Boutredningsmannainstitutet

Abstract

Summary
The regulation for the administration of estates can be found in the Inheritance Code chapter 18 to 24. It was transferred mostly unchanged from the Act on estate administration and estate distribution from 1933. The general rule is that the heirs jointly administer and distribute the estate. The estate may also be administered by a personal representative, either an executor of the will or by an administrator appointed by the court (Sw. Boutredningsman).

In this paper I aim to describe how the law regulate the administration of an estate by an administrator appointed by the court. I will also examine how the administrator's job is handled in practice. The materials used are mainly the Inheritance Code and Walin and Lind's comments to the Inheritance Code. The doctrine used is primarily Brattström, Singer, Inheritance Law (Sw. Rätt Arv).

The general rule is that the heirs jointly administer and distribute the estate. This means that all heirs jointly undertake the necessary measures for the estate's administration. If there is an executor appointed in a will the administration of the estate is transferred to him when the will becomes final. In order for an administrator to be appointed by court an application is required. The heirs can submit such an application. Grounds for requesting administrator can for example be disagreement and conflict. Applications may also be submitted by the creditor, legatees or other stakeholders, and should then be granted if their right is jeopardized if the estate is not handed to an administrator.

The job of an administrator is to assess the estate. The measures undertaken are different and depend on the estate. Usually, it would include making an inventory, the estate's debts shall be paid, general legacy shall be effected and the estate distributed to the heirs. An administrator has the authority to perform all of the necessary measures for the administration of the estate, and the authority to represent the estate towards third parties and in court litigation. If necessary, the administrator has the right to sell property to pay debts, but he also has a duty to hear the heirs before any important administrative measures and should try to avoid selling property of particular value to the heirs. The administrator cannot sell real estate, for the sale of real estate the administrator needs to obtain the written consent of all heirs or the consent of the court.

The heirs themselves distribute the estate even if an administrator has been appointed. The distribution is not seen as a measure of the administration but if the heirs cannot agree and implement the distribution themselves the administrator will distribute the estate.

Through interviews, I have observed what the administrator of an estate does in practice, and also how the so-called private administrators work. The interviews revealed that the most common reason to apply for an administrator seems to be conflicts. It appeared that the conflicts could vary in scope and that even a fear of future conflicts or complex estates can be a reason to apply for an administrator. The interviews showed that one of the most important parts of the work is the communication with the heirs. To avoid further conflicts and resolve the existing ones, the information from and to the heirs is of utmost importance.

According to Walin and Lind, private administrators are probably the most common form of estate administration today. Private administrators work under contract and power of attorney from the heirs. This means that the heirs officially administer the estate, and the contract determines the measures to be taken by the private administrator. There is no regulation in the Inheritance Code concerning administration in this form. For private administrators the reason they are hired may also be conflicts, but more often it would be because there are many heirs, because they live far apart or that none of the heirs wants to do the work required. The methods used are largely the same as for the court appointed administrators, and information and communication with the heirs are very important.

In summary, the Inheritance Code clearly state the scope and limits for the administrator, however, they have a broad discretion to decide how individual cases are handled. Legislation does not include private administrators, and my conclusion is that it should be investigated if additional legislation is needed in this area.

Abstract (Swedish)

Sammanfattning
Regleringen för avvecklingen av dödsbon finns i Ärvdabalken och infördes däri år 1953. Den överfördes i stort sett oförändrad från lagen om boutredning och arvskifte från år 1933. Avvecklingen av ett dödsbo sker som huvudregel genom förvaltning av dödsbodelägarna. Om en testamentsexekutor har utsetts förvaltar denne dödsboet och även en boutredningsman kan förordnas att förvalta dödsboet.

Målet med uppsatsen är att granska gällande rätt kring boutredningsmannainstitutet, samt undersöka hur boutredningsmannens uppdrag hanteras i praktiken. Den metod som använts är en traditionell rättsdogmatisk. Det material som har använts är framförallt lagstiftning, förarbeten och Walin och Linds kommentar till Ärvdabalken. Den doktrin som använts är framförallt Brattström, Singer, Rätt Arv.

Huvudregeln för dödsboförvaltning är att förvaltningen är gemensam för samtliga dödsbodelägare. Det innebär att samtliga dödsbodelägare gemensamt företar de förvaltningsåtgärder som behövs för boets utredning. Om det finns ett testamente som förordnar en testamentsexekutor övergår förvaltningen på denna när testamentet vinner laga kraft. För att egendomen ska avträdas till förvaltning av boutredningsman krävs en ansökan till tingsrätten. En sådan ansökan kan göras av endera dödsbodelägare och ska beviljas oavsett anledning. Motiv för att ansöka om boutredningsman kan till exempel vara oenighet och konflikter. Ansökan kan också lämnas in av borgenär, legatar eller annan intressent och ska då beviljas om intressentens rätt äventyras om boet inte avträds till förvaltning av boutredningsman.

En boutredningsmans uppdrag är att utreda boet. De åtgärder som företas är olika och beror på dödsboets beskaffenhet. Vanligtvis innefattar utredningen att göra en bouppteckning, betala dödsboets skulder, verkställa legat från eventuellt testamente och förrätta arvskiftet. En boutredningsman har befogenhet att utföra alla för boets avveckling nödvändiga åtgärder, och behörighet att företräda boet gentemot tredje man och föra boets talan i rätten. Om det behövs har boutredningsmannen rätt att avyttra egendom för att betala skulder, men i första hand ska likvida medel användas. Boutredningsmannen har en skyldighet att höra dödsbodelägarna innan ingripande förvaltningsåtgärder och ska försöka undvika att avyttra egendom med särskilt värde för dödsbodelägarna. En begränsning i boutredningsmannens befogenhet är det förbud mot försäljning av fastigheter som finns i ÄB 19:13§. För försäljning av fastigheter måste boutredningsmannen få skriftligt samtycke av samtliga delägare eller ansöka om tillstånd hos rätten.

Arvskiftet ska i första hand göras av dödsbodelägarna själva även om en boutredningsman utsetts, arvskiftet ses inte som en förvaltningsåtgärd men om dödsbodelägarna inte kan genomföra delningen själva ska boutredningsmannen också fungera som skiftesman och kan även genomföra ett tvångsskifte om dödsbodelägarna inte kan komma överens.

Genom intervjuer har jag undersökt hur boutredningsmäns arbete ser ut i praktiken och även undersökt hur så kallade privata boutredningsmän arbetar. I intervjuerna framgick att de vanligaste anledningarna att ansöka om att avträda egendomen till förvaltning av boutredningsman verkar vara konflikter. Det framkom dock att konflikterna kunde variera i omfattning och att även en rädsla för framtida konflikter eller komplicerade dödsbon kunde ligga bakom en ansökan. Det framgick i intervjuerna att en av de viktigaste delarna av arbetet är kommunikationen med dödsbodelägarna. För att undvika ytterligare konflikter och lösa de som finns är information från och till dödsbodelägarna av yttersta vikt. Boutredningsmannen har en skyldighet att inhämta dödsbodelägarnas mening innan åtgärder av större vikt företas och den bestämmelsen ligger till grund för de arbetsmetoder som används. De metoder som används stöds av denna och övrig reglering.

Enligt Walin och Lind är privata boutredningsmän troligtvis den vanligaste formen av boutredning idag. Privata boutredningsmän arbetar enligt uppdragsavtal och fullmakt från dödsbodelägarna. Detta innebär att dödsbodelägarnas förvaltning består, och uppdraget avgör vilken befogenhet den privata boutredningsmannen får. Det finns ingen reglering i ärvdabalken kring förvaltning enligt den här formen, lagstiftningen som gäller är istället regleringen för sysslomän i handelsbalken. För privata boutredningsmän kan en av anledningarna till att de anlitas också vara konflikter men vanligare är om det är många dödsbodelägare, att de bor långt ifrån varandra eller att ingen vill göra det arbete som krävs. De metoder som används är till stor del de samma som för förordnade boutredningsmän och information och kommunikation med dödsbodelägarna är viktigt även här.

Sammanfattningsvis klargör lagstiftningen i ärvdabalken tydligt ramarna och gränserna för boutredningsmannens förvaltning, boutredningsmannen har dock stort utrymme att själv avgöra hur ärendet hanteras. Lagstiftningen för boutredningsmän omfattar inte privata boutredningsmän, och min slutsats är att det borde utredas för att se om ytterligare lagstiftning behövs på området.

• author: Damgaard, Emma
• supervisor: Eva Ryrstedt
• organization: Department of Law
• alternative title: The administration of estates via court appointed administrator
• course: JURM02 20151
• year: 2015
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Familjerätt, Dödsboförvaltning, Boutredning, Boutredningsman
• language: Swedish
• id: 5435866
• date added to LUP: 2015-06-11 20:30:25
• date last changed: 2015-06-11 20:30:25