vilka utan att ha relevans för domsluten, måste anses ha varit menliga för målsäganden. Den massmediala debatt som följde kommenteras. Regeringens förslag till den senaste reformen av sexualbrottslagstiftningen gås igenom liksom de slutliga formuleringarna i den nya lagtexten. Våldtäktsbrottet är nu utvidgat till att omfatta otillbörligt utnyttjande av en person som befinner sig i vissa belägenheter, oavsett om gärningsmannen orsakat tillståndet eller ej. Bestämmelsen om sexuellt tvång finns kvar för att täcka upp de fall som inte anses svåra nog att rubriceras som våldtäkt och de resterande delarna av ''sexuellt utnyttjande'' har omrubricerats till ''sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning''. I samband med att merparten av utnyttjandefallen överförts till våldtäktsregleringen har bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroende ställning blivit, liksom den om sexuellt tvång, subsidiär till våldtäktsbestämmelsen. Slutsatserna som dras beträffande utvecklingen av våldtäktsbrotten är att de under hela den genomgångna perioden har varit, och fortfarande idag är, att anse som allvarliga brott. Därför har delikten belagts med de nästan högsta straffskalorna som systemen haft att tillgå. Offrens ställning har förändrats från att tidigare vara representant för större intressegrupper, såsom släkt och samhälle, till att idag vara en egen individ, med en integritet som skall värnas och en samhällelig status som skall upprätthållas, detta senare genom fastställande av gärningsmannens brott enligt viss rubricering. Synen på vad slags kränkning våldtäkt innebär har uppenbart förändrats från att vara en fysisk till att utgöra en psykisk kränkning. Beträffande sedlighets- och moralaspekterna dras slutsatsen att dessa, trots försök att förringa dem, hela tiden har haft och alltjämt har en avsevärd inverkan på bedömningen av både förövare och offer vid sexuella övergrepp. Den senaste lagändringen antas inte innebära några större förenklingar beträffande gränsdragningsproblematiken. Däremot kan det komma att uppstå andra problem rent allmänt för de offer som utsatts för brott, vilka inte rubriceras som våldtäkt. Utvidgningen av våldtäktsområdet har till stor del varit betingad av ett egenvärde hos brottsrubriceringen. Regeringen tycks dock ha en något ambivalent inställning till språkets betydelse, genom att dels förespråka användandet av termen våldtäkt på grund av dess språkliga värde och dels avfärda de språkliga invändningar som anförts mot användandet. Den framtida hanteringen av, och utvecklingen av synen på, våldtäkt emotses med skepsis. Att lagstiftaren tycks ha låtit känslomässiga bevekelsegrunder styra brottsrubriceringarna anses snarare kunna befästa rådande inställningar än förändra dem. Det finns en risk att begreppet våldtäkt blir värdemässigt urvattnat om det skall omfatta ett alltför stort område. Slutligen menas att lagstiftaren låtit juridiskt ovidkommande hänsyn väga alltför tungt i reformarbetet och att det behövs ett tydligt klargörande av vad som enligt lagen anses förkastligt, samt att detta skall uttryckas med språkligt korrekta benämningar. Allmänhetens acceptans av vilka brott som anses svårast bör erhållas med andra medel än språkligt tvivelaktiga rubriceringar.

• author: von Wowern, Jesper
• supervisor: Helén Örnemark Hansen
• organization: Department of Law
• year: 2005
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1562824
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:30
• date last changed: 2010-03-08 15:55:30