Heder och Samvete-det svenska rättsystemets hantering av hedersmord

Abstract

Varje år mördas tusentals kvinnor och flickor världen över i hederns namn. Enligt FN:s särskilda rapportörer om utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar rör det sig om runt 5000 kvinnor per år som dödas av sina manliga släktingar för att återupprätta familjens heder. Enligt Amnesty International handlar det om 1000 fall per år, enbart i Pakistan. Hedersmord förekommer i många olika samhällen. Enligt en rapport från 2000 fick FN ta emot rapporter om hedersmord i Bangladesh, Brasilien, Ecuador, Egypten, Indien, Israel, Italien, Jordanien, Kina, Pakistan, Marocko, Storbritannien, Sverige, Turkiet och Uganda. Våld mot kvinnor utgör en grov kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Flera internationella konventioner har antagits som ger staten skyldighet att skydda kvinnor, oavsett om kränkningen sker i den offentliga eller privata sfären. Hedersrelaterat våld har sina rötter i kvinnans lägre sociala ställning som samverkar med normer och uppfattningar i patriarkaliska strukturer. Det är kulmen på det problem som årligen drabbar miljontals kvinnor över världen: fysikt, psykiskt och sexuellt våld utövat av män i deras direkta närhet. När Fadime Sahindal sköts till döds av sin far i sin lillasysters trappuppgång i Uppsala i januari 2001 gav det eko över hela landet. Det var inte det första så kallade hedersmordet i Sverige, minst två gånger tidigare har unga invandrarflickor mördats därför att deras manliga släktingar ansåg att de vanhedrat familjen. Fallet Fadime blev ändå någonting speciellt. Under begravningen var Uppsala Domkyrka fylld till bristningsgränsen av kungligheter, Fadimes släkt (eller i alla fall delar av den), hennes vänner och människor som kommit för att uttrycka sin avsky inför det kvinnoförtryck Fadime blev offer för. Hon blev, kanske beroende på att hon kämpat för invandrarkvinnors rättigheter och offentligt talat om sin rädsla och sina problem med familjen, en martyr. Hon kom att symbolisera kvinnoförtryck, mäns våld mot kvinnor, patriarkala värderingar och unga flickor som slits mellan familjen och viljan att leva sitt eget liv. Debatten om hedersmorden var igång. Pressen på regeringen att göra något blev enorm och satte igång en reaktion från statens håll. Dels delades det ut öronmärkta pengar, dels startades utredningar som skall kartlägga situationen samt komma med förslag till åtgärder. För vad som verkligen framkom i och med mordet på Fadime var att vi vet oerhört lite om dessa utsatta flickor. Vi vet inte hur många som drabbas, vi vet inte vilka som drabbas, vi vet inte hur de drabbas, vi förstår knappt varför de drabbas och vi vet inte vad vi skall göra åt det. Sakkunniga, mer eller mindre insatta, har uttalat sig och krävt olika åtgärder, mer eller mindre ingripande. De muslimska männen har försvarat sig offentligt. Många menar att det inte har något med tradition eller kultur att göra, utan helt enkelt handlar om störda människor som begår vansinniga handlingar som alla fördömer. Många unga invandrarkvinnor har känt sig utpekade som offer och varit tvungna att förklara sig offentligt. De har naturligtvis en poäng, många muslimska män stöder inte hedersmord, eller ens de patriarkala värderingarna. Tyvärr finns det dock några som gör det, vilket räcker för att vi måste reagera på problemet. Den svenska rättvisan står då inför ett helt nytt problem: män som är beredda att gå hur långt som helst för att försvara sin heder. Det är alltid förbjudet att döda någon annan. Frågan är om vi skall se det som en förmildrande omständighet att de vuxit upp med andra värderingar än våra svenska, att de faktiskt ser det som sin självklara rätt försvara sin heder på det här viset, eller som en försvårande omständighet att de dödar en kvinna p.g.a. hennes levnadssätt, så som vi ser rasism som en försvårande omständighet. Eller skall vi se det som ett uppsåtligt dödande vilket som helst och inte alls dra in de kulturella aspekterna? För många människor som vuxit upp utan patriarkala värderingar är det ofattbart att det kan ligga heder i att döda en annan människa, särskilt någon i sin egen familj. I våra ögon är det ett onaturligt och sjukt beteende. Vårt samvetsbegrepp krockar med deras hedersbegrepp. Det här examensarbetet gör ett försök att svara på hur det svenska rättsystemet behandlar hedersmord. Vilka kriterier som allmänt gäller vid bedömningen av ett uppsåtligt dödande samt hur man resonerat i hedersmorden speciellt. Förhoppningsvis ger det läsaren en insikt i hur systemet fungerar och uppmanar till en stunds eftertanke. För att vi överhuvudtaget skall kunna förstå vad det handlar om inleds arbetet med en kort sammanställning av vad hedersbegreppet egentligen är. Patriarkala värderingar och hedern dominerar många av de muslimska ländernas samhällsstruktur. Samhället vilar på tanken om individen som en del av en grupp snarare än en självständig person. Det är därför individens skyldighet att följa sina plikter gentemot gruppen. Den grupp som är starkast är familjen. Familjens ställning vilar på männens heder. Männens heder vilar på kvinnornas kyskhet. Därför blir denna central. Förloras hedern, förlorar också männen och därmed familjen, sin ställning. Därför måste förlorad heder återupprättas, och det görs genom att man straffar den som vanhedrat familjen. I extrema fall sker det genom att man mördar kvinnan. Härefter följer en sammanställning av hedersmord i Sverige och svenska domstolars behandling av dessa. Det finns tre fall av klara hedersmord i Sverige: Sara, som ströps till döds av sin bror och kusin som stördes av hennes livsstil. Pojkarna, som bägge var minderåriga, hade med stor sannolikhet blivit uppmuntrade av äldre manliga släktingar. Pele, som lurades till Irak i tron att hon skulle gifta sig, men istället mördades av en farbror. Fadern, farbröderna och deras far upprördes av att Pele levde ett svensk tonårsliv och dessutom vid flera tillfällen rymt hemifrån. Slutligen också Fadime, som sköts till döds av sin far inför ögonen på sin mamma och två systrar. Fadern upplevde att Fadime skämde ut honom, inte bara genom sitt svenska leverne, utan också därför att hon offentligt tog ställning mot förtryck av invandrarkvinnor. I alla tre fallen har det varit frågan om familjer med svåra problem. Saras och hennes bror kom från en splittrad familj där mamman inte orkade lösa problemen med sina barn. Peles pappa hade av allt att döma varit utsatt för tortyr i hemlandet och hade psykiska problem. Fadime hade brutit all kontakt med fadern och en bror, som bägge var dömda tidigare för hot och misshandel av henne. I samtliga fall har domstolarna valt att rubricera gärningarna som mord, och i fallen med vuxna gärningsmän har påföljden blivit livstids fängelse. Även i fallet med de minderåriga gärningsmännen väljer hovrätten att döma till fängelse, något som är ovanligt. Högsta domstolen har valt att inte ge prövningstillstånd i något av fallen. För att förstå hur stort problemet med mäns våld mot kvinnor i nära relationer är görs en genomgång av brottsutvecklingen under senare år. Någon liknande information om kvinnor som trakasseras av manliga släktingar finns inte, varför detta kriminologiska avsnitt vilar på siffror om kvinnor som dödats av en nuvarande eller före detta partner. Under 1990-talet dödades i genomsnitt 16 kvinnor om året av en nuvarande eller före detta partner. Den vanligaste brottsplatsen är en bostad, offrets eller parternas gemensamma. I 40 % av fallen används vapen, kniv är det vanligaste. Den största kategorin av motiv är svartsjuka och problem vid separationer, tillsammans utgör de motivet i 60 % av fallen. Vittnen är ovanliga, däremot är det vanligt med självmord i samband med mordet. Utlandsfödda män är överrepresenterade i brottsstatistiken i förhållande till sin andel av befolkningen. De utgör 40 % av gärningsmännen vid våld i nära relationer, men bara 10 % av befolkningen. Missbruk är mindre vanligt än vid dödligt våld generellt, knappt hälften var alkoholpåverkade vid gärningstillfället. Däremot är det vanligt att gärningsmannen är kriminellt belastad, ungefär 60 % har tidigare begått brott. Gärningsmännen bedöms i mycket stor utsträckning vara psykiskt sjuka, 95 % av de gärningsmän som genomgick en rättspsykiatrisk undersökning erhöll en psykiatrisk diagnos. Ser man på alla gärningsmän och inkluderar de som tagit sitt liv i samband med gärningen är siffran 80 %. Män som slår ihjäl en kvinna de har eller haft en nära relation till är således, föga förvånande, mycket ofta psykiskt störda. Det är dock inte lika många som är så sjuka att de inte kan dömas till fängelse. Även bland offren är de utlandsfödda överrepresenterade. De utgör 30 % av offren i förhållande till 10 % av befolkningen. Nästan samtliga dödades av en gärningsman från samma land. Många gånger var de utlandsfödda offren och gärningsmännen gifta med varandra redan innan de kom till Sverige. Lite drygt en tredjedel av offren hade ett alkoholmissbruk. Mord är en vanligare brottsrubricering vid dödligt våld i nära relationer än vid dödligt våld generellt. 88 % dömdes för ett uppsåtsbrott, mord eller dråp, och endast 12 % för vållande till annans död. Fler gärningsmän än vid dödligt våld generellt döms till rättspsykiatrisk vård. De som döms till fängelse får längre fängelsestraff än vid dödligt våld generellt. Gärningsmännen i nära relationer dömdes i genomsnitt till nio och ett halvt års fängelse. 62 % av de utlandsfödda utvisades ur landet. Därefter följer huvudavsnittet, om gällande rätt. De aktuella lagparagraferna om mord och dråp finns i brottsbalken 3:1 och 3:2. Där stadgas att den som uppsåtligen berövar annan livet skall dömas för mord till fängelse i tio år eller på livstid, om det inte finns förmildrande omständigheter, då skall dömas för dråp till fängelse lägst sex högst tio år. I brottsbalken kap. 30 finns reglerna om påföljdsvalet. Vid uppsåtligt dödande finns dock inga andra påföljder än fängelse varför dessa blir relativt ointressanta i detta arbete. Gärningsmän som är utländska medborgare kan utvisas ur landet och gärningsmän som lider av en allvarlig psykisk störning skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård, men detta är undantagsfall och behandlas inte här. Efter påföljdsvalet skall domstolen göra en straffmätning, dvs. välja var på straffskalan man skall lägga sig. Man har då att ta hänsyn till alla omständigheter vid gärningen. För att fastställa det s.k. straffvärdet använder domstolen de försvårande och förmildrande omständigheterna som finns i BrB 29:2 och 29:3. När man gjort det skall man beakta om det finns några s.k. billighetsskäl, dvs. förmildrande omständigheter som har med gärningsmannens person och agerande att göra. Domstolarna vänder sig också ofta till andra rättskällor än bara lagtexten. Man studerar förarbetena, som är utförligare än lagtexten, för att förstå vad lagstiftarens mening varit. Man ser också på praxis, domar från liknade fall och kan vända sig till doktrinen, den litteratur som finns på området för att se hur andra tolkat lagtexten. Inte i något av fallen har domstolarna markerat att det varit fråga om hedersmord, de har behandlats som vilket annat fall som helst av uppsåtligt dödande skulle ha gjorts. Slutligen betraktas de förslag till åtgärder och ny lagstiftning som är aktuella. Några förändringar i brottsbalken är inte föreslagna, utan i den mån det handlar om lagstiftningsåtgärder är det frågan om t. ex. att höja gränsen för äktenskap till 18 år även för utländska medborgare samt att utöka besöksförbudslagen. Många av förslagen från regeringen handlar dock om andra åtgärder än lagändringar. Man talar mycket om ökad kunskap och att avsätta pengar. Många av utredningarna är dock inte färdiga ännu, och det är naturligtvis viktigt att man gör genomtänkta och fungerande lagändringar i de fall där detta kan bli aktuellt.

• author: Westerberg, Charlotte
• supervisor: Per Ole Träskman
• organization: Department of Law
• year: 2003
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1562963
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:30
• date last changed: 2010-03-08 15:55:30