Advanced

Consent in rape law - A comparison of three models

Gårdving, Sofia LU (2010) JUR092 20102
Department of Law
Abstract
Rape violates international human rights law; global and regional human rights mechanisms clearly establish this. There is an obligation on states to investigate, prosecute and punish instances of rape. When it comes to defining what rape is, which acts states are obliged to prosecute the international mechanisms provide little guidance though. The European Court of Human Rights provides the most instructive answer in this respect when it in the case of M.C. v. Bulgaria describes consent as the dividing line between legitimate and illegitimate behaviour and declares that states are obliged to penalise any nonconsensual sexual act.

Prohibiting nonconsensual sexual acts is an imprecise obligation though as consent itself is not a... (More)
Rape violates international human rights law; global and regional human rights mechanisms clearly establish this. There is an obligation on states to investigate, prosecute and punish instances of rape. When it comes to defining what rape is, which acts states are obliged to prosecute the international mechanisms provide little guidance though. The European Court of Human Rights provides the most instructive answer in this respect when it in the case of M.C. v. Bulgaria describes consent as the dividing line between legitimate and illegitimate behaviour and declares that states are obliged to penalise any nonconsensual sexual act.

Prohibiting nonconsensual sexual acts is an imprecise obligation though as consent itself is not a well-defined term of which courts, legal commentators and people in general have a shared common understanding. Furthermore, the term consent is used to mean different things. Even courts use the term consent both to signify an empirical fact – someone chooses to engage in sexual acts regardless of the reasons for doing so – and as a demarcation between legal sex and illegal rape. Furthermore, there is disagreement about whether consent (in the meaning empirical fact) is a mental state a person experiences or an expression a person performs. Applying consent as either mental state or expression has implications for the two opposing interests rape legislation seeks to reconcile. Protection of negative sexual autonomy – the right not to engage in or be subjected to sexual acts – which all modern rape legislation aims to protect, and upholding the legal rights of the accused of which the presumption of innocence is the most important.

Applying consent as an expression of verbal rejection has the virtue of holding those who act in contradiction to another’s expressed choice liable. Applying consent as an affirmative expression has the added advantage of protecting passive victims. Those who are passive out of fear, to avoid injury, or due to intoxication are protected. Applying consent as a mental state appears deficient in comparison as it seems a man may proceed in the face of negative signals in the hope that his victim chooses sex in her mind (under conditions acceptable within the jurisdiction), and if she does, escape liability. However, rules prohibiting attempts mean that a perpetrator is liable for subjecting his victim to sexual acts he infers or ought to infer she does not choose. If in fact the victim chooses sex in mind (under conditions acceptable within the jurisdiction), the perpetrator is liable for the lesser crime of attempted rape. If the victim does not choose sex in her mind or if she chooses sex under conditions not acceptable within the jurisdiction, the perpetrator is liable for rape.

Yet even though applying consent as expression or mental state has somewhat different consequences for the protection of negative sexual autonomy, what is more important for said protection is determining which factors invalidate consent. This is of equal importance for the different views of consent. A robust and extensive understanding of the factors that vitiate consent ensures good protection of negative sexual autonomy as it explains when a yes, the absence of a no or a mental state of choosing sex is not a defence against rape liability.

Applying consent as either mental state or expression has implications for the legal rights of the accused as well. Applying consent as an expression appears preferable; as long as a man adheres to a woman’s words and behaviour he does not incur rape liability (naturally provided the situation does not involve another vitiating circumstance such as fraud). The attitudinal view appears problematic since what is decisive is the victim’s mental state, into which the defendant has no access. Yet, rules on mens rea mean that a man is safe to trust a woman’s words and signals under an attitudinal view as well. As long as the accused has no reason to assume lack of consent, he is not liable. The difference in consequences for the accused between the two views lies in the fact that the attitudinal view provides a finer instrument for grading liability. The expressive view only considers the defendant’s blameworthiness; when the defendant acts in opposition to his victim’s expressed choice, he is liable for rape. Applying consent as a mental state considers the defendant’s blameworthiness as well but also considers the resulting harm. When the defendant acts in opposition to his victim’s expressed choice but his victim chooses sex in her mind under conditions acceptable within the jurisdiction, he is only liable for attempted rape. (Less)
Abstract (Swedish)
Våldtäkt kränker internationella mänskliga rättigheter; detta fastslår globala och regionala MR-mekanismer tydligt. Stater har en skyldighet att utreda, åtala och straffa våldtäktsfall. Men när det gäller att definiera vad våldtäkt är, vilka gärningar stater är förpliktigade att beivra, erbjuder de internationella mekanismerna knapp vägledning. Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter tillhandahåller det mest informativa svaret i detta avseende i fallet M.C. v. Bulgaria när domstolen beskriver samtycke som skiljelinjen mellan lagligt och olagligt handlande samt förkunnar en skyldighet för stater att straffbelägga sexuella handlingar som utförs utan samtycke.

Kravet på stater att förbjuda sexuella handlingar utan samtycke... (More)
Våldtäkt kränker internationella mänskliga rättigheter; detta fastslår globala och regionala MR-mekanismer tydligt. Stater har en skyldighet att utreda, åtala och straffa våldtäktsfall. Men när det gäller att definiera vad våldtäkt är, vilka gärningar stater är förpliktigade att beivra, erbjuder de internationella mekanismerna knapp vägledning. Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter tillhandahåller det mest informativa svaret i detta avseende i fallet M.C. v. Bulgaria när domstolen beskriver samtycke som skiljelinjen mellan lagligt och olagligt handlande samt förkunnar en skyldighet för stater att straffbelägga sexuella handlingar som utförs utan samtycke.

Kravet på stater att förbjuda sexuella handlingar utan samtycke innebär dock en vag skyldighet eftersom samtycke i sig inte är en väldefinierad term vars betydelse domstolar, doktrin och människor i allmänhet har en delad förståelse av. Vidare används termen samtycke för att benämna olika saker. Även domstolar använder termen samtycke både för att beteckna ett empiriskt faktum – någon har valt att ägna sig åt sexuella handlingar oavsett vad den bakomliggande orsaken är – samt för att beteckna en skiljelinje mellan lagligt sex och olaglig våldtäkt. Därutöver råder det oenighet om samtycke (i betydelsen empiriskt faktum) är ett mentalt tillstånd en person upplever eller en handling hon utför. Att tillämpa samtycke som antingen mental inställning eller handling har konsekvenser för de två motstående intressen våldtäktslagstiftning ämnar tillgodose. Skydd för negativ sexuell självbestämmanderätt – det vill säga rätten att inte delta i eller utsättas för sexuella handlingar – det intresse all modern våldtäktslagstiftning säger sig värna, samt att upprätthålla den tilltalades rättssäkerhet där oskyldighetsprincipen är den viktigaste rättigheten.

Lagstiftningsmodeller som bygger på brist på samtycke och har krav på verbalt motstånd har fördelen att hålla de personer som handlar tvärtemot en annan människas uttryckta vilja till svars. Att se samtycke som en jakande handling har en ytterligare fördel i och med att passiva offer skyddas. De som är passiva utav rädsla, för att undvika skada, eller på grund av berusning är skyddade. Att förstå samtycke som en mental inställning framstår som bristfälligt i jämförelse eftersom det verkar som en man tillåts fortsätta med sexuella handligar trots negativa signaler i förhoppning att offret mentalt sett väljer att ha sex (under omständigheter som hennes jurisdiktion tillåter) och om han har rätt, undgå ansvar. Emellertid innebär reglerna som förbjuder brott på försöksnivå att den som utsätter en annan för sexuella handlingar han borde inse är utan samtycke hålls till svars. Om offret de facto väljer sex (under omständigheter jurisdiktionen tilllåter) hålls förövaren endast till svars för försök till våldtäkt. Om offret i själva verket inte väljer sex eller väljer sex under omständigheter som jurisdiktionen ej tillåter, hålls förövaren istället till svars för våldtäkt.

Men även om förståelsen av samtycke som antingen handling eller mental inställning har något olika konsekvenser för skyddet av negativ sexuell självbestämmanderätt är det viktigare för att tillgodose detta skydd att bestämma vilka faktorer som negerar samtycke. Detta är av lika stor betydelse för de olika sätten att se på samtycke. En robust och grundlig förståelse av de faktorer som negerar samtycke säkerställer ett bra skydd för negativ sexuell självbestämmanderätt eftersom den förklarar när ett ja, avsaknad av ett nej eller en mental inställning av att välja sex inte förtar våldtäktsansvar.

Att tillämpa samtycke som antingen mental inställning eller handling har även konsekvenser för den tilltalades rättssäkerhet. Att förstå samtycke som en handling framstår som fördelaktigt; så länge mannen agerar i enlighet med kvinnans ord och signaler ådrar han sig ej våldtäktsansvar (naturligtvis under förutsättning att situationen inte innehåller andra samtyckesnegerande omständigheter t.ex. bedrägeri). Samtycke som mental inställning kan förefalla problematiskt eftersom det avgörande med detta sätt att se på samtycke är offrets mentala inställning till handlingen, en inställning den tilltalade ej har tillgång till. Emellertid innebär reglerna om mens rea att en man kan lita till en kvinnas ord och handlingar när man tillämpar detta synsätt också. När den tilltalade ej borde ha förstått att det saknades samtycke hålls han ej till svars. Skillnaden i konsekvenser för den tilltalade mellan de två sätten att se på samtycke ligger i att samtycke som mental inställning tillhandahåller ett känsligare instrument för att utmäta ansvar. Samtycke som handling tar endast hänsyn till den tilltalades straffvärdighet; när han agerar tvärtemot sitt offers uttryckta vilja hålls han till svars för våldtäkt. Att tillämpa samtycke som mental inställning tar också hänsyn till den tilltalades straffvärdighet men väger också in den resulterande skadan. När den tilltalade agerar tvärtemot sitt offers uttryckta vilja men hon likväl mentalt väljer sex (under acceptabla omständigheter vad jurisdiktionen beträffar), hålls han endast till svars för försök till våldtäkt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Gårdving, Sofia LU
supervisor
organization
alternative title
Consent in rape law - A comparison of three models
course
JUR092 20102
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
public international law, criminal law, rape law, consent
language
English
id
1670616
date added to LUP
2010-09-15 15:25:37
date last changed
2010-09-15 15:25:37
@misc{1670616,
  abstract     = {Rape violates international human rights law; global and regional human rights mechanisms clearly establish this. There is an obligation on states to investigate, prosecute and punish instances of rape. When it comes to defining what rape is, which acts states are obliged to prosecute the international mechanisms provide little guidance though. The European Court of Human Rights provides the most instructive answer in this respect when it in the case of M.C. v. Bulgaria describes consent as the dividing line between legitimate and illegitimate behaviour and declares that states are obliged to penalise any nonconsensual sexual act.

Prohibiting nonconsensual sexual acts is an imprecise obligation though as consent itself is not a well-defined term of which courts, legal commentators and people in general have a shared common understanding. Furthermore, the term consent is used to mean different things. Even courts use the term consent both to signify an empirical fact – someone chooses to engage in sexual acts regardless of the reasons for doing so – and as a demarcation between legal sex and illegal rape. Furthermore, there is disagreement about whether consent (in the meaning empirical fact) is a mental state a person experiences or an expression a person performs. Applying consent as either mental state or expression has implications for the two opposing interests rape legislation seeks to reconcile. Protection of negative sexual autonomy – the right not to engage in or be subjected to sexual acts – which all modern rape legislation aims to protect, and upholding the legal rights of the accused of which the presumption of innocence is the most important. 

Applying consent as an expression of verbal rejection has the virtue of holding those who act in contradiction to another’s expressed choice liable. Applying consent as an affirmative expression has the added advantage of protecting passive victims. Those who are passive out of fear, to avoid injury, or due to intoxication are protected. Applying consent as a mental state appears deficient in comparison as it seems a man may proceed in the face of negative signals in the hope that his victim chooses sex in her mind (under conditions acceptable within the jurisdiction), and if she does, escape liability. However, rules prohibiting attempts mean that a perpetrator is liable for subjecting his victim to sexual acts he infers or ought to infer she does not choose. If in fact the victim chooses sex in mind (under conditions acceptable within the jurisdiction), the perpetrator is liable for the lesser crime of attempted rape. If the victim does not choose sex in her mind or if she chooses sex under conditions not acceptable within the jurisdiction, the perpetrator is liable for rape.

Yet even though applying consent as expression or mental state has somewhat different consequences for the protection of negative sexual autonomy, what is more important for said protection is determining which factors invalidate consent. This is of equal importance for the different views of consent. A robust and extensive understanding of the factors that vitiate consent ensures good protection of negative sexual autonomy as it explains when a yes, the absence of a no or a mental state of choosing sex is not a defence against rape liability.

Applying consent as either mental state or expression has implications for the legal rights of the accused as well. Applying consent as an expression appears preferable; as long as a man adheres to a woman’s words and behaviour he does not incur rape liability (naturally provided the situation does not involve another vitiating circumstance such as fraud). The attitudinal view appears problematic since what is decisive is the victim’s mental state, into which the defendant has no access. Yet, rules on mens rea mean that a man is safe to trust a woman’s words and signals under an attitudinal view as well. As long as the accused has no reason to assume lack of consent, he is not liable. The difference in consequences for the accused between the two views lies in the fact that the attitudinal view provides a finer instrument for grading liability. The expressive view only considers the defendant’s blameworthiness; when the defendant acts in opposition to his victim’s expressed choice, he is liable for rape. Applying consent as a mental state considers the defendant’s blameworthiness as well but also considers the resulting harm. When the defendant acts in opposition to his victim’s expressed choice but his victim chooses sex in her mind under conditions acceptable within the jurisdiction, he is only liable for attempted rape.},
  author       = {Gårdving, Sofia},
  keyword      = {public international law,criminal law,rape law,consent},
  language     = {eng},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Consent in rape law - A comparison of three models},
  year         = {2010},
}