Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Beviskravet i brottmål, särskilt om sexköpslagen

Wallin, Frida (2003)
Department of Law
Abstract
Uppsatsen behandlar beviskravet i brottmål, dels från en allmän synvinkel, dels från en mer speciell vinkel med den s.k. sexköpslagen som utgångspunkt. Syftet med arbetets första del är att undersöka hur beviskravet har utvecklats mot det idag gängse ''bortom rimligt tvivel'', vilken funktion beviskravet har, om det är konstant eller differentierat. Den andra delen av arbetet redogör för införandet av lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster, vilka effekterna av lagen har blivit och vilka problem, framförallt i bevishänseende, som den innebär. Beviskravet i brottmål är ett ämne som tilldrar sig mycket uppmärksamhet, framförallt i doktrin, men också i praxis. Beviskravet har förändrats över tiden, från att i det fornsvenska... (More)
Uppsatsen behandlar beviskravet i brottmål, dels från en allmän synvinkel, dels från en mer speciell vinkel med den s.k. sexköpslagen som utgångspunkt. Syftet med arbetets första del är att undersöka hur beviskravet har utvecklats mot det idag gängse ''bortom rimligt tvivel'', vilken funktion beviskravet har, om det är konstant eller differentierat. Den andra delen av arbetet redogör för införandet av lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster, vilka effekterna av lagen har blivit och vilka problem, framförallt i bevishänseende, som den innebär. Beviskravet i brottmål är ett ämne som tilldrar sig mycket uppmärksamhet, framförallt i doktrin, men också i praxis. Beviskravet har förändrats över tiden, från att i det fornsvenska rättsystemet noga anges i lagtexten via 1734 års lag där beviskravet uttrycktes såsom fullt eller halvt bevis till dagens beviskrav som vad gäller brottmål inte alls regleras i lagen. Dagens materiella bevisteori som innebär att bevisprövningen liksom bevisvärderingen är fri slås fast i 35 kap. 1 § 1 st. RB, men lagrummet säger ingenting om beviskravet mer än att den rättsligt relevanta omständigheten skall vara ''bevisad'' för att kunna läggas till grund för den yrkade rättsföljden. Istället har det överlämnats åt praxis att avgöra vad som skall vara det gängse beviskravet. Genom ett antal avgöranden har HD fastslagit att det beviskrav som skall tillämpas i alla brottmål är att den tilltalades skuld skall vara ställd ''bortom rimligt tvivel'' för att fällande dom skall kunna meddelas. Beviskravet är med andra ord negativt definierat och ger uttryck för den kvarstående osäkerhet som skall anses vara acceptabel. Innebörden av det numera gängse beviskravet är att då inga rimliga friande förklaringar kvarstår skall domstolen anse den brottsliga gärningen styrkt. Det är ett högt beviskrav som numera råder, men det är framförallt en följd av en rädsla för felaktiga fällande domar som innebär allvarliga kränkningar av rättssäkerheten. Till viss del kan man säga att effektiviteten fått ge vika för ett upprätthållande av rättssäkerheten. Beviskravets konstans har av HD hävdats med bestämdhet och endast när det är fråga om för åklagaren att bevisa frånvaron av ansvarsfrihetsgrunden nödvärn har man uttalat frångått detta. I fall av nödvärnsinvändningar har HD sagt att åklagaren endast behöver prestera så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad. Men doktrinen ger en annan bild av beviskravets konstans och många är de som hävdar att en differentiering av beviskravet förekommer då och då, särskilt i underrätternas dömande verksamhet. Ett differentierat beviskrav kan enligt vissa författare bli aktuellt i en del situationer, t.ex. när det gäller de subjektiva rekvisiten, rekvisitmoment som beskrivs med civilrättsliga termer och vid invändningar om ansvarsfrihetsgrunder. Som en andra del i arbetet har jag valt att skriva om den s.k. sexköpslagens införande och om de bevisproblem som lagen dras med. Sexköpslagen trädde i kraft den första januari 1999 och hade redan på förhand blivit kritiserad, framförallt för de svårigheter i bevishänseende som väntades följa i dess kölvatten. Lagen syftade till att värna om de prostituerade kvinnorna och utgöra en markering från samhället att prostitution inte accepteras. Lagen föregicks av en diskussion om vilken av parternas handlande, eller rentav bådas, som skulle kriminaliseras. Trots att en rad remissinstanser och även prostitutionsutredningen med styrka avfärdade förslaget om att endast kriminalisera mannen, eller sexköparen, så var det just så det kom att bli. Det remissinstanserna och utredningen befarade skulle bli resultatet av en kriminalisering överlag var att prostitutionen skulle bli alltmer ljusskygg och anta nya former, vilket också bekräftas av efterföljande rapporter angående situationen efter lagens ikraftträdande. Det framkom också farhågor om att de redan mest utsatta kvinnorna, de missbrukande gatuprostituerade, inte skulle hjälpas nämnvärt av lagen och enligt uppgifter från bl.a. socialtjänst och polis är det just dessa kvinnor som fått det ännu sämre efter ikraftträdandet. Att enbart kriminalisera sexköparen har lett till en ökad kringbrottslighet i form av hot och utpressning från de prostituerade som genom lagens utformning fått övertaget så sett, genom att hota med polisanmälan kan de tvinga till sig mer pengar. Även detta förhållande uppmärksammades på förhand som ett problem som kunde bli allt vanligare i och med att endast mannens handlande anses vara straffbart. I bevishänseende är lagen svårtillämpad, genom dess vaga utformning lämnas många möjligheter till alternativa hypoteser från de tilltalades sida. Rekvisiten är luddiga och flera gränsdragningsproblem har framkommit. Det saknas bl.a. en tydlig gräns mellan vad som skall anses vara straffbart i lagens mening och vad som är tillåtet sexuellt umgänge. Dessutom är det oklart var gränsen för försök skall dras, framförallt vilka handlingar som skall utgöra försök, men även när brottet övergår från försöksstadiet till ett fullbordat brott. Lagens vaga utformning har lett till betydande bevisproblem och de fällande domarna är få. Tillsammans med det gängse beviskravet gör gränsdragningsproblemen att lagen blir svårtillämpad och det leder i sin tur till att många sexköpare går fria då åklagaren inte kunnat ställa den tilltalades skuld bortom rimligt tvivel. Lagen har resulterat i få fällande domar och många sexköpare som ertappas så att säga på bar gärning erkänner brottet direkt och får istället ett strafföreläggande som inte på långa vägar uppväger den avskräckande faktor som en rättegång kan utgöra. Brottets låga straffvärde och den låga upptäcktsrisken bidrar också till att sexköparna fortsätter att köpa sex av prostituerade utan större betänkligheter. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Wallin, Frida
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1562860
date added to LUP
2010-03-08 15:55:30
date last changed
2010-03-08 15:55:30
@misc{1562860,
  abstract     = {{Uppsatsen behandlar beviskravet i brottmål, dels från en allmän synvinkel, dels från en mer speciell vinkel med den s.k. sexköpslagen som utgångspunkt. Syftet med arbetets första del är att undersöka hur beviskravet har utvecklats mot det idag gängse ''bortom rimligt tvivel'', vilken funktion beviskravet har, om det är konstant eller differentierat. Den andra delen av arbetet redogör för införandet av lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster, vilka effekterna av lagen har blivit och vilka problem, framförallt i bevishänseende, som den innebär. Beviskravet i brottmål är ett ämne som tilldrar sig mycket uppmärksamhet, framförallt i doktrin, men också i praxis. Beviskravet har förändrats över tiden, från att i det fornsvenska rättsystemet noga anges i lagtexten via 1734 års lag där beviskravet uttrycktes såsom fullt eller halvt bevis till dagens beviskrav som vad gäller brottmål inte alls regleras i lagen. Dagens materiella bevisteori som innebär att bevisprövningen liksom bevisvärderingen är fri slås fast i 35 kap. 1 § 1 st. RB, men lagrummet säger ingenting om beviskravet mer än att den rättsligt relevanta omständigheten skall vara ''bevisad'' för att kunna läggas till grund för den yrkade rättsföljden. Istället har det överlämnats åt praxis att avgöra vad som skall vara det gängse beviskravet. Genom ett antal avgöranden har HD fastslagit att det beviskrav som skall tillämpas i alla brottmål är att den tilltalades skuld skall vara ställd ''bortom rimligt tvivel'' för att fällande dom skall kunna meddelas. Beviskravet är med andra ord negativt definierat och ger uttryck för den kvarstående osäkerhet som skall anses vara acceptabel. Innebörden av det numera gängse beviskravet är att då inga rimliga friande förklaringar kvarstår skall domstolen anse den brottsliga gärningen styrkt. Det är ett högt beviskrav som numera råder, men det är framförallt en följd av en rädsla för felaktiga fällande domar som innebär allvarliga kränkningar av rättssäkerheten. Till viss del kan man säga att effektiviteten fått ge vika för ett upprätthållande av rättssäkerheten. Beviskravets konstans har av HD hävdats med bestämdhet och endast när det är fråga om för åklagaren att bevisa frånvaron av ansvarsfrihetsgrunden nödvärn har man uttalat frångått detta. I fall av nödvärnsinvändningar har HD sagt att åklagaren endast behöver prestera så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad. Men doktrinen ger en annan bild av beviskravets konstans och många är de som hävdar att en differentiering av beviskravet förekommer då och då, särskilt i underrätternas dömande verksamhet. Ett differentierat beviskrav kan enligt vissa författare bli aktuellt i en del situationer, t.ex. när det gäller de subjektiva rekvisiten, rekvisitmoment som beskrivs med civilrättsliga termer och vid invändningar om ansvarsfrihetsgrunder. Som en andra del i arbetet har jag valt att skriva om den s.k. sexköpslagens införande och om de bevisproblem som lagen dras med. Sexköpslagen trädde i kraft den första januari 1999 och hade redan på förhand blivit kritiserad, framförallt för de svårigheter i bevishänseende som väntades följa i dess kölvatten. Lagen syftade till att värna om de prostituerade kvinnorna och utgöra en markering från samhället att prostitution inte accepteras. Lagen föregicks av en diskussion om vilken av parternas handlande, eller rentav bådas, som skulle kriminaliseras. Trots att en rad remissinstanser och även prostitutionsutredningen med styrka avfärdade förslaget om att endast kriminalisera mannen, eller sexköparen, så var det just så det kom att bli. Det remissinstanserna och utredningen befarade skulle bli resultatet av en kriminalisering överlag var att prostitutionen skulle bli alltmer ljusskygg och anta nya former, vilket också bekräftas av efterföljande rapporter angående situationen efter lagens ikraftträdande. Det framkom också farhågor om att de redan mest utsatta kvinnorna, de missbrukande gatuprostituerade, inte skulle hjälpas nämnvärt av lagen och enligt uppgifter från bl.a. socialtjänst och polis är det just dessa kvinnor som fått det ännu sämre efter ikraftträdandet. Att enbart kriminalisera sexköparen har lett till en ökad kringbrottslighet i form av hot och utpressning från de prostituerade som genom lagens utformning fått övertaget så sett, genom att hota med polisanmälan kan de tvinga till sig mer pengar. Även detta förhållande uppmärksammades på förhand som ett problem som kunde bli allt vanligare i och med att endast mannens handlande anses vara straffbart. I bevishänseende är lagen svårtillämpad, genom dess vaga utformning lämnas många möjligheter till alternativa hypoteser från de tilltalades sida. Rekvisiten är luddiga och flera gränsdragningsproblem har framkommit. Det saknas bl.a. en tydlig gräns mellan vad som skall anses vara straffbart i lagens mening och vad som är tillåtet sexuellt umgänge. Dessutom är det oklart var gränsen för försök skall dras, framförallt vilka handlingar som skall utgöra försök, men även när brottet övergår från försöksstadiet till ett fullbordat brott. Lagens vaga utformning har lett till betydande bevisproblem och de fällande domarna är få. Tillsammans med det gängse beviskravet gör gränsdragningsproblemen att lagen blir svårtillämpad och det leder i sin tur till att många sexköpare går fria då åklagaren inte kunnat ställa den tilltalades skuld bortom rimligt tvivel. Lagen har resulterat i få fällande domar och många sexköpare som ertappas så att säga på bar gärning erkänner brottet direkt och får istället ett strafföreläggande som inte på långa vägar uppväger den avskräckande faktor som en rättegång kan utgöra. Brottets låga straffvärde och den låga upptäcktsrisken bidrar också till att sexköparna fortsätter att köpa sex av prostituerade utan större betänkligheter.}},
  author       = {{Wallin, Frida}},
  language     = {{swe}},
  note         = {{Student Paper}},
  title        = {{Beviskravet i brottmål, särskilt om sexköpslagen}},
  year         = {{2003}},
}