Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Poliser - med rätt att döda? En komparativ undersökning av den polisiära våldsanvändningen i Sverige och England med särskilt fokus på det dödliga våldet

Nyberg, Martin LU (2013) JURM02 20131
Department of Law
Abstract
Polismän i Sverige är utrustade med en laga befogenhet att använda våld för att fullgöra de uppgifter och mål som för polisens räkning ställs upp i lag, så som att beivra brott och skydda allmänheten. Härmed krävs bland annat att våldet är proportionerligt och försvarligt i förhållande till dess syfte för att det ska anses tillåtet. Vidare tillkommer en nödvärnsrätt för alla individer, och således även polismän, att använda det våld som krävs för att avvärja ett överhängande brottsligt angrepp, såtillvida våldsanvändningen inte är ”uppenbart oförsvarlig”. Skulle ens våldsanvändning i ett sådant fall vara uppenbart oförvarlig finns dock likväl en möjlighet att gå fri från ansvar, om omständigheterna varit sådana att man ”svårligen kunnat... (More)
Polismän i Sverige är utrustade med en laga befogenhet att använda våld för att fullgöra de uppgifter och mål som för polisens räkning ställs upp i lag, så som att beivra brott och skydda allmänheten. Härmed krävs bland annat att våldet är proportionerligt och försvarligt i förhållande till dess syfte för att det ska anses tillåtet. Vidare tillkommer en nödvärnsrätt för alla individer, och således även polismän, att använda det våld som krävs för att avvärja ett överhängande brottsligt angrepp, såtillvida våldsanvändningen inte är ”uppenbart oförsvarlig”. Skulle ens våldsanvändning i ett sådant fall vara uppenbart oförvarlig finns dock likväl en möjlighet att gå fri från ansvar, om omständigheterna varit sådana att man ”svårligen kunnat besinna sig” – så kallad våldsanvändning i excess. Emellertid gäller att polismän alltid ska tillämpa sin laga befogenhet i första hand, eftersom de i tjänsten agerar som myndighetsutövare och inte privatpersoner, vilket gör att nödvärnsrätten i teorin endast ska komma i fråga som en sista utväg.
I Sverige är det obligatoriskt för polismän att bära skjutvapen i tjänsten, och sedan 1969 regleras den polisiära skjutvapenanvändningen huvudsakligen i en särskild kungörelse. Denna reglering har dock varit utsatt för kritik i såväl doktrin som i offentliga rapporter, där den anklagats för att bland annat vara föråldrad och onödigt krånglig och detaljerad. Dessa brister anses vara en bidragande faktor till att polismän hellre skjuter med stöd av sin nödvärnsrätt än sin laga befogenhet, något som i sin tur anses medföra en rad negativa följder, inte minst skador och dödsfall som annars kunnat undvikas men även onödiga traumatiska upplevelser för berörda polismän. Således efterfrågas från olika håll en mer eller mindre genomgripande revidering av den polisiära skjutvapenregleringen, en åsikt som jag i detta arbete ansluter mig till. Min slutsats härom blir att helt ”skrota” den särskilda befogenheten att använda skjutvapen och istället endast tillämpa den allmänna våldsbefogenheten i nuvarande 8 och 10 §§ Polislagen (1984:387), men samtidigt behålla de riktlinjer för skjutvapenanvändning som i dagsläget regleras i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens skjutvapen m.m (RPSFS 2012:14).
Utöver den svenska regleringen av polismäns rätt att använda våld och skjutvapen har polismän även en uttrycklig rätt att använda dödligt våld i vissa situationer, men endast om det kan anses absolut nödvändigt och uppfyller krav om strikt proportionalitet m.m. Denna befogenhet stadgas dock inte direkt i svensk lagstiftning utan kommer till uttryck i dels den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (4.11.1950), artikel 2, vilken emellertid har grundlagsstatus i Sverige, dels Europadomstolens praxis därom. Bortsett från detta saknas i Sverige en uttrycklig laga befogenhet för polismän att använda dödligt våld – eller så kallade riktade dödsskott – något som jag i denna framställning argumenterar för bör ändras, så att en särskild bestämmelse om rätt att under vissa förutsättningar använda riktade dödsskott införs i exempelvis Polislagen (1984:387).
I denna framställning diskuteras även rätten för polismän att använda våld och skjutvapen i England, och de skillnader och likheter som föreligger härom i förhållande till Sverige. Exempelvis framkommer att i England sedan länge gäller en så kallad doktrin om medborgare i uniform, vilket bland annat innebär att polismän i princip har samma befogenheter att använda våld som övriga medborgare, nämligen huvudsakligen för att försvara sig själv och andra, gripa lagöverträdare och förhindra brott. För att fullgöra vissa uppgifter har dock även polismän i England en särskild laga befogenhet att använda våld, exempelvis för att stoppa och söka fordon. Grundläggande rekvisit för tillåtet våld är rimlighet och proportionalitet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, något som framkommer av såväl parlamentariska lagar som rättspraxis. Till skillnad mot i Sverige kan man i England i princip inte gå fri från ansvar om man använt våld i excess, men om man förlorat sin självkontroll vid användande av dödligt våld finns en möjlighet att, under vissa förutsättningar, bli dömd för dråp istället för mord.
I England bär polismän som huvudregel inte skjutvapen, utan endast i undantagsfall får sådana efter medgivande bäras och användas av särskilt utbildade och tränade polisenheter. Förutsättningarna för polisiär skjutvapenanvändning regleras i särskilda föreskrifter, vilka dock närmast ska ses som riktlinjer snarare än lagregler. Generellt stadgas i dessa att större restriktivitet ska iakttas vid användande av skjutvapen än vid annat, mindre ingripande polisiärt våldsbruk, men i övrigt gäller motsvarande förutsättningar som för den polisiära våldsanvändningen i allmänhet – en polisiär skjutvapenreglering jag därför av olika anledningar anser att Sverige bör inspireras av. I dessa föreskrifter stadgas dessutom en uttrycklig rätt att, under vissa extrema förutsättningar, använda riktade dödsskott, något som jag också, så som nämnts ovan, av olika anledningar menar på bör införas i Sverige, om än med vissa skillnader.

Police officers in Sweden have a legal authority to use force as a means to fulfill tasks and goals as set out in the Police Act (Polislagen (1984:387)), such as to take measures against criminality and protect the public. Hereby it is established that such force must be proportional and defendable in relation to its purpose, for it to be considered permissible. Furthermore, all individuals, including police officers, may use necessary force in self-defence to avert an immediate criminal assault, as long as the use of force is not "obviously undefendable". If such use of force would be deemed obviously undefendable, there is still a possibility for an acquittal if the circumstances were such as one could be considered "hardly to have been able to control oneself" – so called use of excessive force. However, police officers must always use their legal authority in first hand, as they when they are in duty act as public agents and not private persons, which, at least theoretically, makes their right to use force in self-defence as a last resort only.
In Sweden it is mandatory for police officers to carry a firearm when in duty, and since 1969 the police use of firearms is mainly regulated in a special proclamation. However, this regulation has been criticized in judicial literature as well as official reports, inter alia for being out-of-date and unnecessary complicated and detailed. These flaws are considered to contribute to the fact that police officers rather use firearms in self-defence than with support of their legal authority, which in turn has a number of negative aftermaths, especially injuries and deaths that could otherwise have been prevented but also unnecessary traumatic experiences for concerned police officers. Hence, there are several suggestions to more or less completely revise the present regulation, an opinion I agree with in this essay. My conclusion in this matter is to “get rid of" the 1969 Proclamation in its present form and instead only apply the general authority to use force as set out in 8 and 10 §§ of the Police Act (1984:387), and concurrently maintain the guidelines for police use of firearms which presently are set out in special directions called Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens skjutvapen m.m. (RPSFS 2012:14).
Moreover, police officers in Sweden have not only a right to use force and firearms, but also an explicit right to use deadly force in certain situations, though only when it can be deemed absolutely necessary and when prerequisites of strict proportionality etcetera are being met. However, this authority is not directly settled in Swedish law but in article 2 of the European Convention on Human Rights, which is constitutionalized in Sweden, and case law thereon by the Europan Court of Human Rights. Besides this, there is no direct legal authority for police officers to use deadly force – or so called critical shots – under Swedish law, something that I in this essay argue for should be changed, so that a special provision allowing use of critical shots under certain circumstances is being introduced in, for example, the Police Act.
In this essay I am also discussing the right for police officers to use force and firearms in England, and similarities and differences thereon in relation to Sweden. For example it will be noted that in England has long been established a so called "citizens in uniform" doctrine, which inter alia mean that police officers in principal have the same legal authority to use force as other citizens. This authority mainly permits use of force in self-defence or to defend others, to prevent crime and to effect lawful arrests of offenders. However, as a means to carry out certain police powers, such as to stop and search vehicles, there is also a special legal authority for police officers to use force in such situations. Basic prerequisites, set out both in case law and parliamentary acts, for use of force are reasonableness and proportionality, with regards to the circumstances in the case in question. Unlike in Sweden, a person cannot be acquitted if he has used excessive force, although if he has lost his self-control when using deadly force he may, under certain conditions, be sentenced for manslaughter instead of murder.
Police officers in England do not in general carry firearms in duty - instead there are certain specially trained and qualified authorized firearms officers that in exceptional cases may carry and use firearms. The conditions for using firearms are set out in special directions, which, however, only should be seen as guidelines. Generally, the police use of firearms is more restrictive than other kinds of, less physically interfering, use of force, but besides this the applying conditions and situations are similar to those regarding the police use of force in general. Hence, I consider this regulation for a number of reasons as something that, in some ways, should inspire its Swedish equivalence. Furthermore, there is in these special directions a provision that explicitly allows police officers to make use of so called critical (as in deadly) shots under certain extreme circumstances. As noted above, this is also something that I, for a number of reasons, consider should be introduced in Sweden, yet with certain differences. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Nyberg, Martin LU
supervisor
organization
alternative title
Police officers - with a right to kill? A comparative study of the police use of force in Sweden and England with particular focus on the deadly force
course
JURM02 20131
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
komparativ rätt - comparative law, polisrätt - police law, straffrätt - criminal law, offentligrätt - public law
language
Swedish
id
3801187
date added to LUP
2013-06-13 15:27:53
date last changed
2013-06-13 15:27:53
@misc{3801187,
  abstract     = {Polismän i Sverige är utrustade med en laga befogenhet att använda våld för att fullgöra de uppgifter och mål som för polisens räkning ställs upp i lag, så som att beivra brott och skydda allmänheten. Härmed krävs bland annat att våldet är proportionerligt och försvarligt i förhållande till dess syfte för att det ska anses tillåtet. Vidare tillkommer en nödvärnsrätt för alla individer, och således även polismän, att använda det våld som krävs för att avvärja ett överhängande brottsligt angrepp, såtillvida våldsanvändningen inte är ”uppenbart oförsvarlig”. Skulle ens våldsanvändning i ett sådant fall vara uppenbart oförvarlig finns dock likväl en möjlighet att gå fri från ansvar, om omständigheterna varit sådana att man ”svårligen kunnat besinna sig” – så kallad våldsanvändning i excess. Emellertid gäller att polismän alltid ska tillämpa sin laga befogenhet i första hand, eftersom de i tjänsten agerar som myndighetsutövare och inte privatpersoner, vilket gör att nödvärnsrätten i teorin endast ska komma i fråga som en sista utväg. 
I Sverige är det obligatoriskt för polismän att bära skjutvapen i tjänsten, och sedan 1969 regleras den polisiära skjutvapenanvändningen huvudsakligen i en särskild kungörelse. Denna reglering har dock varit utsatt för kritik i såväl doktrin som i offentliga rapporter, där den anklagats för att bland annat vara föråldrad och onödigt krånglig och detaljerad. Dessa brister anses vara en bidragande faktor till att polismän hellre skjuter med stöd av sin nödvärnsrätt än sin laga befogenhet, något som i sin tur anses medföra en rad negativa följder, inte minst skador och dödsfall som annars kunnat undvikas men även onödiga traumatiska upplevelser för berörda polismän. Således efterfrågas från olika håll en mer eller mindre genomgripande revidering av den polisiära skjutvapenregleringen, en åsikt som jag i detta arbete ansluter mig till. Min slutsats härom blir att helt ”skrota” den särskilda befogenheten att använda skjutvapen och istället endast tillämpa den allmänna våldsbefogenheten i nuvarande 8 och 10 §§ Polislagen (1984:387), men samtidigt behålla de riktlinjer för skjutvapenanvändning som i dagsläget regleras i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens skjutvapen m.m (RPSFS 2012:14). 
Utöver den svenska regleringen av polismäns rätt att använda våld och skjutvapen har polismän även en uttrycklig rätt att använda dödligt våld i vissa situationer, men endast om det kan anses absolut nödvändigt och uppfyller krav om strikt proportionalitet m.m. Denna befogenhet stadgas dock inte direkt i svensk lagstiftning utan kommer till uttryck i dels den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (4.11.1950), artikel 2, vilken emellertid har grundlagsstatus i Sverige, dels Europadomstolens praxis därom. Bortsett från detta saknas i Sverige en uttrycklig laga befogenhet för polismän att använda dödligt våld – eller så kallade riktade dödsskott – något som jag i denna framställning argumenterar för bör ändras, så att en särskild bestämmelse om rätt att under vissa förutsättningar använda riktade dödsskott införs i exempelvis Polislagen (1984:387). 
I denna framställning diskuteras även rätten för polismän att använda våld och skjutvapen i England, och de skillnader och likheter som föreligger härom i förhållande till Sverige. Exempelvis framkommer att i England sedan länge gäller en så kallad doktrin om medborgare i uniform, vilket bland annat innebär att polismän i princip har samma befogenheter att använda våld som övriga medborgare, nämligen huvudsakligen för att försvara sig själv och andra, gripa lagöverträdare och förhindra brott. För att fullgöra vissa uppgifter har dock även polismän i England en särskild laga befogenhet att använda våld, exempelvis för att stoppa och söka fordon. Grundläggande rekvisit för tillåtet våld är rimlighet och proportionalitet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, något som framkommer av såväl parlamentariska lagar som rättspraxis. Till skillnad mot i Sverige kan man i England i princip inte gå fri från ansvar om man använt våld i excess, men om man förlorat sin självkontroll vid användande av dödligt våld finns en möjlighet att, under vissa förutsättningar, bli dömd för dråp istället för mord. 
I England bär polismän som huvudregel inte skjutvapen, utan endast i undantagsfall får sådana efter medgivande bäras och användas av särskilt utbildade och tränade polisenheter. Förutsättningarna för polisiär skjutvapenanvändning regleras i särskilda föreskrifter, vilka dock närmast ska ses som riktlinjer snarare än lagregler. Generellt stadgas i dessa att större restriktivitet ska iakttas vid användande av skjutvapen än vid annat, mindre ingripande polisiärt våldsbruk, men i övrigt gäller motsvarande förutsättningar som för den polisiära våldsanvändningen i allmänhet – en polisiär skjutvapenreglering jag därför av olika anledningar anser att Sverige bör inspireras av. I dessa föreskrifter stadgas dessutom en uttrycklig rätt att, under vissa extrema förutsättningar, använda riktade dödsskott, något som jag också, så som nämnts ovan, av olika anledningar menar på bör införas i Sverige, om än med vissa skillnader. 

Police officers in Sweden have a legal authority to use force as a means to fulfill tasks and goals as set out in the Police Act (Polislagen (1984:387)), such as to take measures against criminality and protect the public. Hereby it is established that such force must be proportional and defendable in relation to its purpose, for it to be considered permissible. Furthermore, all individuals, including police officers, may use necessary force in self-defence to avert an immediate criminal assault, as long as the use of force is not "obviously undefendable". If such use of force would be deemed obviously undefendable, there is still a possibility for an acquittal if the circumstances were such as one could be considered "hardly to have been able to control oneself" – so called use of excessive force. However, police officers must always use their legal authority in first hand, as they when they are in duty act as public agents and not private persons, which, at least theoretically, makes their right to use force in self-defence as a last resort only. 
In Sweden it is mandatory for police officers to carry a firearm when in duty, and since 1969 the police use of firearms is mainly regulated in a special proclamation. However, this regulation has been criticized in judicial literature as well as official reports, inter alia for being out-of-date and unnecessary complicated and detailed. These flaws are considered to contribute to the fact that police officers rather use firearms in self-defence than with support of their legal authority, which in turn has a number of negative aftermaths, especially injuries and deaths that could otherwise have been prevented but also unnecessary traumatic experiences for concerned police officers. Hence, there are several suggestions to more or less completely revise the present regulation, an opinion I agree with in this essay. My conclusion in this matter is to “get rid of" the 1969 Proclamation in its present form and instead only apply the general authority to use force as set out in 8 and 10 §§ of the Police Act (1984:387), and concurrently maintain the guidelines for police use of firearms which presently are set out in special directions called Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens skjutvapen m.m. (RPSFS 2012:14).
Moreover, police officers in Sweden have not only a right to use force and firearms, but also an explicit right to use deadly force in certain situations, though only when it can be deemed absolutely necessary and when prerequisites of strict proportionality etcetera are being met. However, this authority is not directly settled in Swedish law but in article 2 of the European Convention on Human Rights, which is constitutionalized in Sweden, and case law thereon by the Europan Court of Human Rights. Besides this, there is no direct legal authority for police officers to use deadly force – or so called critical shots – under Swedish law, something that I in this essay argue for should be changed, so that a special provision allowing use of critical shots under certain circumstances is being introduced in, for example, the Police Act. 
In this essay I am also discussing the right for police officers to use force and firearms in England, and similarities and differences thereon in relation to Sweden. For example it will be noted that in England has long been established a so called "citizens in uniform" doctrine, which inter alia mean that police officers in principal have the same legal authority to use force as other citizens. This authority mainly permits use of force in self-defence or to defend others, to prevent crime and to effect lawful arrests of offenders. However, as a means to carry out certain police powers, such as to stop and search vehicles, there is also a special legal authority for police officers to use force in such situations. Basic prerequisites, set out both in case law and parliamentary acts, for use of force are reasonableness and proportionality, with regards to the circumstances in the case in question. Unlike in Sweden, a person cannot be acquitted if he has used excessive force, although if he has lost his self-control when using deadly force he may, under certain conditions, be sentenced for manslaughter instead of murder. 
Police officers in England do not in general carry firearms in duty - instead there are certain specially trained and qualified authorized firearms officers that in exceptional cases may carry and use firearms. The conditions for using firearms are set out in special directions, which, however, only should be seen as guidelines. Generally, the police use of firearms is more restrictive than other kinds of, less physically interfering, use of force, but besides this the applying conditions and situations are similar to those regarding the police use of force in general. Hence, I consider this regulation for a number of reasons as something that, in some ways, should inspire its Swedish equivalence. Furthermore, there is in these special directions a provision that explicitly allows police officers to make use of so called critical (as in deadly) shots under certain extreme circumstances. As noted above, this is also something that I, for a number of reasons, consider should be introduced in Sweden, yet with certain differences.},
  author       = {Nyberg, Martin},
  keyword      = {komparativ rätt - comparative law,polisrätt - police law,straffrätt - criminal law,offentligrätt - public law},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Poliser - med rätt att döda? En komparativ undersökning av den polisiära våldsanvändningen i Sverige och England med särskilt fokus på det dödliga våldet},
  year         = {2013},
}