Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Medgärningsmannaskap

Wijkmark, Gustav (2003)
Department of Law
Abstract
Om nu I haven tårar, varen redo Att gjuta de. I kännen allesamman Den manteln här. Ännu jag minns rätt väl Den första gången Caesar tog den på sig. Det var en sommarafton i hans tält Den dagen som han nervierna slog. Se, här flög Cassius dolk igenom den! Se, vilket hål den ilskne Casca gjorde! Här gick hans älskling Brutus dolkstöt fram. Och då han drog sitt mordjärn ut igen, Märk, huru Caesars hjärtblod följde efter Liksom det flugit utom dörrn att se, Om även Brutus knackade så omilt, Ty, Brutus, vet ni ju, var Caesars ängel. O gudar, dömen om hur innerligt Caesar höll Brutus kär! Den stöten var Den grymmaste av alla, ty när Caesar Såg Brutus stöta till, blev han förkrossad Av en otacksamhet, långt starkare Än mördarns arm. Då brast hans... (More)
Om nu I haven tårar, varen redo Att gjuta de. I kännen allesamman Den manteln här. Ännu jag minns rätt väl Den första gången Caesar tog den på sig. Det var en sommarafton i hans tält Den dagen som han nervierna slog. Se, här flög Cassius dolk igenom den! Se, vilket hål den ilskne Casca gjorde! Här gick hans älskling Brutus dolkstöt fram. Och då han drog sitt mordjärn ut igen, Märk, huru Caesars hjärtblod följde efter Liksom det flugit utom dörrn att se, Om även Brutus knackade så omilt, Ty, Brutus, vet ni ju, var Caesars ängel. O gudar, dömen om hur innerligt Caesar höll Brutus kär! Den stöten var Den grymmaste av alla, ty när Caesar Såg Brutus stöta till, blev han förkrossad Av en otacksamhet, långt starkare Än mördarns arm. Då brast hans hjältehjärta, Och svepande sitt anlet i sin mantel, Tätt vid grundvalen till Pompejus bildstod, Som strömmade av blod, föll store Caesar. O, vilket fall var icke det, I landsmän! Där föllo ni och jag, vi föllo alla, Och mördarskaran jubilerade. Ack ja, I gråten! Och jag ser I kännen Medömkans kraft. O, vilka milda droppar! Ni goda själar! Vad? I gråten nu, När blott I sen vår Caesars mantel sårad? Se här! (Avhöljer liket) Här är han själv, av nidingshänder sargad! Ur Shakespeare, Julius Caesar. Översättning av Carl August Hagberg. Caesar mördas av senatorerna, men det går troligtvis inte att utröna vem av dem om någon som utdelade det dödande hugget. Varje senators handling sedd isolerad kanske inte alls skulle leda till Caesars död utan bara ge honom svåra skador. Det kan bli svårt att döma någon av dem för fullbordat mord eftersom kanske inte någon av dem har uppfyllt rekvisiten för mord. Denna uppsats behandlar hur medgärningsmannaskapet har sett ut i den svenska rätten, hur det ser ut nu samt hur det ser ut i andra länder. Medgärningsmannaskapet används när flera personer tillsammans har utfört ett brott. I det typiska fallet när ett brott begås är det alltid bara en gärningsman, en person som begår brottet och uppfyller de rekvisit som anges för det i lagen. När det är fråga om medgärningsmannaskap är situationen den att flera personer tillsammans har utfört ett brott och det är då inte nödvändigt att de var och en uppfyller alla de rekvisit som anges för brottet. Istället kan de olika personerna uppfylla olika rekvisit i brottet och tillsammans dömas för det gemensamt utförda brottet. Medgärningsmannaskap har i praktiken alltid funnits men hur det behandlats av rättsväsendet har varierat. I den äldre svenska rätten med landskapslagarna fanns naturligtvis inte medgärningsmannaskapet som vi känner det idag, men situationerna som klassas som medgärningsmannaskap är tidlösa och dåtidens rättslärda stod inför samma utmaning som nutidens. På tinget löstes konflikterna med kasuistiska lagar som rättesnöre. I det ssamhälle som rådde innan statens makt stärktes var ätterna av stor betydelse. En ätt hölls ansvarig för vad en gärningsman från den ätten hade gjort. När kristendomen slog igenom och statsmakten blev starkare ändrades lagarna. Ätten hölls inte längre ansvarig, istället delades de medverkande upp i olika kategorier beroende på vilken roll de spelat vid mordet. I slutet av 1600-talet förändrades rättsläget genom kungliga brev till hovrätterna där det fastslogs att de medverkande kunde straffas som gärningsmannen om deras bidrag till brottet hade varit av avgörande betydelse. Straffboten skulle heller inte betalas gemensamt utan var och en av de medverkande skulle var för sig betala en full bot. Med 1734 års lag kodifierades den praxis som redan fanns vid hovrätterna. Den som bjöd, lejde, hjälpte eller rådde någon till ett brott så att brottet skedde straffades lika med den som gjorde gärningen. På 1800-talet fördes en kodifikationsstrid i Sverige. 1844 lades ett förslag till Straffbalk. I förslaget utgick man från att vid fleras delaktighet i ett brott skulle endast gärningsmannen vara straffbar enligt det enskilda straffbudet. För att de övriga som endast var delaktiga skulle kunna straffas var det därför nödvändigt att kriminalisera även delaktighet. Medgärningsmannaskap som vi känner det idag var det dock inte. Det dröjde till 1864 innan förslaget blev lagstiftning. I Strafflagen straffades den som uppsåtligen med råd eller dåd bidrog till gärningen som gärningsman. Delaktighet i övrigt straffades endast i begränsad omfattning. Det var därför av stor vikt vem som var gärningsman eller delaktig. Den nu rådande medverkansläran har som grundtanke att varje medverkande i ett brott är självständigt ansvarig för sin del i gärningen. Medverkansbestämmelsen innebär en möjlighet till utvidgning av gärningsmannaansvaret beträffande vissa brott på så sätt att ansvar kan drabba en medverkande. Detta kan ske även om han i strikt mening inte själv uppfyller förutsättningarna för ansvar enligt ett straffbud. Flera medverkande personer kan dömas som gärningsmän även om det inte kan utredas att var och en av dem självständigt uppfyller alla brottsrekvisit. De medverkande skall ha handlat tillsammans och i samråd och det skall framstå som naturligt att betrakta dem som gärningsmän. Kommentar till Brottsbalken, s. 628 För att han skall kunna hållas ansvarig måste han ha spelat en så aktiv roll vid genomförandet av brottet att det är naturligt att betrakta honom som gärningsman. Detta kan man utläsa av 23 kapitlet 4 § första stycket där det talas om den som inte är att anse som gärningsman. Även idag kan medelbart gärningsmannaskap komma ifråga om en anstiftare anstiftat någon som i det närmaste varit ett viljelöst offer i hans händer. Kommentar till Brottsbalken II, s. 627 Gärningsman i strikt mening är endast den som har utfört den straffbara gärningen. Anstiftare är den som har förmått någon annan att utföra gärningen och medhjälpare är den som har främjat gärningen med råd eller dåd. Termen medverkande, som förekommer ofta i den här uppsatsen, omfattar alla dessa tre kategorier, även gärningsmannen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Wijkmark, Gustav
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1563050
date added to LUP
2010-03-08 15:55:31
date last changed
2010-03-08 15:55:31
@misc{1563050,
  abstract     = {Om nu I haven tårar, varen redo Att gjuta de. I kännen allesamman Den manteln här. Ännu jag minns rätt väl Den första gången Caesar tog den på sig. Det var en sommarafton i hans tält Den dagen som han nervierna slog. Se, här flög Cassius dolk igenom den! Se, vilket hål den ilskne Casca gjorde! Här gick hans älskling Brutus dolkstöt fram. Och då han drog sitt mordjärn ut igen, Märk, huru Caesars hjärtblod följde efter Liksom det flugit utom dörrn att se, Om även Brutus knackade så omilt, Ty, Brutus, vet ni ju, var Caesars ängel. O gudar, dömen om hur innerligt Caesar höll Brutus kär! Den stöten var Den grymmaste av alla, ty när Caesar Såg Brutus stöta till, blev han förkrossad Av en otacksamhet, långt starkare Än mördarns arm. Då brast hans hjältehjärta, Och svepande sitt anlet i sin mantel, Tätt vid grundvalen till Pompejus bildstod, Som strömmade av blod, föll store Caesar. O, vilket fall var icke det, I landsmän! Där föllo ni och jag, vi föllo alla, Och mördarskaran jubilerade. Ack ja, I gråten! Och jag ser I kännen Medömkans kraft. O, vilka milda droppar! Ni goda själar! Vad? I gråten nu, När blott I sen vår Caesars mantel sårad? Se här! (Avhöljer liket) Här är han själv, av nidingshänder sargad! Ur Shakespeare, Julius Caesar. Översättning av Carl August Hagberg. Caesar mördas av senatorerna, men det går troligtvis inte att utröna vem av dem om någon som utdelade det dödande hugget. Varje senators handling sedd isolerad kanske inte alls skulle leda till Caesars död utan bara ge honom svåra skador. Det kan bli svårt att döma någon av dem för fullbordat mord eftersom kanske inte någon av dem har uppfyllt rekvisiten för mord. Denna uppsats behandlar hur medgärningsmannaskapet har sett ut i den svenska rätten, hur det ser ut nu samt hur det ser ut i andra länder. Medgärningsmannaskapet används när flera personer tillsammans har utfört ett brott. I det typiska fallet när ett brott begås är det alltid bara en gärningsman, en person som begår brottet och uppfyller de rekvisit som anges för det i lagen. När det är fråga om medgärningsmannaskap är situationen den att flera personer tillsammans har utfört ett brott och det är då inte nödvändigt att de var och en uppfyller alla de rekvisit som anges för brottet. Istället kan de olika personerna uppfylla olika rekvisit i brottet och tillsammans dömas för det gemensamt utförda brottet. Medgärningsmannaskap har i praktiken alltid funnits men hur det behandlats av rättsväsendet har varierat. I den äldre svenska rätten med landskapslagarna fanns naturligtvis inte medgärningsmannaskapet som vi känner det idag, men situationerna som klassas som medgärningsmannaskap är tidlösa och dåtidens rättslärda stod inför samma utmaning som nutidens. På tinget löstes konflikterna med kasuistiska lagar som rättesnöre. I det ssamhälle som rådde innan statens makt stärktes var ätterna av stor betydelse. En ätt hölls ansvarig för vad en gärningsman från den ätten hade gjort. När kristendomen slog igenom och statsmakten blev starkare ändrades lagarna. Ätten hölls inte längre ansvarig, istället delades de medverkande upp i olika kategorier beroende på vilken roll de spelat vid mordet. I slutet av 1600-talet förändrades rättsläget genom kungliga brev till hovrätterna där det fastslogs att de medverkande kunde straffas som gärningsmannen om deras bidrag till brottet hade varit av avgörande betydelse. Straffboten skulle heller inte betalas gemensamt utan var och en av de medverkande skulle var för sig betala en full bot. Med 1734 års lag kodifierades den praxis som redan fanns vid hovrätterna. Den som bjöd, lejde, hjälpte eller rådde någon till ett brott så att brottet skedde straffades lika med den som gjorde gärningen. På 1800-talet fördes en kodifikationsstrid i Sverige. 1844 lades ett förslag till Straffbalk. I förslaget utgick man från att vid fleras delaktighet i ett brott skulle endast gärningsmannen vara straffbar enligt det enskilda straffbudet. För att de övriga som endast var delaktiga skulle kunna straffas var det därför nödvändigt att kriminalisera även delaktighet. Medgärningsmannaskap som vi känner det idag var det dock inte. Det dröjde till 1864 innan förslaget blev lagstiftning. I Strafflagen straffades den som uppsåtligen med råd eller dåd bidrog till gärningen som gärningsman. Delaktighet i övrigt straffades endast i begränsad omfattning. Det var därför av stor vikt vem som var gärningsman eller delaktig. Den nu rådande medverkansläran har som grundtanke att varje medverkande i ett brott är självständigt ansvarig för sin del i gärningen. Medverkansbestämmelsen innebär en möjlighet till utvidgning av gärningsmannaansvaret beträffande vissa brott på så sätt att ansvar kan drabba en medverkande. Detta kan ske även om han i strikt mening inte själv uppfyller förutsättningarna för ansvar enligt ett straffbud. Flera medverkande personer kan dömas som gärningsmän även om det inte kan utredas att var och en av dem självständigt uppfyller alla brottsrekvisit. De medverkande skall ha handlat tillsammans och i samråd och det skall framstå som naturligt att betrakta dem som gärningsmän. Kommentar till Brottsbalken, s. 628 För att han skall kunna hållas ansvarig måste han ha spelat en så aktiv roll vid genomförandet av brottet att det är naturligt att betrakta honom som gärningsman. Detta kan man utläsa av 23 kapitlet 4 § första stycket där det talas om den som inte är att anse som gärningsman. Även idag kan medelbart gärningsmannaskap komma ifråga om en anstiftare anstiftat någon som i det närmaste varit ett viljelöst offer i hans händer. Kommentar till Brottsbalken II, s. 627 Gärningsman i strikt mening är endast den som har utfört den straffbara gärningen. Anstiftare är den som har förmått någon annan att utföra gärningen och medhjälpare är den som har främjat gärningen med råd eller dåd. Termen medverkande, som förekommer ofta i den här uppsatsen, omfattar alla dessa tre kategorier, även gärningsmannen.},
  author       = {Wijkmark, Gustav},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Medgärningsmannaskap},
  year         = {2003},
}