Nyttjanderättsersättning mellan makar

Abstract (Swedish)

I samband med äktenskapsskillnad kan frågan om nyttjanderättsersättning aktualiseras om en av makarna tillsvidare bor kvar i en tidigare gemensam bostad. Då det i svensk rätt saknas lagstadgande om nyttjanderättsersättning syftar denna framställning till att klargöra rättsläget, genom att analysera framförallt praxis och doktrin. Avslutningsvis syftar framställningen till att diskutera om tillämpningen i praxis på något sätt bör förändras.

HD har i tre fall avgjort tvister om nyttjanderättsersättning. Den första domen från 1968 har tolkats som om HD ställde upp en tidsfrist om att ett kvarboende ska ha blivit gällande under ovanligt lång tid, dock minst ett år för att nyttjanderättsersättning ska utgå. Huruvida HD av-såg att ställa upp en tidsfrist på ett år, kan diskuteras, men sedan HD i sin senaste dom från 2006 framförde att nyttjanderättsersättning bör kunna utgå redan från separationen, bör tidskravet anses överspelat. Utifrån de opublicerade rättsfallen efter 2006 års fall, kan dock konstateras att det eventuellt finns kvar ett krav på att kvarboende ska ha blivit gällande un-der en ovanligt lång tid, för att nyttjanderättsersättning ska utgå.

Det saknas ställningstagande från HD om hur ett domstolsbeslut om kvarsittningsrätt påver-kar nyttjanderättsersättningen, eftersom det i samtliga tre HD-fall funnits kvarsittningsrätt för den make som bott kvar i den tidigare gemensamma bostaden. I doktrin och i de opublicerade rättsfallen har det dock diskuterats huruvida ett kvarsittningsbeslut är eller bör vara en förut-sättning för nyttjanderättsersättning. I doktrin har konstaterats att ett kvarsittningsbeslut inte ska vara en absolut förutsättning för nyttjanderättsersättning, vilket också bekräftas av praxis. Det ska dock påpekas att det i de undersökta rättsfallen, trots avsaknad på kvarsittningsbeslut, funnits andra hinder för utflyttade make att nyttja bostaden. Detta kan tolkas som att det krävs någon form av hinder, för den utflyttade maken att nyttja bostaden, för att nyttjanderättser-sättning ska utgå.

När förutsättningarna för nyttjanderättsersättning är uppfyllda uppstår frågan om hur ersätt-ningens storlek ska beräknas. Det finns tre olika beräkningsmodeller som i praxis har använts för att avgöra ersättningens storlek. Samtliga beräkningsmodeller har för och nackdelar, och även när en viss metod valts kan det finnas svårigheter att fastställa hur mycket nyttjandet av bostaden ska anses vara värt. Beräkningsmodellen, som utgår från bostadens bruksvärdeshyra torde vara den modell som HD har använt sig av i 1968- och 2006 års fall. Övrig praxis visar dock att de andra metoderna för att beräkna nyttjanderättsersättning kan användas när en part åberopat det, eller när domstolen vill fastställa ett för kvarboende maken förmånligt värde för nyttjandet.

Förutom valet av beräkningsmodell, kan även andra faktorer påverka nyttjanderättsersätt-ningens storlek. Den kvarboende maken torde ha rätt att dra av kostnader denne haft för för-valtandet av bostaden oavsett vem av makarna som står som avtalspart för respektive fodran. Även ägarförhållandet, samt vilket egendomsslag bostaden härrör sig till, får betydelse för ersättningens storlek. Utifrån HD:s praxis står det klart att nyttjanderättsersättning kan utgå när en make äger bostaden och det är den andra maken som bor kvar. När makarna äger bo-staden gemensamt ska ersättning utgå i proportionalitet med den utflyttade makens äganderätt av bostaden.

Ytterligare en fråga som uppkommer i samband med nyttjanderättsersättning är hur sådan ersättning ska hanteras i en bodelning. Att ersättningen ska tas upp i bodelningen framkom-mer redan av 1968 års fall där HD återförvisade målet till HovR där tvist pågick om bodel-ningen. I de opublicerade rättsfallen, samt i doktrin, stadgas att nyttjanderättsersättning ska hanteras som avkastning och således ska ingå i bodelning. I praktiken blir resultatet att den ersättningsskyldige maken själv, i vissa fall, får tillgodoräkna sig en del av nyttjanderättser-sättningen. Att ersättningen ska tas upp som avkastning, och således räknas som en tillgång för den ersättningsberättigade maken, innebär att motsvarande skuld uppstår hos den ersätt-ningsskyldige maken. Hur denna skuld ska hanteras i en bodelning är mer oklart. Enligt dokt-rin ska gäldstäckning inte ske, utan skulden ska istället avräknas på den ersättningsskyldige makens andel.

Abstract

A question of tenancies compensation can arise during a divorce, if one of two spouses re-mains settled in a former joint home. Due to the fact that Swedish law is missing enactment of this kind of compensation, the purpose of this depiction is to clarify the legal situation by analysing mainly established practice and doctrine. In the conclusion the author will discuss whether the regulations should be changed or not.

In three cases the Supreme Court has settled disputes regarding tenancies compensation. The first case from 1968 has been interpreted as if the Supreme Court set up a time limit for when tenancies compensation should be paid, meaning that the liability to indemnify arises only when a spouse remains settled in a former joint home during an unusually extended period of time, but at least for more than a year. Whether or not the Supreme Court intended to set up a time limit of one year is debatable. However, since the court in a ruling from 2006 stated that tenancies compensation should be payable from the spouses separation, the time requirement of one year must be considered obsolete.

All three cases from the Supreme Court had a similar background. As an example, in all three cases the spouse who remained settled in the home had a court decision that gave him or her the right of residence. Whether a court decision regarding right of residence is necessary or not for a claim of compensation for a spouse’s utilisation of a former joint home, has been discussed in doctrine and in a few unpublished cases. The conclusion of these discussions is that a court decision regarding the right of residence is not an absolute prerequisite. However, the unpublished cases indicate that another form of obstacle can be necessary in the absence of a court decision.

When the conditions for tenancies compensation are met, questions regarding the amount of the compensation and its calculation methods arise. In established practice three different methods have been used to determine the amount of compensation. All three methods have their pros and cons, and even when a particular method is chosen, there are difficulties in determining the worth of utilising a home. The Supreme Court has used a method, where the amount that an average person would pay for utilising a similar property determines the value of the use of the property. However, the unpublished cases shows that other methods of cal-culating tenancies compensation can be used when one spouse claims it, or where the court wants to establish a favourable value for one of the spouses.

In addition to the choice of method, other factors can affect the amount of compensation. The spouse who remains settled in a former joint home probably has the right to deduct expenses for the preservation of the property from the tenancies compensation. Even the ownership of a property can affect the tenancies compensation. Based on the Supreme Courts precedents, it is clear that tenancies compensation shall be paid when one spouse owns the property alone, and it is the other spouse who remains settled in the home. When spouses own a property together, compensation shall be paid in proportion to the relocated spouse's ownership.

Another issue that arises in connection to tenancies compensation is how such compensation should be handled in an estate division. That the compensation shall be included in the divi-sion emerges in the Supreme Court ruling from 1968. The unpublished case law, as well as the doctrine suggests that tenancies compensation shall be handled as profit and therefore shall be included in the estate division. This creates a result, which occasionally, in practice means that the spouse who has utilised the home is being credited with a portion of the com-pensation. When a spouse has a liability to indemnify, a debt arises. How the debt shall be handled in an estate division is uncertain. However, some argue that the debt should be de-ducted on the share of the spouse who has a liability to indemnify.

• author: Rosén, Mathilda
• supervisor: Eva Ryrstedt
• organization: Department of Law
• alternative title: Tenancies compensation between spouses
• course: LAGM01 20142
• year: 2014
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: civilrätt, familjerätt, nyttjanderättsersättning, nyttjande, nyttjanderätt, ersättning, makar
• language: Swedish
• id: 4905020
• date added to LUP: 2015-04-21 14:36:18
• date last changed: 2015-04-21 14:36:18