Advanced

Artikel 267 FEUF och utrymmet för nationella domstolar till självständiga EU-rättsliga bedömningar

Örner, Leonard LU (2015) JURM02 20151
Department of Law
Abstract
National courts occupy a central role in the judicial system of the European Union, but they are not completely free to apply Union law independently. This paper examines the extent to which the national courts are limited by an obligation to request a preliminary ruling under Article 267 of the Treaty on the Functioning of the European Union, when it comes to assessing questions of EU law independently. It also analyses the extent to which it is possible for the European Court of Justice (ECJ) to develop its case law towards a more active role for the national courts, without relinquishing previous rulings. The author does not, however, take a position as to whether such a development is desired.

One category of issues that is examined... (More)
National courts occupy a central role in the judicial system of the European Union, but they are not completely free to apply Union law independently. This paper examines the extent to which the national courts are limited by an obligation to request a preliminary ruling under Article 267 of the Treaty on the Functioning of the European Union, when it comes to assessing questions of EU law independently. It also analyses the extent to which it is possible for the European Court of Justice (ECJ) to develop its case law towards a more active role for the national courts, without relinquishing previous rulings. The author does not, however, take a position as to whether such a development is desired.

One category of issues that is examined concerns the validity of Union acts. A national court may not treat a Union act as invalid without first requesting a preliminary ruling from the ECJ. However, it is unclear whether it has a liability to request a preliminary ruling should some degree of doubt about validity occur. The conclusion of the author is that lower national courts are under an obligation to request a preliminary ruling only when they actually intend to treat a Union act as invalid, while the supreme courts must request a preliminary ruling in each case where a question of validity is raised in the view of the court.

Only the national supreme courts can be under an obligation to refer questions that are not about the validity of Union acts. On the other hand, according to the CILFIT case, these courts must request a preliminary ruling every time a question of law is raised that has not previously been decided on by the ECJ, if the correct application is not so obvious as to leave no scope for any reasonable doubt as to the manner in which the question is to be resolved. Before a national court reaches this conclusion, it must be convinced that the matter is equally obvious to the courts of the other Member States and the ECJ. It has been suggested that these criteria allow for a flexible interpretation. It has also been contended that if it is the correct application as opposed to the correct interpretation that raises difficulties there is no need to request a preliminary ruling. The author finds these assertions to be substantially faulty; national supreme courts have no ”catch-all” possibility to refrain from referring questions of Union law and resolve them on their own. The ECJ can, however, create such a possibility in specified areas of law by leaving the responsibility for specific questions to the national courts in a consistent manner. (Less)
Abstract (Swedish)
De nationella domstolarna intar en central roll i den Europeiska unionens judiciella system men är inte helt fria att på egen hand bedöma unionsrättsliga frågor. I denna uppsats undersöks hur utrymmet för nationella domstolar till självständiga unionsrättsliga bedömningar begränsas av den skyldighet att begära förhandsavgörande som kan följa av artikel 267 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Möjligheterna för EU-domstolen att utveckla praxis mot ett större utrymme för de nationella domstolarna utan att frångå tidigare avgöranden analyseras också. Författaren tar inte själv ställning till om en sådan utveckling vore önskvärd.

En kategori frågor som behandlas är frågor om EU-rättsakters giltighet. Här konstateras att... (More)
De nationella domstolarna intar en central roll i den Europeiska unionens judiciella system men är inte helt fria att på egen hand bedöma unionsrättsliga frågor. I denna uppsats undersöks hur utrymmet för nationella domstolar till självständiga unionsrättsliga bedömningar begränsas av den skyldighet att begära förhandsavgörande som kan följa av artikel 267 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Möjligheterna för EU-domstolen att utveckla praxis mot ett större utrymme för de nationella domstolarna utan att frångå tidigare avgöranden analyseras också. Författaren tar inte själv ställning till om en sådan utveckling vore önskvärd.

En kategori frågor som behandlas är frågor om EU-rättsakters giltighet. Här konstateras att nationella domstolar aldrig kan behandla en rättsakt från unionen som ogiltig utan att först begära förhandsavgörande från EU-domstolen, men att det är oklart om skyldigheten att begära förhandsavgörande inträder redan vid någon grad av tvivel om giltigheten. Författarens slutsats är att nationella domstolar i lägre instans är skyldiga att begära förhandsavgörande först i samband med att de faktiskt ämnar behandla en EU-rättsakt som ogiltig, medan domstolar i högsta instans måste begära förhandsavgörande i varje mål de anser ge upphov till en giltighetsfråga.

Bara nationella domstolar i högsta instans kan vara skyldiga att hänskjuta frågor som inte rör EU-rättsakters giltighet. Dessa domstolar måste dock enligt EU-domstolens avgörande i CILFIT begära förhandsavgörande varje gång ett mål ger upphov till en rättsfråga som inte redan avgjorts av EU-domstolen, om inte den korrekta tillämpningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel om hur frågan ska avgöras. Innan den nationella domstolen kommer till slutsatsen att det är tillräckligt uppenbart måste den vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna och för EU-domstolen. Det har hävdats att dessa kriterier är öppna för en flexibel tolkning samt att det inte föreligger någon skyldighet att begära förhandsavgörande när det är den korrekta tillämpningen och inte den korrekta tolkningen som vållar svårigheter. Författaren konstaterar att dessa påståenden i huvudsak är felaktiga och att unionsrätten inte erbjuder nationella domstolar i högsta instans några generella möjligheter att avstå från att begära förhandsavgörande för att istället avgöra unionsrättsliga frågor på egen hand. En sådan möjlighet kan dock skapas ämnesspecifikt av EU-domstolen genom att nationella domstolar konsekvent lämnas med ansvaret att avgöra en viss typ av EU-rättslig fråga. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Örner, Leonard LU
supervisor
organization
alternative title
Article 267 TFEU and the Competence of National Courts to Independently Assess Questions of EU Law
course
JURM02 20151
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Allmän rättslära, EU-rätt
language
Swedish
id
5434756
date added to LUP
2015-06-16 17:00:07
date last changed
2015-12-08 11:48:20
@misc{5434756,
  abstract     = {National courts occupy a central role in the judicial system of the European Union, but they are not completely free to apply Union law independently. This paper examines the extent to which the national courts are limited by an obligation to request a preliminary ruling under Article 267 of the Treaty on the Functioning of the European Union, when it comes to assessing questions of EU law independently. It also analyses the extent to which it is possible for the European Court of Justice (ECJ) to develop its case law towards a more active role for the national courts, without relinquishing previous rulings. The author does not, however, take a position as to whether such a development is desired.

One category of issues that is examined concerns the validity of Union acts. A national court may not treat a Union act as invalid without first requesting a preliminary ruling from the ECJ. However, it is unclear whether it has a liability to request a preliminary ruling should some degree of doubt about validity occur. The conclusion of the author is that lower national courts are under an obligation to request a preliminary ruling only when they actually intend to treat a Union act as invalid, while the supreme courts must request a preliminary ruling in each case where a question of validity is raised in the view of the court.

Only the national supreme courts can be under an obligation to refer questions that are not about the validity of Union acts. On the other hand, according to the CILFIT case, these courts must request a preliminary ruling every time a question of law is raised that has not previously been decided on by the ECJ, if the correct application is not so obvious as to leave no scope for any reasonable doubt as to the manner in which the question is to be resolved. Before a national court reaches this conclusion, it must be convinced that the matter is equally obvious to the courts of the other Member States and the ECJ. It has been suggested that these criteria allow for a flexible interpretation. It has also been contended that if it is the correct application as opposed to the correct interpretation that raises difficulties there is no need to request a preliminary ruling. The author finds these assertions to be substantially faulty; national supreme courts have no ”catch-all” possibility to refrain from referring questions of Union law and resolve them on their own. The ECJ can, however, create such a possibility in specified areas of law by leaving the responsibility for specific questions to the national courts in a consistent manner.},
  author       = {Örner, Leonard},
  keyword      = {Allmän rättslära,EU-rätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Artikel 267 FEUF och utrymmet för nationella domstolar till självständiga EU-rättsliga bedömningar},
  year         = {2015},
}