Att våldta ett barn. Gränsdragningen mellan brotten våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn.

Abstract (Swedish)

Denna uppsats tar upp gränsdragningen mellan brottet våldtäkt mot barn och det mindre allvarliga brottet sexuellt utnyttjande av barn, men även de fall där ansvarsfrihet kan komma ifråga. Genom 2005 års sexualbrottreform infördes ett nytt 6 kap. i BrB med särskilda straffbestämmelser om bland annat våldtäkt mot barn. Tillämpningsområdet för brottet våldtäkt mot barn vidgades jämfört med våldtäktsbrottet, genom att kravet på tvång togs bort. För att bestämmelsen ska bli aktuell krävs som huvudregel att barnet vid gärningstillfället är under 15 år. När barnet är strax under 15 år och det sexuella umgänget frivilligt kan istället bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av barn aktualiseras. I sådana fall kan gärningen, om det är uppenbart att den inte inneburit något övergrepp på barnet, vara ansvarsfri. Uppsatsen fokuserar på dessa fall: där barnet är 13–14 år eller strax därunder i ålder och det inte förekommit något tvång.

Genom två domar i mars 2006 slog Högsta domstolen fast hur den nya regleringen skulle tillämpas, med hänsyn till gränsdragningen mellan brotten våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn. I båda fallen dömdes männen, som var i 25-årsåldern, för sexuellt utnyttjande av barn. Högsta domstolen har kritiserats för att avgörandena gick mot lagstiftarens vilja, vilket även innebar att skyddet för de unga tonåringarna försvagades. Eftersom det i båda rättsfallen fanns ett inslag av utnyttjande, och då flickan i det ena fallet var så pass ung som 13 år och 10 månader, är min slutsats att domstolen kan anses ha gått mot lagstiftarens avsikter, i vart fall såsom dessa kom till uttryck i förarbetena. Utfallet är dock rimligt såtillvida att gärningarna i de aktuella fallen inte var allvarliga nog för att motsvara ett straffvärde på två års fängelse. I senare avgöranden har domstolen utvecklat rättsläget och även tagit upp ansvarsfrihetsregeln. Dessa avgöranden har dock inte inneburit någon förändring av den fastslagna praxisen.

Lagstiftningen har utvärderats av 2008 års sexualbrottsutredning. En av utredningens slutsatser var att det i straffvärdeshänseende finns en tydlig tröskeleffekt mellan brotten sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt mot barn. Straffminimum för våldtäkt mot barn är fängelse i två år. För att utjämna tröskeleffekten föreslog utredningens att straffminimum för sexuellt utnyttjande av barn borde höjas från fängelseminimum till sex månaders fängelse. Regeringen delade dock inte utredningens uppfattning och förslaget genomfördes därmed inte.

Brottsförebyggande rådet har genomfört en fördjupad granskning av polisanmälda våldtäkter mot barn. Eftersom det inte längre finns något tvångsrekvisitet har antalet fall där offret beskriver hot eller våld följaktligen minskat. I majoriteten av anmälningarna bland 12–14-åringarna var förövaren mer än fem år äldre än offret. Könsfördelningen var mycket sned. I åldersgruppen 12–14 år svarade manliga förövare för 99 procent av de anmälda brotten, medan 96 procent av offren var flickor.

Av kriminalstatistiken framgår med all tydlighet att det bli allt vanligare att domstolarna dömer för brottet sexuellt utnyttjande av barn, jämfört med våldtäkt mot barn. Förändringen över tid kan inte enbart hänföras till Högsta domstolens två domar från mars 2006, även om domarna kom att påverka praxis.

Sammantaget anser jag att en översyn av regelverket hade varit av godo, även om lagstiftningen relativt nyligen utvärderats. I tonårsfallen är det inte proportionerligt att, vid avsaknad av tvång, döma till två års fängelse för våldtäkt mot barn. Även om utvecklingen i underinstanserna tyder på att så sker i allt mindre grad bör regelverket därmed förtydligas.

En tydligare skillnad bör göras mellan de fall där det råder en fullständig frivillighet och ömsesidighet och de fall där den under 15 år på ett eller annat sätt utnyttjas. Båda situationerna bör hänföras till brottet sexuellt utnyttjande av barn. För att åstadkomma en större åtskillnad kan brottet delas upp i två svårighetsgrader: sexuellt utnyttjande av barn av normalgraden och grovt sexuellt utnyttjande av barn. Avseende tonårsfallen innebär en sådan reglering följande: När fråga är om en genomtänkt och frivillig handling, men åldersskillnaden är betydande, är brottet sexuellt utnyttjande av barn. Skulle barnet däremot ha utnyttjats av den vuxne är brottet grovt sexuellt utnyttjande av barn. Föreligger tvång är brottet våldtäkt mot barn. Vid fullständig frivillighet och ömsesidighet, när åldersskillnaden är ringa, kan ansvarsfrihetsregeln tillämpas. En sådan lösning kan även minska tröskeleffekten i straffvärdeshänseende.

I tonårsfallen kan frågan om barnets samtycke få en avgörande betydelse för domstolens bedömning, eftersom ett giltigt samtycke innebär att gärningen är att anse som ringa brott, alternativt är ansvarsfri. Det kan hävdas att Högsta domstolens praxis minskat kraven för att samtycket ska anses vara rättsligt särskiljande. Samtyckets konstruktion och vad som bör krävas, för att samtycket från den som är under 15 år ska anses rättsligt särskiljande, bör ses över. De relevanta omständigheterna som ska beaktas bör företrädelsevis framgå av lagtexten, inte enbart genom förarbetsuttalanden.

För att gärningsmannen ska ha gjort sig skyldig till våldtäkt mot barn, alternativt sexuellt utnyttjande av barn, krävs uppsåt avseende samtliga rekvisit förutom barnets ålder, där omedveten oaktsamhet är tillräckligt. Det kan kanske ifrågasättas om det även avseende övriga rekvisit borde vara tillräckligt med oaktsamhet från gärningsmannens sida. I vart fall borde det gå att öppna upp för en diskussion om det kan vara tillräckligt med medveten oaktsamhet. Det kan även ifrågasättas om det avseende barnets ålder borde krävas någon form av utökat ansvar, så länge den oaktsamme har förmåga och möjlighet att göra något som leder till insikt avseende åldern.

Popular Abstract

This paper addresses the demarcation between the offence rape of a child and the less grave offence sexual exploitation of a child, but also those cases where an exemption of liability might be considered. The Sexual Offences Reform of 2005 introduced a new Chapter 6 of the Swedish Penal Code, with special penal provisions concerning inter alia rape of a child. The scope of the offence rape of a child was widened, in comparison with the rape offence, since coercion is not required. For the offence to be applicable the main rule is that the child has to be below 15 years of age at the time of the criminal act. If the child is close to 15 years and the sexual relation voluntary the provision of sexual exploitation of a child might instead be considered. In such cases the act, if it is obvious that it has not involved any abuse of the child, might be exempt of liability. The paper focuses on these cases: where the child is 13–14 years or close below that age and no coercion has occurred.

The Swedish Supreme Court has, by two judgements in March 2006, established how the new regulation should be applied concerning the demarcation between the offences rape of a child and sexual exploitation of a child. In both cases the men, who where around the age of 25, where convicted of sexual exploitation of a child. The Supreme Court has been criticized because the rulings went against the will of the legislator, which also implied that the protection of young teenagers was weakened. Since in both court cases there was an element of exploitation and because the girl in one of the cases was as young as 13 years and 10 months, my conclusion is that the Court can be said to have gone against the intentions of the legislator, at least in the way those are manifested in the legislative history. Nevertheless the outcome is reasonable since the offences in the cases in point were not serious enough to equal a penal value of two years imprisonment. In later rulings the Court has developed the legal position and also addressed the rule of exemption of liability. However these rulings have not changed the established practice.

The Sexual Offences Commission of 2008 has evaluated the legislation. One of the Commission’s conclusions was that there is a distinct threshold effect in respect of penal value between the offences sexual exploitation of a child and rape of a child. The penal minimum for rape of a child is two years imprisonment. To equalize the threshold effect the Commission proposed that the penal minimum for sexual exploitation of a child should be increased from the general minimum term of imprisonment to imprisonment for six months. The government notwithstanding did share the Commission’s opinion and the proposal therefore was not realized.

The Swedish National Council for Crime Prevention has carried out a deepened study of child rapes reported to the police. Since there is no longer a requirement of coercion, the number of cases where the victim describes threats or violence has consequently declined. In the majority of the reports among 12–14 year olds the perpetrator was more than five years older than the victim. The gender distribution was highly skewed. In the age group 12–14 years male perpetrators accounted for 99 per cent of the reported crimes, while 96 per cent of the victims were girls.

Crime statistics clearly state that it is becoming increasingly common that the courts sentence for the offence sexual exploitation of a child, in comparison with the offence rape of a child. The change over time cannot solely be attributed to the two rulings from the Supreme Court in March 2006, even though the rulings came to influence the established practice.

Overall I feel that a review of the regulatory framework would be beneficial, even though the legislation was evaluated relatively recently. In the teen cases it is not proportional, in the absence of coercion, to pass a judgement of two years imprisonment for rape of a child. Although the development in the lower courts suggests that this happens to a lesser and lesser extent, the regulatory framework should be clarified.

A clearer distinction should be made between those cases where there is a complete voluntariness and reciprocity, and those cases where the one below the age of 15 in one way or another is exploited. Both situations should still be assigned to the offence sexual exploitation of a child. In order to provide a greater distinction the offence can be divided into two degrees of severity: sexual exploitation of a child of a normal degree and gross sexual exploitation of a child. In teen cases such a regulation would have the following impact: When it is a deliberate and voluntary act, but the age difference significant, the offence is sexual exploitation of a child. If the child on the other hand has been exploited by the grown up the offence is gross sexual exploitation of a child. If there is coercion the offence is rape of a child. When there is a complete voluntariness and reciprocity, and the age difference slight, an exemption of liability might be considered. This solution can also reduce the threshold effect in respect of the penal value.

In teen cases the question if the child’s consent can be of decisive significance for the court’s judgement, since a valid consent means that the criminal act is deemed less aggravated or exempt of liability. It can be argued that the Supreme Court’s established practice has lessened the demands on the consent to be considered legally distinct. The construction of the consent and what should be demanded, for the consent of the one below 15 to be considered legally distinct, should be reviewed. Relevant facts to be considered should preferably be evident by the wording of the Act, not solely by the legislative history.

In order for the perpetrator to be guilty of rape of a child, alternate sexual exploitation of a child, intent is required regarding all the necessary prerequisites except the child's age, where unconscious negligence is sufficient. It might be questioned whether it in relation to the remaining prerequisites also should be enough with negligence on behalf of the offender. In any case it should be possible to open up for a discussion if conscious negligence can be enough. Regarding the child's age it can also be questioned whether some kind of increased liability should be demanded, as long as the negligent has the ability and opportunity to do something that leads to an insight regarding the age.

• author: Karlbjörn, Theresa
• supervisor: Per Ole Träskman
• organization: Department of Law
• alternative title: To rape a child. The demarcation between the offences rape of a child and sexual exploitation of a child.
• course: JUR091 20151
• year: 2014
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Criminal law
• language: Swedish
• id: 5048095
• date added to LUP: 2015-02-11 13:24:48
• date last changed: 2015-02-11 13:24:48