Advanced

Olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden

Wållander, Sofia (2001)
Department of Law
Abstract
När det gäller frågor som rör barn är det hemvistprincipen som gäller. Ett barns hemvist är beroende av dess föräldrars hemvist eftersom det är svårt för ett barn att uppnå ett hemvist skilt från föräldrarna. Hemvist anses föreligga när ''bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande'', enligt 7 kap 2 § lag (1904:26 s. 1) om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Sammanfattningsvis kan sägas att barn oftast har hemvist där föräldrarna har det. Principen om barnets hemvist innebär att domstolen i hemvistlandet är behörig att bl.a. ta upp mål om vårdnad och umgänge. Svensk domsrätt i mål om vårdnad av barn kan dessutom föreligga när mål om... (More)
När det gäller frågor som rör barn är det hemvistprincipen som gäller. Ett barns hemvist är beroende av dess föräldrars hemvist eftersom det är svårt för ett barn att uppnå ett hemvist skilt från föräldrarna. Hemvist anses föreligga när ''bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande'', enligt 7 kap 2 § lag (1904:26 s. 1) om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Sammanfattningsvis kan sägas att barn oftast har hemvist där föräldrarna har det. Principen om barnets hemvist innebär att domstolen i hemvistlandet är behörig att bl.a. ta upp mål om vårdnad och umgänge. Svensk domsrätt i mål om vårdnad av barn kan dessutom föreligga när mål om äktenskapsskillnad tas upp enligt 3 kap 6 § IÄL. Barnets hemvist styr även lagvalet. Enligt huvudregeln i svensk rätt erkänns eller verkställs inte utländska vårdnadsdomar om det inte finns stöd i lag. Sådant stöd finns t.ex. när konventioner ingåtts såsom i förhållande till de nordiska länderna samt till de 24 länder som ratificerat Europarådskonventionen. Den sistnämnda föreskriver att domar skall erkännas och verkställas i medlemsstaterna. De regler som gäller mellan de nordiska länderna är något mer generösa än Europarådskonventionen och tar då över för de nordiska länderna. Inom EU finns Rådets förordning 1347/2000 som träder ikraft den 1 mars år 2001, som i princip innebär att 1980 års Haagkonvention skall gälla mellan EU-länderna. Alla länder som är med i EU har tillträtt Haagkonventionen, så det får främst betydelse i förhållande till nya medlemsländer. Haagkonventionen från 1980 gäller för Sveriges del i förhållande till 48 länder och är det mest effektiva instrumentet i kampen mot olovliga bortföranden av barn. Den tillämpas på barn under sexton år och föreskriver att när ett olovligt bortförande skett skall domstolen besluta att återsända barnet till den stat där barnet hade hemvist före bortförandet. Ett bortförande är olovligt om det strider mot någons rätt till vårdnad. Ett viktigt kriterium är att vårdnaden måste ha utövats i praktiken eftersom Haagkonventionen syftar till att återställa de faktiska förhållanden som förelåg vid bortförandet. Det finns möjligheter i konventionen att neka en överflyttning t.ex. om det gått mer än ett år från bortförandet, barnet riskerar att utsättas för fysisk eller psykisk skada eller att en icke-godtagbar situation skulle uppstå. Undantagen skall dock tillämpas restriktivt. Umgängesrätten har en svagare ställning i Haagkonventionen än rätten till vårdnad och är beroende av centralmyndigheternas samarbete och i slutändan av parternas goda vilja. En kompletterande Haagkonvention från 1996, som ännu inte har trätt ikraft, reglerar myndigheters behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete angående föräldraansvar. Den innebär bl.a. att när ett beslut fattats om att inte överflytta ett barn har domstolarna i barnets hemviststat exklusiv behörighet i ett år. Det beslut som fattas skall respekteras av den stat barnet nu är bosatt i. Sveriges tillämpning av 1980 års Haagkonvention har fått kritik främst från USA, vilken bygger på rättsfall där amerikanska medborgare har förlorat. Framförallt kritiseras Sverige för att ha för långa handläggningstider i domstolarna, att det saknas effektiva mekanismer för att verkställa domar och att föräldrar som fört bort sina barn och inte respekterar domar inte straffas för det. En annan viktig konvention är Europarådskonventionen som föreskriver att domar som rör vårdnad om barn skall erkännas och verkställas i de andra staterna. Även denna konvention innehåller möjligheter för staterna att under vissa förutsättningar vägra erkännande eller verkställighet. Konventionen innehåller även vissa regler om återförande av barn när ett olovligt bortförande har skett. Den tillämpas på barn under sexton år med undantag för barn som själva får bestämma var de skall bo. När det gäller bortförande av barn till en stat som inte ratificerat någon av konventionerna är situationen svårare. HD slog fast i NJA 1997 s. 196, det s.k. Singapore-målet, att Haagkonventionens principer inte skall tillämpas i förhållande till stater som inte anslutit sig till konventionen. Det innebär att det också är svårt att få barn återlämnade från dessa länder. Den förälder som fört bort sitt barn kan straffas för egenmäktighet med barn enligt 7 kap 4 § BrB, vilken också kan användas för att sätta press på den förälder som inte samarbetar för ett barns återförande. Underlåter en förälder att återlämna barnet eller samarbeta till att få det återlämnat kan den personen dömas upprepade gånger, eftersom brottet anses pågå så länge föräldern har kontroll över barnet. Har den bortförande föräldern tillgångar i Sverige kan man utdöma vite tills barnet återförs till den andra föräldern. De länder som ratificerat Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall vidta åtgärder för att föräldrar och barn skall återförenas. Denna skyldighet skall ses i ljuset av Haagkonventionen, vilket slogs fast i fallet Ignaccolo-Zenide v. Rumänien. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Wållander, Sofia
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Internationell privaträtt
language
Swedish
id
1563140
date added to LUP
2010-03-08 15:55:31
date last changed
2010-03-08 15:55:31
@misc{1563140,
  abstract     = {När det gäller frågor som rör barn är det hemvistprincipen som gäller. Ett barns hemvist är beroende av dess föräldrars hemvist eftersom det är svårt för ett barn att uppnå ett hemvist skilt från föräldrarna. Hemvist anses föreligga när ''bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande'', enligt 7 kap 2 § lag (1904:26 s. 1) om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Sammanfattningsvis kan sägas att barn oftast har hemvist där föräldrarna har det. Principen om barnets hemvist innebär att domstolen i hemvistlandet är behörig att bl.a. ta upp mål om vårdnad och umgänge. Svensk domsrätt i mål om vårdnad av barn kan dessutom föreligga när mål om äktenskapsskillnad tas upp enligt 3 kap 6 § IÄL. Barnets hemvist styr även lagvalet. Enligt huvudregeln i svensk rätt erkänns eller verkställs inte utländska vårdnadsdomar om det inte finns stöd i lag. Sådant stöd finns t.ex. när konventioner ingåtts såsom i förhållande till de nordiska länderna samt till de 24 länder som ratificerat Europarådskonventionen. Den sistnämnda föreskriver att domar skall erkännas och verkställas i medlemsstaterna. De regler som gäller mellan de nordiska länderna är något mer generösa än Europarådskonventionen och tar då över för de nordiska länderna. Inom EU finns Rådets förordning 1347/2000 som träder ikraft den 1 mars år 2001, som i princip innebär att 1980 års Haagkonvention skall gälla mellan EU-länderna. Alla länder som är med i EU har tillträtt Haagkonventionen, så det får främst betydelse i förhållande till nya medlemsländer. Haagkonventionen från 1980 gäller för Sveriges del i förhållande till 48 länder och är det mest effektiva instrumentet i kampen mot olovliga bortföranden av barn. Den tillämpas på barn under sexton år och föreskriver att när ett olovligt bortförande skett skall domstolen besluta att återsända barnet till den stat där barnet hade hemvist före bortförandet. Ett bortförande är olovligt om det strider mot någons rätt till vårdnad. Ett viktigt kriterium är att vårdnaden måste ha utövats i praktiken eftersom Haagkonventionen syftar till att återställa de faktiska förhållanden som förelåg vid bortförandet. Det finns möjligheter i konventionen att neka en överflyttning t.ex. om det gått mer än ett år från bortförandet, barnet riskerar att utsättas för fysisk eller psykisk skada eller att en icke-godtagbar situation skulle uppstå. Undantagen skall dock tillämpas restriktivt. Umgängesrätten har en svagare ställning i Haagkonventionen än rätten till vårdnad och är beroende av centralmyndigheternas samarbete och i slutändan av parternas goda vilja. En kompletterande Haagkonvention från 1996, som ännu inte har trätt ikraft, reglerar myndigheters behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete angående föräldraansvar. Den innebär bl.a. att när ett beslut fattats om att inte överflytta ett barn har domstolarna i barnets hemviststat exklusiv behörighet i ett år. Det beslut som fattas skall respekteras av den stat barnet nu är bosatt i. Sveriges tillämpning av 1980 års Haagkonvention har fått kritik främst från USA, vilken bygger på rättsfall där amerikanska medborgare har förlorat. Framförallt kritiseras Sverige för att ha för långa handläggningstider i domstolarna, att det saknas effektiva mekanismer för att verkställa domar och att föräldrar som fört bort sina barn och inte respekterar domar inte straffas för det. En annan viktig konvention är Europarådskonventionen som föreskriver att domar som rör vårdnad om barn skall erkännas och verkställas i de andra staterna. Även denna konvention innehåller möjligheter för staterna att under vissa förutsättningar vägra erkännande eller verkställighet. Konventionen innehåller även vissa regler om återförande av barn när ett olovligt bortförande har skett. Den tillämpas på barn under sexton år med undantag för barn som själva får bestämma var de skall bo. När det gäller bortförande av barn till en stat som inte ratificerat någon av konventionerna är situationen svårare. HD slog fast i NJA 1997 s. 196, det s.k. Singapore-målet, att Haagkonventionens principer inte skall tillämpas i förhållande till stater som inte anslutit sig till konventionen. Det innebär att det också är svårt att få barn återlämnade från dessa länder. Den förälder som fört bort sitt barn kan straffas för egenmäktighet med barn enligt 7 kap 4 § BrB, vilken också kan användas för att sätta press på den förälder som inte samarbetar för ett barns återförande. Underlåter en förälder att återlämna barnet eller samarbeta till att få det återlämnat kan den personen dömas upprepade gånger, eftersom brottet anses pågå så länge föräldern har kontroll över barnet. Har den bortförande föräldern tillgångar i Sverige kan man utdöma vite tills barnet återförs till den andra föräldern. De länder som ratificerat Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall vidta åtgärder för att föräldrar och barn skall återförenas. Denna skyldighet skall ses i ljuset av Haagkonventionen, vilket slogs fast i fallet Ignaccolo-Zenide v. Rumänien.},
  author       = {Wållander, Sofia},
  keyword      = {Internationell privaträtt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden},
  year         = {2001},
}