Advanced

Accounting for Sustainable Development - The Impact of Business Transparency

Crnalic, Miran LU (2015) JURM02 20151
Department of Law
Abstract (Swedish)
Hållbar utveckling är ett begrepp som fått ökat genomslag i ljuset av den pågående globaliseringen. Även om det finns flera definitioner till begreppet så innebär hållbar utveckling i sak en strävan efter en varaktig och långsiktig ekonomiskt tillväxt utan att för den sakens skull försaka sociala resurser eller skada naturens ekosystem. Då en allmän uppfattning av globaliseringen är att den bidrar till att förstärka marknader och öka handel så har krav börjat höjas på vikten av att kunna hålla marknadens aktörer – näringslivet i stort – ansvariga för de sociala och miljömässiga effekterna av deras affärsverksamhet.

Icke-finansiell rapportering är ett lagstiftningsalternativ som syftar till att främja en hållbar utveckling genom att öka... (More)
Hållbar utveckling är ett begrepp som fått ökat genomslag i ljuset av den pågående globaliseringen. Även om det finns flera definitioner till begreppet så innebär hållbar utveckling i sak en strävan efter en varaktig och långsiktig ekonomiskt tillväxt utan att för den sakens skull försaka sociala resurser eller skada naturens ekosystem. Då en allmän uppfattning av globaliseringen är att den bidrar till att förstärka marknader och öka handel så har krav börjat höjas på vikten av att kunna hålla marknadens aktörer – näringslivet i stort – ansvariga för de sociala och miljömässiga effekterna av deras affärsverksamhet.

Icke-finansiell rapportering är ett lagstiftningsalternativ som syftar till att främja en hållbar utveckling genom att öka transparensen kring hur företag påverkar miljö och samhälle genom sina aktiviteter. Trots att icke-finansiell rapportering under lång tid kännetecknats som en frivillig självreglerande åtgärd så har flertalet stater på senare tid börjat införa obligatoriska krav på företag att redovisa de icke-finansiella aspekterna av sina verksamheter. Hur framgångsrik är denna lagstiftningsmetod i att faktiskt främja hållbar utveckling och påverka företag till att bli mer ansvarsfulla ur ett hållbarhetsperspektiv?

Detta arbete söker svaret på denna fråga genom att inledningsvis undersöka den normativa konstruktionen av icke-finansiell rapportering som lagstiftningsmetod, uppbyggd på tre hörnstenar: öppenhet (disclosure), dialog och utveckling. Ur ett lagstiftningsperspektiv kan således denna lagstiftningsmetod ses som effektiv om samtliga av dessa egenskaper kontinuerligt uppfylls. Detta leder till att företagen regelbundet redovisar sin icke-finansiella påverkan, vilket mynnar ut i en konstruktiv dialog med diverse intressegrupper om vad som måste göras för att komma till rätta med eventuella negativa sociala eller miljömässiga åverkningar. Slutsatserna från denna dialog bör integreras i företagsstrategin för att utveckla ett hållbart affärsbeteende.

Den främsta förtjänsten med icke-finansiell rapportering utifrån ett lagstiftningsperspektiv är att sådan typ av reglering verkar öka medvetenheten hos företag kring vikten av hållbarhetsfrågor, vilket bland annat illustreras genom den ökade mängd icke-finansiell information som redovisats enligt de konsekvensstudier som analyserats i detta arbete. Den potentiella bristen ur ren regleringssynpunkt är dock att öppenheten och redovisningen av icke-finansiell information i många fall verkar vara av tämligen bristfällig kvalitet, exempelvis alltför vag eller i avsaknad av nödvändig kontext. Dessa brister gör det svårt för olika intressegrupper att tolka och starta en dialog kring den redovisade informationen. En följd från nämnda brister är lagstiftningsmetoden i fråga ännu inte bidragit till någon märkbar bättring av företags beteende i förhållande till hållbarhetsfrågor.

Det bör dock påpekas att hållbar utveckling, både som koncept och som princip, betonar vikten av varaktighet och långsiktighet för att åstadkomma förbättring – därmed utveckling. Denna studie drar därför slutsatsen att fortsatt användning och utvärdering av icke-finansiella rapporteringsregler bör uppmuntras innan några konkreta slutsatser kan dras över huruvida denna lagstiftningsmetod klarar av att nå framgång eller ej i förhållande till sitt syfte. (Less)
Abstract
The notion of sustainable development has gained increased interest due to the on-going process of globalisation. Sustainable development as a concept refers to lasting economic growth that does not deplete social resources or harm ecosystems. As there is a general perception that globalisation brings markets and society ever so close to each other, demands are being raised to hold market actors – more specifically, the business sector – accountable for the non-financial effects of their activities.

Non-financial reporting has emerged as a regulatory alternative to promote sustainable development while simultaneously enhancing transparency in relation to social and environmental impacts of business behaviour. Despite for a long time... (More)
The notion of sustainable development has gained increased interest due to the on-going process of globalisation. Sustainable development as a concept refers to lasting economic growth that does not deplete social resources or harm ecosystems. As there is a general perception that globalisation brings markets and society ever so close to each other, demands are being raised to hold market actors – more specifically, the business sector – accountable for the non-financial effects of their activities.

Non-financial reporting has emerged as a regulatory alternative to promote sustainable development while simultaneously enhancing transparency in relation to social and environmental impacts of business behaviour. Despite for a long time being characterised as a voluntary measure of corporate self-regulation, an increasing number of states have started to impose mandatory non-financial reporting requirements on their domestic businesses. But how successful is non-financial reporting as a method of regulation to promote sustainable development and enhance corporate accountability for impacts on environment and society?

The answer to this question is sought by first looking at the normative construction of non-financial reporting, which is built on three regulatory cornerstones: disclosure, dialogue and development. Hence, non-financial reporting as a mode of governance can be seen as effective if all these regulatory characteristics continuously work in symbiosis with each other, meaning that the disclosed information leads to a dialogue between businesses and stakeholders on how to further improve sustainable business conduct. The outputs from this dialogue should thereafter be internalised within the corporate decision-making strategy in order to promote more sustainable business actions.

Based on the impact assessment tests brought forward in this study, the main achievements from non-financial reporting as a regulatory strategy is that it has improved awareness among businesses on sustainability issues, illustrated by an increasing amount of non-financial information being disclosed. However, the main regulatory default is that the information disclosed often lack good quality by being too vague and decontextualised, thus unable for stakeholders to interpret and form a dialogue on. As a consequence, non-financial reporting as a mode of governance on corporate accountability has not yet led to any significant success in terms of actually improving corporate performances in relation to sustainability concerns. Nevertheless, just as sustainable development as a principle emphasizes the need for long-term commitment in order to make good, so does the use and evaluation of non-financial reporting norms be further encouraged before any final conclusions can be made on whether this regulatory strategy lives up to its aim. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Crnalic, Miran LU
supervisor
organization
course
JURM02 20151
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Juridik, reglering, hållbarhet, hållbar utveckling, icke-finansiell rapportering, direktiv 2014/95/EU.
language
English
id
5432531
date added to LUP
2015-07-02 17:14:38
date last changed
2015-07-02 17:14:38
@misc{5432531,
  abstract     = {The notion of sustainable development has gained increased interest due to the on-going process of globalisation. Sustainable development as a concept refers to lasting economic growth that does not deplete social resources or harm ecosystems. As there is a general perception that globalisation brings markets and society ever so close to each other, demands are being raised to hold market actors – more specifically, the business sector – accountable for the non-financial effects of their activities. 

Non-financial reporting has emerged as a regulatory alternative to promote sustainable development while simultaneously enhancing transparency in relation to social and environmental impacts of business behaviour. Despite for a long time being characterised as a voluntary measure of corporate self-regulation, an increasing number of states have started to impose mandatory non-financial reporting requirements on their domestic businesses. But how successful is non-financial reporting as a method of regulation to promote sustainable development and enhance corporate accountability for impacts on environment and society? 

The answer to this question is sought by first looking at the normative construction of non-financial reporting, which is built on three regulatory cornerstones: disclosure, dialogue and development. Hence, non-financial reporting as a mode of governance can be seen as effective if all these regulatory characteristics continuously work in symbiosis with each other, meaning that the disclosed information leads to a dialogue between businesses and stakeholders on how to further improve sustainable business conduct. The outputs from this dialogue should thereafter be internalised within the corporate decision-making strategy in order to promote more sustainable business actions.

Based on the impact assessment tests brought forward in this study, the main achievements from non-financial reporting as a regulatory strategy is that it has improved awareness among businesses on sustainability issues, illustrated by an increasing amount of non-financial information being disclosed. However, the main regulatory default is that the information disclosed often lack good quality by being too vague and decontextualised, thus unable for stakeholders to interpret and form a dialogue on. As a consequence, non-financial reporting as a mode of governance on corporate accountability has not yet led to any significant success in terms of actually improving corporate performances in relation to sustainability concerns. Nevertheless, just as sustainable development as a principle emphasizes the need for long-term commitment in order to make good, so does the use and evaluation of non-financial reporting norms be further encouraged before any final conclusions can be made on whether this regulatory strategy lives up to its aim.},
  author       = {Crnalic, Miran},
  keyword      = {Juridik,reglering,hållbarhet,hållbar utveckling,icke-finansiell rapportering,direktiv 2014/95/EU.},
  language     = {eng},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Accounting for Sustainable Development - The Impact of Business Transparency},
  year         = {2015},
}