Ansvarsbegränsningar i kommersiella konsultuppdrag

Abstract (Swedish)

Friskrivningsklausuler är vanligt förekommande i kommersiella avtal och fungerar som en avtalad riskfördelning mellan parterna. Rätten att använda friskrivningsklausuler följer av principen om avtalsfrihet. Genom att upprätta friskrivningsklausuler kan parterna frångå de dispositiva regler som gäller för avtalsförhållandet. Förekomsten av det stränga konsultansvaret för konsulter medför att en konsult generellt sett är benägen att begränsa sitt ansvar genom ingripande friskrivningsklausuler. Denna uppsats behandlar frågan om, i vilken utsträckning en konsult kan upprätthålla en ansvarsbegränsning i samband med utförandet av ett uppdragsavtal. Frågan har besvarats med hjälp av en sedvanlig juridisk metod som tar sikte på en bedömning av lagstiftning, lagförarbeten, rättspraxis och doktrin.

Utgångspunkten är att begränsningar i avtalsfriheten i kommersiella avtalsförhållanden ska vidtas med återhållsamhet. Bergman & Beving-målet ger dock uttryck för att en friskrivning i ett kommersiellt avtal ska upprätthålla en rimlig balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Vad som utgör en ”rimlig balans” kan däremot inte generellt fastslås utan ska fastställas i samband med bedömningen av den särskilda avtalssituationen. En friskrivning kan nämligen i enlighet med 36 § AvtL, betraktas som oskälig i en situation men skälig i en annan. Det stränga omsorgskravet i samband med utförandet av ett konsultuppdrag medför att en konsult vanligtvis har ett befogat behov att skydda sig från risker genom ansvarsbegränsningar. Ansvarsbegränsningens tillåtlighet varierar beroende på faktorer så som parternas försäkringsmöjligheter och huruvida konsulten tydligt har preciserat uppdragets omfattning och begränsningar.

I Diamantfallet tar HD ställning till frågan om friskrivning från grov culpa är möjlig i svensk rätt. Domstolen ger uttryck för uppfattningen att principen gäller, men är föremål för undantag. Liknande inställning intar skiljenämnden i KPMG-domen som behandlar ett due diligence-uppdrag. Skiljenämnden tillämpade inte den traditionella culpabedömningen som tar sikte på graden av culpa hos skadevållaren, varvid grov vårdslöshet får avgörande betydelse för en friskrivnings ogiltighet. Istället tillämpades en riskavvägning utifrån en helhetsbedömning av hela avtalet och avtalsförhållandet i enlighet med 36 § AvtL. Skiljenämndens tillvägagångssätt är förenligt med gällande rätt. Med hänsyn till detta bör avgörandet kunna ge vägledning för oskälighetsbedömningen även i andra uppdragsavtal än due diligence-uppdrag.

Abstract

Disclaimers are common in commercial contracts and act as contractual allocation of risks between the contracting parties. The right to use disclaimers originates from the principle of freedom of contract. Parties may, by establishing disclaimers, deviate from optional law otherwise applicable on the contractual relationship. The strict consultant responsibility entails that a consultant is generally inclined to limit their liability through restrictive disclaimers. This thesis regards the extent to which a consultant can uphold a limitation of liability in relation to a consultancy agreement. The research is based on the conventional legal method, which focuses on an assessment of legislation, legislative history, case law and doctrine. The objective is that restrictions on the freedom of contract in commercial contractual relationships should merely be utilized in moderation. In the Bergman & Beving case the court holds that a disclaimer in a commercial agreement must maintain a fair balance between the parties’ rights and obligations. The definition of ”fair balance” can generally not be set, but can however be determined in the assessment of the specific circumstances of the contractual situation. A disclaimer can, in accordance with Section 36 of the Swedish Act of Contracts, be regarded as unfair in one situation but reasonable in another. The strict diligence requirement in connection with the performance of a consultant assignment regards the consultant’s legitimate need of protection from risks by utilizing a limitation of liability clause. The limitation of the liability’s admissibility vary depending on factors such as the parties’ opportunities to obtain liability insurance and whether the consultant clearly has stated the scope and limitation in the consultancy agreement. In Diamantfallet, the Supreme Court decided on the issue of whether it is possible to limit a party’s responsibility for gross negligence under Swedish law. The Court held that the principle is applicable, but is subject for exceptions. The Arbitration Tribunal in the KPMG case, which dealt with a due diligence-assignment, took a similar approach. The arbitrators did not apply the traditional culpa assessment, which aims at the degree of fault of the perpetrator where gross negligence is crucial for a disclaimer’s nullity. Instead the arbitrators applied an allocation of risks based on an overall assessment of the entire agreement and contractual relationship, in accordance with Section 36 of the Swedish Act of Contracts. The approach of the Arbitration Tribunal is consistent with applicable law. The decision should thus provide guidance for the assessment of other types of consultant assignments rather than solely for due diligence-assignments.

• author: Olsson, Emelie
• supervisor: Boel Flodgren
• organization: Department of Law
• alternative title: Limitation of liability in commerical consultant contract
• course: LAGM01 20142
• year: 2014
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: ansvarsbegränsning, friskrivning, KPMG-domen, avtalsfrihet, 36 § AvtL, konsultansvar
• language: Swedish
• id: 4925220
• date added to LUP: 2015-01-27 09:56:40
• date last changed: 2015-01-27 09:56:40