Nödvärnsrätten - En granskning av vapenanvändning i nödvärn för enskilda och polis

Abstract (Swedish)

Denna uppsats beskriver nödvärnsrätten och möjligheten till att använda vapen i motvåld. Genom en rättsdogmatisk metod undersöker jag nödvärnsrätten, polisers vålds- och vapenanvändning och slutligen avgöranden där enskilda och polismän agerat i nödvärn med vapen.

En medborgare i en rättsstat får inte ta rätten i sina egna händer. Vid ett brottsligt angrepp har dock enskilda och polismän rätt till nödvärn och tillåts försvara sig med motvåld som inte är uppenbart oförsvarligt. Nödvärnsrätten regleras i 24 kap. 1§ BrB och det ställs höga krav i försvarlighetsbedömningen på den enskilde vid ett brottsligt angrepp, vad gäller mängd och typ av våld som får användas. Lagstiftaren har kompenserat för denna svåra situation genom att tillförsäkra en bred marginal till förmån för den enskilda. I praxis har dock höga krav ställts på den enskilde att i nödvärn finna handlingsalternativ och vad gäller nödvärnsvåld med vapen, blir det lätt bedömt som uppenbart oförsvarligt. Således kan man ifrågasätta huruvida lagstiftningen och ändamålet bakom bestämmelsen- att ge enskilda en bred handlingsmarginal- korresponderar med rättspraxis.

Polisen intar en särställning i samhället vad gäller våldsanvändning. För att kunna utföra sina tjänsteuppgifter har de getts en laga befogenhet att använda våld och utrustats med ett tjänstevapen. Av doktrin kan det utläsas ett höjt krav på poliser i en nödvärnssituation att avvärja angrepp, med tanke på den utbildning de erhållit i sitt yrke. Av rättspraxis får man dock intrycket att denna åsikt inte delas av rättskipningsmakten. Istället tycks polisens tillåtna våld vara vidare än för enskilda, och att den strikta vapenanvändningen som gäller för enskilda i nödvärn, inte är avpassad för dessa. Det uppkomna scenariot är inte tillfredsställande med tanke på att lagstiftningen inte stadgar denna skillnad på subjekten. Varför rättskipningsmakten ändå gör denna skillnad är en svår fråga att ge svar på. En möjlig förklaring är att polismän har ett ökat skyddsvärde i sitt yrke, något som saknar lagstöd, varför det kan ifrågasättas om likhet inför lagen tillämpas.

Popular Abstract

This essay describes the right to self-defense in society and the use of weapons in counter-violence in situations of self-defense. Using a legal dogmatic methodology, I investigate the right to self-defense and then study the police´s right to practice violence and use of firearms. After this I analyze different law cases where policemen and civilians acted in self-defense with a weapon.

In a state governed by law, citizens are not allowed to take the law into their own hands. During an assault, however, civilians and policemen are allowed to use self-defense but their counter-violence must be considered not obviously unjustifiable. This right is prescribed in the Swedish criminal code chapter 24 § 1 which put great demand on the individual that the right type and amount of violence is used. The legislature has compensated for these high demands by giving a wide margin of leeway in favor of the civilian. Nevertheless, the case law puts high demands on the civilian to find alternative courses of action and use of weapons are almost always deemed to be manifestly indefensible. Thus, it is questionable whether the case law corresponds with the law and the purpose of the self-defense provisions.

The police hold an exceptional position regarding use of violence in society. In order for the police to be able to fulfill their duties, they have been given the right to use force and force of arms both. However, the case law indicates that the police should primarily shoot in self-defense. The doctrine states that higher demands at averting an assault must be set on the police because of their education and training. The case law, however, gives the impression that this view is not shared by the judicial authorities. Instead, it seems the police are allowed to use more violence in self-defense than civilians and the strict use of firearms does not seem to apply to them. This scenario is not satisfactory since the legislation does not statute that difference on the subjects. Why the judicial authorities insist on making this distinction is a hard question to answer. A possible explanation is that the police have an increased value of protection through their profession. This explanation has no legal basis why it is questionable whether equality under the law is applied.

• author: Madar, Philip
• supervisor: Sverker Jönsson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20151
• year: 2015
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, Nödvärn, Polisvåld, Vapenanvändning
• language: Swedish
• id: 5431145
• date added to LUP: 2015-07-06 09:53:53
• date last changed: 2015-07-06 09:53:53