Advanced

Avfallshantering i Europa

Weber, Louise (2001)
Department of Law
Abstract
1975 uppskattade Kommissionen att gemenskapen genererade över 2000 miljoner ton avfall varje år. Avfallskvantiteten ökade kraftigt. Samma år antogs avfallsdirektivet 75/442 som var ett led i gemenskapens mål att stärka och expandera avfallshanteringspolicyn. Mellan 1978-1984 kritiserade Parlamentet gemenskapens aktioner på avfallshanteringsområdet som bristfälliga. Medlemsstaterna respekterade inte de direktiv som antagits mellan 1975-1978. Ett trendbrott skedde 1984 då avfallshanteringspolicyn utvecklades mot ett program gällande ren teknologi. De grundläggande bestämmelserna antagna på gemenskapsnivå är avfallsdirektivet 75/442 modifierat genom direktiv 91/156 och förordning 259/93 gällande transport av avfall. Det avfallsdirektiv som... (More)
1975 uppskattade Kommissionen att gemenskapen genererade över 2000 miljoner ton avfall varje år. Avfallskvantiteten ökade kraftigt. Samma år antogs avfallsdirektivet 75/442 som var ett led i gemenskapens mål att stärka och expandera avfallshanteringspolicyn. Mellan 1978-1984 kritiserade Parlamentet gemenskapens aktioner på avfallshanteringsområdet som bristfälliga. Medlemsstaterna respekterade inte de direktiv som antagits mellan 1975-1978. Ett trendbrott skedde 1984 då avfallshanteringspolicyn utvecklades mot ett program gällande ren teknologi. De grundläggande bestämmelserna antagna på gemenskapsnivå är avfallsdirektivet 75/442 modifierat genom direktiv 91/156 och förordning 259/93 gällande transport av avfall. Det avfallsdirektiv som antogs 1975 specificerade det faktum att kostnaden för bortskaffandet av avfall skulle innehavaren av avfallet betala. Den princip som kom till uttryck var principen om att förorenaren betalar. Detta direktiv modifierades 1991 genom direktiv 91/156. Huvudsyftet med detta tillägg var att ändra direktivets tonvikt från att vara ett generellt avfallshanteringsprogram till ett direktiv i vilket prevention av avfallsgenerering var av högsta prioritet. Den gränsöverskridande transporten av farligt avfall ökade ständigt och många olyckor inträffade. Kontrollen av avfallsrörelser var otillräcklig och detta ledde till att de länder till vilka avfall transporterades, inte fick tillräcklig information för att kunna utföra en effektiv kontroll, då avfallet ofta klassificerades olika eller var otillräckligt beskrivet. För att rätta till detta ohållbara förhållande antogs 1984 direktiv 84/631 gällande övervakning och kontroll inom gemenskapen över gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Detta direktiv täckte alla transporter, både inom en medlemsstat och över gemenskapens externa gränser. Det vanligaste fallet var, och är, transporter av avfall från en medlemsstat till en annan men också transit genom en eller flera medlemsstater eller transport till en medlemsstat från tredje land. Vid export av farligt avfall ska innehavaren notifiera de berörda behöriga myndigheterna om den planerade transporten och ombesörja för den nödvändiga informationen som rättfärdigar tillstånd för transporten. Kommissionen fick information i slutet på 1980-talet som visade att de direktiv som reglerade området vid denna tidpunkt, direktiv 84/631 och direktiv 86/279, att dessa direktivs krav inte hade uppfyllts i samband med kontrakt gällande import av stora kvantiteter av avfall till ett antal afrikanska länder vilka inte hade den nödvändiga tekniska kapaciteten som krävdes för att på ett säkert sätt ta hand om avfallet. 1988 antog Rådet en förordning som reglerade gränsöverskridande transporter av farligt avfall till tredje land. Året efter skedde en förhandling i Basel gällande en global konvention om gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Detta möte resulterade i Baselkonventionen som gemenskapen skrev under. Genom beslut 93/98 togs Baselkonventionens bestämmelser in i förordning 259/93 om transport av avfall vilken ersatte direktiv 84/361. Export och import av farligt avfall från länder som inte var parter i Baselkonventionen förbjöds. Huvudprincipen i förordningen är att avfallshantering är ett nationellt ansvar och det återfinns ett förbud mot export av avfall för kvittblivning från EU-området, undantaget är export till EFTA-länderna. En tydlig skillnad görs mellan avfall för återvinning och avfall för slutlig deponering. Skillnaden mellan dessa två förfaringssätt är att medlemsstaterna har större makt att förbjuda import av avfall som ska bortskaffas. Transport av avfall för slutlig deponering från en medlemsstat till en annan kräver ett anmälningsförfarande med krav på tillstånd från myndigheterna i mottagarlandet. Vidare stadgas det i förordningen att varje land i princip har rätt att vidta individuella eller generella åtgärder för att hindra avfallstransporter in i ett land. Dessa åtgärder ska syfta till att uppfylla principerna om närhet och självförsörjande vad gäller avfallshanteringsresurser i enlighet med det allmänna avfallsdirektivet. Den första officiellt erkända gränsöverskridande transporten av farligt avfall skedde på 1970-talet. Uppkomsten av fri handel inom EU hade en viktig effekt på avfallshandeln mellan medlemsstaterna eftersom det underlättade transporten av avfall över nationella gränser. Speciella kännetecken går att finna som delas av de flesta system som reglerar miljön. Här i inkluderas målet med regleringen, regleringens adressater och inspektioner gällande att regleringen efterföljs. De viktigaste aspekterna att se på för att förstå import av avfall är att se till landets regleringsstruktur, placeringen av ansvaret mellan olika myndigheter och utformningen av regleringen. Storbritannien är en av världens största importörer av farligt avfall. I Storbritannien är regleringen av ansvarsbestämmelser gällande hantering av farligt avfall överlåten till många olika lokala myndigheter som i sin tur utdelar tillstånd för avfallsimport. Dess avfallshanteringssystem är decentraliserat, likaså är dess regeringsstruktur. Tyskland är en av världens största exportörer av farligt avfall. Tyskland har en mixad offentlig-privat avfallsindustri där regeringsingripande är vanligt gällande bestämmande av kostnader och målsättningar. Tysklands system bygger på en federal struktur. Dess 16 förbundsstater samarbetar med den federala regeringen om den policy som ska gälla. Om dessa två system jämförs så är det mer troligt att Storbritannien importerar avfall än Tyskland då Storbritanniens reglerande system, som är något diffus och flexibel, tillåter större friheter för industrin att agera. Den i särklass största importören av farligt avfall är Frankrike. Dess avfallshanteringssystem är decentraliserat, likaså är dess regeringsstruktur. Den franska industrin som tar hand om det farliga avfallet är privatägd och karakteriseras av den konkurrens som existerar mellan de främsta företagen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Weber, Louise
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Miljörätt
language
Swedish
id
1562887
date added to LUP
2010-03-08 15:55:30
date last changed
2010-03-08 15:55:30
@misc{1562887,
  abstract     = {1975 uppskattade Kommissionen att gemenskapen genererade över 2000 miljoner ton avfall varje år. Avfallskvantiteten ökade kraftigt. Samma år antogs avfallsdirektivet 75/442 som var ett led i gemenskapens mål att stärka och expandera avfallshanteringspolicyn. Mellan 1978-1984 kritiserade Parlamentet gemenskapens aktioner på avfallshanteringsområdet som bristfälliga. Medlemsstaterna respekterade inte de direktiv som antagits mellan 1975-1978. Ett trendbrott skedde 1984 då avfallshanteringspolicyn utvecklades mot ett program gällande ren teknologi. De grundläggande bestämmelserna antagna på gemenskapsnivå är avfallsdirektivet 75/442 modifierat genom direktiv 91/156 och förordning 259/93 gällande transport av avfall. Det avfallsdirektiv som antogs 1975 specificerade det faktum att kostnaden för bortskaffandet av avfall skulle innehavaren av avfallet betala. Den princip som kom till uttryck var principen om att förorenaren betalar. Detta direktiv modifierades 1991 genom direktiv 91/156. Huvudsyftet med detta tillägg var att ändra direktivets tonvikt från att vara ett generellt avfallshanteringsprogram till ett direktiv i vilket prevention av avfallsgenerering var av högsta prioritet. Den gränsöverskridande transporten av farligt avfall ökade ständigt och många olyckor inträffade. Kontrollen av avfallsrörelser var otillräcklig och detta ledde till att de länder till vilka avfall transporterades, inte fick tillräcklig information för att kunna utföra en effektiv kontroll, då avfallet ofta klassificerades olika eller var otillräckligt beskrivet. För att rätta till detta ohållbara förhållande antogs 1984 direktiv 84/631 gällande övervakning och kontroll inom gemenskapen över gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Detta direktiv täckte alla transporter, både inom en medlemsstat och över gemenskapens externa gränser. Det vanligaste fallet var, och är, transporter av avfall från en medlemsstat till en annan men också transit genom en eller flera medlemsstater eller transport till en medlemsstat från tredje land. Vid export av farligt avfall ska innehavaren notifiera de berörda behöriga myndigheterna om den planerade transporten och ombesörja för den nödvändiga informationen som rättfärdigar tillstånd för transporten. Kommissionen fick information i slutet på 1980-talet som visade att de direktiv som reglerade området vid denna tidpunkt, direktiv 84/631 och direktiv 86/279, att dessa direktivs krav inte hade uppfyllts i samband med kontrakt gällande import av stora kvantiteter av avfall till ett antal afrikanska länder vilka inte hade den nödvändiga tekniska kapaciteten som krävdes för att på ett säkert sätt ta hand om avfallet. 1988 antog Rådet en förordning som reglerade gränsöverskridande transporter av farligt avfall till tredje land. Året efter skedde en förhandling i Basel gällande en global konvention om gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Detta möte resulterade i Baselkonventionen som gemenskapen skrev under. Genom beslut 93/98 togs Baselkonventionens bestämmelser in i förordning 259/93 om transport av avfall vilken ersatte direktiv 84/361. Export och import av farligt avfall från länder som inte var parter i Baselkonventionen förbjöds. Huvudprincipen i förordningen är att avfallshantering är ett nationellt ansvar och det återfinns ett förbud mot export av avfall för kvittblivning från EU-området, undantaget är export till EFTA-länderna. En tydlig skillnad görs mellan avfall för återvinning och avfall för slutlig deponering. Skillnaden mellan dessa två förfaringssätt är att medlemsstaterna har större makt att förbjuda import av avfall som ska bortskaffas. Transport av avfall för slutlig deponering från en medlemsstat till en annan kräver ett anmälningsförfarande med krav på tillstånd från myndigheterna i mottagarlandet. Vidare stadgas det i förordningen att varje land i princip har rätt att vidta individuella eller generella åtgärder för att hindra avfallstransporter in i ett land. Dessa åtgärder ska syfta till att uppfylla principerna om närhet och självförsörjande vad gäller avfallshanteringsresurser i enlighet med det allmänna avfallsdirektivet. Den första officiellt erkända gränsöverskridande transporten av farligt avfall skedde på 1970-talet. Uppkomsten av fri handel inom EU hade en viktig effekt på avfallshandeln mellan medlemsstaterna eftersom det underlättade transporten av avfall över nationella gränser. Speciella kännetecken går att finna som delas av de flesta system som reglerar miljön. Här i inkluderas målet med regleringen, regleringens adressater och inspektioner gällande att regleringen efterföljs. De viktigaste aspekterna att se på för att förstå import av avfall är att se till landets regleringsstruktur, placeringen av ansvaret mellan olika myndigheter och utformningen av regleringen. Storbritannien är en av världens största importörer av farligt avfall. I Storbritannien är regleringen av ansvarsbestämmelser gällande hantering av farligt avfall överlåten till många olika lokala myndigheter som i sin tur utdelar tillstånd för avfallsimport. Dess avfallshanteringssystem är decentraliserat, likaså är dess regeringsstruktur. Tyskland är en av världens största exportörer av farligt avfall. Tyskland har en mixad offentlig-privat avfallsindustri där regeringsingripande är vanligt gällande bestämmande av kostnader och målsättningar. Tysklands system bygger på en federal struktur. Dess 16 förbundsstater samarbetar med den federala regeringen om den policy som ska gälla. Om dessa två system jämförs så är det mer troligt att Storbritannien importerar avfall än Tyskland då Storbritanniens reglerande system, som är något diffus och flexibel, tillåter större friheter för industrin att agera. Den i särklass största importören av farligt avfall är Frankrike. Dess avfallshanteringssystem är decentraliserat, likaså är dess regeringsstruktur. Den franska industrin som tar hand om det farliga avfallet är privatägd och karakteriseras av den konkurrens som existerar mellan de främsta företagen.},
  author       = {Weber, Louise},
  keyword      = {Miljörätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Avfallshantering i Europa},
  year         = {2001},
}