Is there an optimal patent length?

Abstract

In today’s society innovation is increasingly important for a developed, as well as a developing, country and it is a significant contributor to economic growth and the evolution of society. The accounted value of companies increasingly consists of immaterial property and our access to existing knowledge is ever greater and ever easier. Since ideas and innovations are of such great importance to markets and their actors, it is equally important for them to be able to protect and profit from their innovations. The lack of the incentive to improve upon existing ideas may result in a considerable deadweight loss for society. Therefore man has created the concept of intellectual property to create and reinforce the incentive to innovate. However, as with all things, a balance between awarding and hindering progress must be achieved. In the case of patents they award exclusivity of the use of innovations and grants the innovator the possibility to sell, license or use that innovation as he wishes within certain frameworks, one of them being within a certain time frame. This way the owner of a patent may potentially benefit from his innovation. Conversely, patents hinder others from using an idea and further build and develop on that idea during the stipulated time of exclusivity, which clearly affects the rate of innovation negatively within a society. This is why it is important to find the exact length of a patent, where the positive aspects outweigh the negative ones.

The trade-off between awarding exclusivity and promoting innovation through patents is regulated in different areas. For instance, the use of patents is limited by competition regulations whereas patent laws regulate the width and the necessary innovative step. This paper focuses on yet another issue in this field, the time limitation of a patent. So how long should a patent be to induce innovation? Too short and there might not be enough incentive to innovate. Too long and the innovation rate in society will be reduced since most innovation is incremental and thrives through the ability to utilize and improve on earlier innovations.

Patents are an old concept on which markets have relied for a long time. In addition, patent systems and lengths have been rather similar across the industrialized world. Since patent systems have been so alike through the years, also across different markets, one can hardly compare them in order to improve them. Even so, many researchers have tried to examine and present a theory covering the issue of an optimal patent length, but the complexity of the discussion is too great and the unknown factors are too many to be solved in a satisfactory manner by a single theory. No single innovation theory seems to be able to answer the multiple considerations a wide variety of products, processes, and markets demand.

The famous economist Joseph A. Schumpeter proposes a system based not on inventors but on investors in innovation. I believe that Schumpeter’s theory is a good starting point in the quest of finding an optimal patent length. A patent should be precisely long enough to induce investments in innovation. However, it still doesn’t solve the problem with different needs and wants for different industries and different investors.

Every industry, from napkins to pharmaceuticals, are different from one another which complicates and maybe even renders it impossible to find a single optimal patent length. In my opinion, there simply isn’t a one-size-fits-all solution to the problem as suggested in article 63 EPC. However, there is no simple way of dividing the industries into several different ‘patent groups’ either. On what basis should this partition be made? To be very specific is extremely difficult since not only every industry is different but every investor and every innovation is different. To create a vast system that considers each of these situations is impractical and most likely impossible.

I suggest, despite all of this, that such a partition into different ‘patent groups’ should be made. To determine exactly which innovation that should adhere to what ‘patent group’ requires further investigations but it is clear to me that vastly different industries with equally different markets shouldn’t coexist under the same regulations. I propose a partition based on industries and a patent length that makes it potentially interesting to invest in innovation within that industry; basically award investors the opportunity to regain their investments and make a reasonable profit. Clearly, this isn’t an easy task. There cannot be too many ‘patent groups’ if the system shall remain practical. Even if it is only the long life-cycle pharmaceutical and biotech industries that get singled out into a different group it would still confer an improvement upon society, as any increase in innovation is commendable.

Once the ‘patent groups’ problem is resolved, further investigation is required in order to determine which length the different groups should be awarded. Today’s’ research in the matter is inconclusive and there is very little real experience to draw from. Nonetheless, in my view there is enough evidence supporting a reduction in the length of patents in short life cycle industries. Boldrin and Levine show in their paper that due to the increase in the size of the markets, thanks to globalization and free trade agreements, the time it takes to recover investments in successful innovations has decreased. Society as a whole moves much faster and the pace of exchange in information makes twenty years seem like a much longer time than it used to, even than it did just sixteen years ago when the TRIPS Agreement was adopted. However, this is not the case for all industries, for instance in the pharmaceutical industry where the development of new products is increasingly complex. This is why I suggest that there simply isn’t one single optimal patent length. The system would be more just and more efficient if it adhered to this reality.

Abstract (Swedish)

I dagens samhälle är innovation av tilltagande värde för såväl industrialiserade som utvecklingsländer och ett innovativt samhällsklimat innebär ett betydande bidrag till den ekonomiska tillväxten och till samhällsutvecklingen i stort. Det bokförda värdet hos dagens bolag består till en stor och växande del av immateriella tillgångar och det blir ständigt lättare att tillgå mer och bättre kunskap. Eftersom nya idéer och innovationer är av sådan betydande vikt för den ekonomiska marknaden och för dess aktörer är det lika viktigt att de ska kunna skydda sina innovationer samt profitera från dessa, för utan ekonomiska motiv att utveckla ny och förädla existerande kunskap riskerar samhället en substantiell deadweight loss. Därför har människan skapat immateriella rättigheter för att stimulera och inspirera till innovation. Dock är det, som med allt annat i denna värld, viktigt att hitta en balans mellan att stimulera och hindra utveckling. Ett patent, den immateriella rättighet som behandlas i detta arbete, berättigar ägaren den exklusiva rätten till användandet av den patenterade innovation. Ägaren kan således sälja, licensiera eller använda sig av innovation på det vis innehavaren önskar inom vissa ramar. En av dessa ramar är att rätten är tidsbegränsad. På detta vis får ägaren av ett patent möjligheten att profitera från innovationen. Patent kan dock användas för att hindra andra från att utnyttja och fortsatt utveckla en idé under exklusivitetsperioden vilket klart påverkar samhällsutvecklingen. Svårigheten ligger i att finna den exakta längden på ett patent där de positiva konsekvenserna överväger de negativa.

Denna balans är reglerad på ett antal olika sätt. Användningen av ett patent är t.ex. reglerat inom konkurrensrätten, samtidigt som bredd, nyhet och uppfinningshöjd i en innovation är reglerade av patentlagar. Detta examensarbete fokuserar på ytterligare en av dessa begränsningar, nämligen tidsbegränsningen. Hur långt bör ett patent vara för att stimulera innovation? För kort och det riskerar att uppfattas som ofördelaktigt att satsa på innovation. För långt och innovationsgraden kommer att reduceras då majoriteten av all innovation bygger på möjligheten att använda sig av och förbättra tidigare innovationer.

Patent är ett gammalt koncept och moderna marknader har förlitat sig på dem under en lång tid. Dessutom har patentsystemet och dess längd varit relativt likvärdiga inom den industrialiserade världen. Det är därför svårt att jämföra och dra slutsatser från hur olika system påverkar innovationsgraden på marknader. Även förändringar inom en och samma marknad har varit sällsynta. Trots detta har många forskare försökt undersöka och utvärdera samt i förlängning av detta presentera en teori angående den optimala patenttiden. Frågan är dock så pass komplex och de okända faktorerna är för många för att kunna besvaras av endast en teori. Ingen ensam teori verkar vara kapabel till att besvara de multipla betänkanden som ett extensivt utbud av produkter, processer och marknader kräver.

Den berömda ekonomen Joseph A. Schumpeter föreslår ett system som inte är baserat på innovatören utan på den som investerar i innovationer. Schumpeters teori är i min mening ett bra utgångsläge i jakten på den optimala patentlängden. Ett patent skall vara precis långt nog för att stimulera investeringar i innovationer. Schumpeters teori ger däremot inget svar på hur man skall lösa det faktum att olika industrier och dess investerare har olika förutsättningar och behov.

Varje industri, från servettillverkningsindustrin till läkemedelsindustrin, har olika premisser vilket komplicerar och kanske även omöjliggör jakten på en optimal patentlängd. Jag anser att det inte finns en one-size-fits-all lösning på problemet som är fallet i artikel 63 EPC. Det finns tyvärr inget enkelt sätt att dela upp de olika industrierna i olika ”patentgrupper” heller. På vilka grunder skall man göra en sådan uppdelning? Att vara väldigt specifik i indelningen är otroligt komplicerat eftersom inte bara varje industri skiljer sig från varandra utan även varje investerare. Att skapa ett system som tar hänsyn till alla dessa olika situationer är opraktiskt och troligen också omöjligt.

Jag föreslår trots allt detta, att en sådan uppdelning i olika ”patentgrupper” skall göras. Den exakta uppdelningen av vilka patent som skall tillhöra vilken ”grupp” kräver fortsatta utredningar men det står klart för mig att markant olika industrier med lika markant skilda marknader inte skall lyda under samma regleringar. Jag rekommenderar därför en uppdelning baserad på olika industriers förutsättningar samt en patentlängd som gör det rimligt att investera i innovation inom den specifika industrin. I stort sett skapa möjligheten för investerare att återfå sin investering tillsammans med en rimlig vinst. Detta är naturligtvis ingen lätt uppgift och det vore inte praktiskt att dela upp ett sådant system i för många ”patentgrupper” men även om det i slutändan bara är de industrier med långa livscykelprodukter såsom läkemedels- och bioteknologiindustrin som skiljs ut i en separat ”grupp” skulle det fortfarande innebära en förbättring för samhället, då varje ökning av innovationer i samhället är eftersträvansvärd.

När det kommer till en passande patentlängd för respektive ”grupp” är det också en fråga som kräver fortsatt utredning efter att indelningen skett. Forskningen i ämnet är inte entydig, utöver detta finns det väldigt få reella exempel att tillgå. Oavsett detta så är min åsikt att det finns tillräckligt med fakta som indikerar att en reducering av patentlängden inom korta livscykelindustrier är att rekommendera. Boldrin och Levine påvisar i sin artikel att på grund av att storleken på dagens marknader har ökat, tack vare globaliseringen och frihandelsavtal, har tiden det tar att räkna hem investeringar i lyckade innovationer förkortats. Samhället i sin helhet rör sig mycket fortare och takten i informationsutbytet har gjort att tjugo år framstår som en mycket längre tid idag, än vad det gjorde för bara sexton år sedan när TRIPS-avtalet antogs. Detta gäller dock inte för alla industrier, t.ex. inte inom läkemedelsindustrin där trenden visar att utvecklingen av nya produkter blir mer komplex och tar längre tid. Därför menar jag att det inte finns en optimal patentlängd utan flera. Systemet skulle i min mening bli rättvisare och mer effektivt om det anpassade sig till detta.

• author: Kramming, Johan
• supervisor: Hans Henrik Lidgard
• organization: Department of Law
• course: JURM01 20101
• year: 2010
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: EU Intellectual Property Law
• language: English
• id: 1686388
• date added to LUP: 2010-09-24 15:27:25
• date last changed: 2010-09-24 15:27:25