Development and Characterization of Resistance Models in Mantle Cell Lymphoma

Popular Abstract (Swedish)

Biomarkör för Ara-C resistans i Mantelcellsmymfomceller kan i framtiden förbättra behandling
Ara-C är ett läkemedel som drastiskt har ökat överlevnaden hos patienter med Mantelscellslymfom. Det är dock fortfarande en cancersjukdom med hög återfallsrisk och är i de flesta fall obotlig.
Mantelcellslymfom är en sjukdom som drabbar B-cellerna, en typ av vita blodkroppar som är väldigt viktiga för immunförsvaret. Ara-C är ett mycket lovande cytostatika som används i en kombinationsbehandling hos patienter som drabbats av mantelcellslymfom. Ara-C aktiveras inuti cellen till den form som liknar de byggstenar som DNA består av, vilket resulterar i att cellen dör när Ara-C byggs in i DNA. Behandlingen har i en nyligen publicerad studie ökat medianöverlevnaden för patienter med mantelcellslymfom till mer än 10 år efter diagnos, vilket nästan är en fördubbling från tidigare behandlingsprotokoll. Även om behandlingen är mycket effektiv och medianöverlevnaden har ökat, drabbas tyvärr de flesta patienter av återfall och sjukdomen är i de flesta fall obotlig. Orsaken till återfallen är att patienterna blir resistenta mot Ara-C och att då ingen alternativ effektiv behandling finns. För att kunna hitta orsaken till utvecklingen av resistans mot Ara-C, behövs cellmodeller där resistans kan studeras. Genom att studera dessa modeller kan man få en bild av hur och varför resistens mot Ara-C uppkommer, kunskap som sedan kan appliceras till patienter och användas för att förbättra prognos, diagnos och behandling.
För att skapa dessa modeller odlades mantelcellslymfomceller i närvaro av låga koncentrationer Ara-C, som sedan ökades gradvis efterhand som cellerna anpassade sig. Efter cirka 2 månaders exponering av ökande koncentrationer Ara-C, hade resistansmodeller etablerats.
Denna studie visar att cellodling av mantelcellslymfom i närvaro av gradvis ökande Ara-C, minskar produktionen av ett protein, Deoxicytidin Kinas (DCK). DCK är ett protein som aktiverar Ara-C till den form som byggs in i DNA och som på så sätt resulterar i att cancercellen dör. I denna studie kunde man hitta ett samband mellan brist på DCK och förekomst av Ara-C resistens i en av cellmodellerna. Detta är en viktig upptäckt som påvisar betydelsen av detta protein i mantelscellslymfomceller och det kan användas som en biomarkör för resistans i dessa cellmodeller.
I framtida studier är det viktigt att även studera mängden av detta protein i tumörvävnad isolerad direkt från patienter. Sådana studier skulle kunna visa om detta protein kan användas som markör för Ara-C resistans i patienter. Det skulle på så sätt hjälpa oss att bättre prognostisera patienter och behandla dem med alternativa läkemedel som inte är beroende på nivån av DCK.
Det skulle även vara av intresse att försöka återaktivera detta protein för att på så sätt förhindra resistensutveckling under Ara-C behandling. Genom att använda cellmodeller skulle man med hjälp av andra läkemedel kunna förhindra försvinnandet av DCK och på så sätt förhindra uppkomsten av Ara-C resistans.
Den ökande överlevnaden hos mantelcellslymfompatienter som har skett på senare år beror främst på läkemedlet Ara-C; det är därför kritiskt att karaktärisera den resistans som uppkommer efter behandling hos många patienter. Denna studie har visat på betydelsen av DCK för utvecklingen av behandlingsresistens i cellkulturer av mantelcellslymfomsceller.

• author: Johansson, Angelica
• supervisor: Sara Ek; Catja Freiburghaus
• organization: Department of Immunotechnology
• course: KIM820 20151
• year: 2015
• type: H2 - Master's Degree (Two Years)
• subject: Biology and Life Sciences
• language: English
• id: 5424078
• date added to LUP: 2015-06-09 13:22:12
• date last changed: 2015-06-09 13:22:12