Tillämpning av lokaliseringsvillkoret i 6 § ledningsrättslagen i praktiken

Abstract

To ensure the right to construct a conduit on land owned by other private individuals or legal entities one can go about it in a few different ways. One of them is to apply for a cadastral procedure for conduits. However this requires a number of conditions to be fulfilled, one of which is the so called locality condition. The condition requires any conduit, granted on the basis of the Utility Easement Act without consent from the land owners, to be placed in such a way that the purpose is not appropriate to be met otherwise, i.e. cause as little intrusion as possible.

The cadastral surveyor is required, by law, to examine the locality condition in order to make the cadastral order. The hypothesis at the start of this report was that the examination is generally insufficient compared to the requirements of the law, which turned out to be true. I have done a literary study, interviews and a study of 100 utility easement procedures to come to the conclusion that the locality condition is examined in about 8 % of the procedures. The consequenses of not examining the condition is extremely limited which might be the reason why cadastral surveyors choose to look past the examination.

Abstract (Swedish)

För att försäkra sig rätt att anlägga en ledning i mark som ägs av annan privat eller juridisk person kan man gå tillväga på olika sätt. En möjlighet är att skriva avtal om nyttjanderätt eller servitut, ett annat är att bilda en gemensamhetsanläggning tillsammans med andra fastighetsägare. Om rätt att anlägga ledning inte kan upplåtas med stöd av den lag som reglerar gemensamhetsanläggningar kan det istället upplåtas med stöd av ledningsrättslagen. Rättighet att få framföra ledning med stöd av ledningsrättslagen hanteras vid en ledningsförrättning av en förrättningslantmätare. Utöver villkoret att åtgärden inte skall kunna anläggas som gemensamhetsanläggning finns ett antal övriga villkor som måste uppfyllas.

Ledningsrättslagen skapades för att stärka förutsättningana för juridiska personer att äga och anlägga ledningar av allmänt intresse, t.ex. teleledningar, starkströmsledningar och VA-ledningar. Det finns därför krav i ledningsrättslagen som innebär att ledningen måste vara av allmänt intresse för att kunna upplåtas med ledningsrätt, samtidigt finns det skydd för de som äger mark där ledningsrätt skall upplåtas. En fastighetsägare har en skyldighet att avstå mark för ledning av allmänt intresse med vissa begränsningar, men en intresseavvägning skall alltid göras ur allmän och enskild synpunkt. Eftersom ledningsrätt kan upplåtas med tvång är det av stor vikt att dessa begränsningar finns för att skydda de berörda markägarna. Ett annat villkor då ledningsrätt upplåts med tvång är att ledningen måste placeras på ett sådant sätt att ändamålet inte lämpligen bör tillgodoses på annat sätt, detta villkor kallas lokaliseringsvillkoret och finns i LL 6 §. Det innebär att ledningen skall lokaliseras så att den gör så litet intrång som möjligt. Syftet med denna rapport är att utreda hur reglerna kring lokaliseringsvillkoret ser ut, att klargöra syftet med LL 6 § och att utreda hur lokaliseringsvillkoret tillämpas i praktiken. För att kunna utreda detta har jag gjort en litteraturstudie av lagtext, propositioner, handböcker samt övrig litteratur. Jag har dessutom intervjuat nio personer som arbetar med ledningsrätter, antingen som representant för ledningshavare eller Lantmäteriet. Jag har också gjort en studie av 100 ledningsförrättningar genom att studera förrättningsakterna, undersökt hur lokaliseringsvillkoret har hanterats och sammanställt dessa i ett statistiskt sammanhang.

Det har visat sig att reglerna kring lokaliseringsvillkoret i LL 6 § är tydliga så tillvida att syftet är begripligt. När ledningsrätt upplåts med tvång skall markintrånget för den som belastas av rättigheten minimeras. Exakt hur man utreder vilken sträcka det är och hur omfattande utredningen skall vara är, i dagsläget, oklart då lagtexten är väldigt generellt formulerad och det saknas tydlig vägledning i praxis och handböcker. De lantmätare som låtit sig intervjuas tror inte att lokaliseringsvillkoret tillämpas på det sätt som avses med lagtexten utan snarare att yrkanden från olika parter som berör lokaliseringen jämförs mot varandra.

Studien av ledningsförrättningar har visat att lokaliseringen prövas i väldigt begränsad utsträckning, endast i 8 % av förrättningarna har villkoret på något sättbehandlats. I ca 10 % av förrättningarna har ledningsbeslutet överklagats, knappt hälften av dem berörde lokaliseringen. De klagande har inte i något fall fått bifall för sitt överklagande. Detta kan mycket väl vara anledningen till att lokaliseringen prövas så sällan i ledningsförrättningar. En omfattande prövning är en resurskrävande åtgärd, samtidigt är konsekvenserna av att inte pröva villkoret närmast obefintliga.

De flesta ledningshavare ansåg att deras förarbeten innan de ansöker om ledningsrätt är omfattande och framtagna efter bästa förmåga. De har inte heller något egenintresse av att göra större markintrång än nödvändigt då de måste ersätta markintrången. Det skulle vara orimligt att någon annan skulle hitta en sträcka som medför mindre olägenheter än den ledningshavaren har ansökt om. Både lantmätarna och ledningshavarna anser att det är rimligt att lantmätarens uppgift är att bedöma materialet i ansökan om ledningsrätt snarare än att genomföra hela utredningen själva, det har de inte resurser till. En lantmätares kompetens om anläggandet av ledningar är i många fall begränsad vilket innebär att hjälp måste hämtas från annan part. Att gå till en konsult är en kostsam affär och dessutom något ledningshavarna i många fall redan gjort. För både lantmätaren och ledningshavaren är det ekonomiskt försvarbart att lantmätaren, i så stor utsträckning som möjligt, bedömer ledningshavarens material istället för att genomföra hela utredningen själv.

Det finns flera argument för att syftet med lokaliseringsvillkoret uppfylls av andra parter och i andra skeden än genom lantmätarens prövning i en ledningsförrättning.

De viktigaste slutsatserna i denna rapport är följande:
•Lokaliseringsvillkoret tillämpas inte enligt lagtextens formulering
•Konsekvenserna av att inte pröva lokaliseringen är närmast obefintliga
•Syftet med lokaliseringsvillkoret är i många fall uppfyllt av andra parter än lantmätaren
•De lantmätare och ledningshavare som intervjuats är överens om hur lokaliseringsvillkoret tillämpas i praktiken

• author: Lindegård, Magnus
• supervisor: Svante Nilsson
• organization: Real Estate Science
• alternative title: Application of the locality condition in 6 § Utility Easments Act in practice
• course: VFT920 20151
• year: 2015
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science; Technology and Engineering
• keywords: Ledningsrättslagen, lokaliseringsvillkoret, ledningsförrättning, lagtillämpning, ledningshavare
• other publication id: ISRN/LUTVDG/TVLM/15/5330 SE
• language: Swedish
• id: 5430787
• date added to LUP: 2015-06-12 14:45:15
• date last changed: 2015-06-12 14:45:15