Låsta bevis: En nyckelfråga? - En studie av krypterat material som bevismedel i brottmål

Abstract (Swedish)

Åtkomst till bevismaterial är avgörande för att förverkliga det straffrättsliga ansvaret. Idag är en stor del av detta bevismaterial digitalt och i syfte att skydda och hemlighålla sådan information används i allt större utsträckning kryptering. Kryptering, som enklast möjligt kan sägas utgöra den digitala versionen av att låsa in material i ett kassaskåp, innebär att man utan den särskilda dekrypteringsnyckeln inte, åtminstone inte utan omfattande svårigheter, kommer åt det krypterade materialet. När en person misstänkt för brott använt sig av kryptering ställs rättsväsendet inför svåra avvägningar. Samtidigt som tillgång till informationen kan vara avgörande för utredningen i målet utgör det en grundläggande rättighet under bland annat artikel 6 EKMR att en misstänkt inte ska behöva belasta sig själv kriminellt och, med andra ord, inte behöva bidra till att material som kan användas mot honom eller henne kan kommas åt.

Denna uppsats undersöker, med utgångspunkt i de två grundläggande straffprocessrättsliga principerna om å ena sidan förverkligande av det straffrättsliga ansvaret och å andra sidan skydd för individen, två huvudsakliga frågeställningar: dels om en order att den misstänkte ska dekryptera materialet kan vara förenlig med ovannämnda rättighet, dels om material som förblir krypterat ändå kan tillmätas bevisverkan.

I uppsatsen argumenteras, i linje med vad som konstaterats i en tidigare studie, för att en dekrypteringsorder riktad mot en misstänkt under vissa begränsade förutsättningar kan vara förenlig med rätten att inte belasta sig själv kriminellt så som den utvecklats under artikel 6 EKMR. För att så ska vara fallet måste det dock vara fråga om brottslighet där ett starkt allmänt intresse av lagföring föreligger, endast en förhållandevis låg grad av tvång kan tillåtas och denna måste dessutom förenas med starka processuella garantier för den misstänkte. Vidare konstateras att genomdrivandet av dessa processuella garantier möter särskilda utmaningar i ett rättsystem som det svenska där såväl bevisföring som bevisvärdering är fri. Utöver dessa rättighetsaspekter finns det också praktiska svårigheter på genomförandenivå att beakta. Sammanfattningsvis bedöms därför en dekrypteringsorder riktad mot en misstänkt, trots att en sådan bör vara möjlig i vissa situationer, vara av relativt begränsat värde.

Vidare konstateras att såväl krypterat som dekrypterat material passar förhållandevis väl in under den befintliga regleringen i RB, och det argumenteras för att även material som förblir krypterat i vissa fall kan komma att få bevisverkan. Vad gäller material som förblir krypterat rör det sig framförallt om den misstänktes ovilja att uttala sig om materialet som kan tillmätas oförmånlig bevisverkan, även om vissa omständigheter direkt hänförliga till det krypterade materialet också kan spela in. Sådan oförmånlig bevisverkan får endast förekomma i begränsad utsträckning och är i hög grad beroende av de andra omständigheterna i målet, så som exempelvis om viss del av materialet kunnat dekrypteras. Även om sådan oförmånlig bevisverkan kan accepteras i vissa situationer, argumenteras i denna uppsats för att det i viss mån framstår som oklart på vilket sätt det krypterade materialet i praktiken kan komma att påverka den eventuella domen mot den misstänkte.

Abstract

Being able to access evidence is crucial for the realisation of responsibility under criminal law. In today’s world, a large part of what can potentially be evidence is stored digitally. In order to protect and keep digital information confidential, encryption is becoming widespread. Encryption, put simply, can be said to be the digital version of locking material in a safe, and basically means that one cannot, at least not without considerable difficulty, access the material if one does not have access to the decryption key. When a suspect has encrypted material, this means that the judiciary is faced with balancing competing interests: at the same time as access to the material that potentially contains evidence is crucial, it is considered a fundamental right under, among other instruments, article 6 of the ECHR that a suspect should not have to incriminate him– or herself and, in other words, not have to contribute in order to access said material.

This thesis examines, with the principle of realisation of criminal responsibility on the one hand and the principle of protection of the individual in that process on the other, two main questions: whether an order that a suspect should decrypt can be compatible with the privilege against self-incrimination and, if and to what extent material that remains encrypted can be given evidentiary value.

It is argued, in line with a previous study, that a decryption order given to a suspect under certain limited circumstances can be compatible with the privilege against self-incrimination as it has developed under article 6 of the ECHR. However, for this to be the case it has to be a matter of a strong public interest, only a relatively low degree of coercion can be used and there has to be strong procedural guarantees for the suspect. These procedural guarantees will mean special challenges in a legal system like the Swedish, where both the production and evaluation of evidence is free. In addition, there are also a number of practical issues as to whether such a decryption order will have any effect. In sum, a decryption order given to a suspect, though under certain conditions possible, is therefore considered to be of a relatively limited value.

Further it is argued that decrypted as well as encrypted material fits rather well into the categorization of evidence under the Swedish code of judicial procedure, and that also material that remains encrypted under certain circumstances may be given evidentiary value at trial. When this becomes relevant it is primarily the suspect’s resistance to comment on the material or explain its existence that can possibly lead to adverse inference, even though some aspects relating directly to the material itself can also become relevant. However, this can only be allowed in a limited number of situations, and is highly dependent on the other circumstances of the case. For example this could be whether any of the material has been decrypted and what it shows. Even though such evidentiary value can sometimes be acceptable, this thesis argues that it seems to remain partly unclear how the encrypted material would practically affect the trial.

• author: Överby, Anna
• supervisor: Christoffer Wong
• organization: Department of Law
• alternative title: Locked Evidence: A Key Question? - A study of encrypted material as evidence under criminal law
• course: JURM02 20132
• year: 2013
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Kryptering, Processrätt, Straffrätt, Folkrätt, Mänskliga rättigheter
• language: Swedish
• id: 4228563
• date added to LUP: 2014-01-27 08:55:23
• date last changed: 2014-01-27 08:55:23