Franchising - särskilt om underlägsen ställning i franchiseförhållanden enligt 36 § avtalslagen

Abstract (Swedish)

I franchiseutredningen inför införandet av lag (2006:484) om franchisegivares informationsplikt uttalas uttryckligen att i ett franchisesamarbete är en franchisetagare typiskt sett att betrakta som den svagare avtalsparten. I fråga om avtalstvister kan underlägsen ställning ha en väsentlig betydelse eftersom det finns lagregler som särskilt tar sikte på att skydda en underlägsen avtalspart, inte bara i konsumentförhållanden utan även i kommersiella förhållanden. Vad gäller förhållandet mellan näringsidkare är dessa främst lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare och 36 § avtalslagen, vari stadgas att särskild hänsyn ska tas till part som i avtalsförhållandet intar en underlägsen ställning. För tillämpning av underlägsenhetsrekvisitet räcker det dock inte i sig att den ena parten är underlägsen, utan det krävs även att det varit relevant i situationen genom att den överlägsne parten utnyttjat sin överlägenhet och att det föreligger någon oskälighet i den klandrade avtalsförpliktelsen.Franchising i sig själv är ingen juridisk skapelse eller samarbetsform
där avtalsförhållandet är särskilt reglerat i lag, som exempelvis är fallet för andra samarbetsformer som kommissionärer och handelsagenter. Den speciallagstiftning som finns avseende franchisesamarbeten är en disclosurelag, som syftar till att franchisetagaren ska erhålla korrekt information i god tid inför ingående av avtalet. Franchising är vidare ett speciellt avtals-förhållande varigenom franchisetagaren blir en självständig men integrerad del i ett redan existerande affärskoncept och franchisekollektiv. Genom denna delaktighet får franchisetagaren möjlighet till etablering i kraft av ett redan beprövat affärskoncept och vanligen också tillgång till väl inarbetade varumärken och andra immateriella rättigheter. I utbyte mot detta ska franchisetagaren i allmänhet erlägga avgifter och förväntas uppfylla vanligen tämligen stränga krav avseende affärssystemets efterlevnad. Franchisesystemen regleras i allmänhet av standardiserade avtal, vid vilkas ingående det förefaller vara väldigt lite förhandlingsutrymme. Vidare använder sig många franchisegivare av ytterligare styrmedel utöver franchiseavtalet för att bibehålla en betydande kontroll över franchisetagarkollektivet och systemet. Dessa kan vara att agera hyresvärd för lokalerna, ägande av specifik utrustning och ensamrätt till kundregister. Även om man vanligtvis förväntar sig att franchisetagaren ska vara den underlägsna parten behöver detta inte nödvändigtvis vara fallet. Franchising kan också vara ett sätt för en resurssvag franchisegivare att klara av att ordna produktion eller distribution. Om en tvist med anledning av avtalet skulle uppstå är dock underlägsen ställning i ett franchiseförhållande på intet sätt någon garanti för att parten ska beredas särkskild hänsyn med stöd av 36 § avtalslagen att döma av föreliggande rättspraxis.

Abstract

Franchising is not a partnership which is expressly regulated by law in Sweden outside of the Franchise Disclosure Act of 2006. Some other partnerships on the other hand have dedicated regulations in legislation, for instance the Commercial Agents Act /Lag (1991:351) om handelsagentur and the Commissions Act / Kommissionslagen (2009:865) The current legislation is a disclosure law which obligates the franchisor to disclose certain information to the franchisee prior to concluding the Franchise Agreement Furthermore, franchising is a special sort of co-operation wherein the franchisee becomes an integrated yet separate participant in an already established business concept and group of franchisees. Through this participation the franchisee has the opportunity to start a business using an already proven business model and usually entailing one or more established trademarks. In exchange the franchisee must usually pay fees and royalties and is expected to comply with oftentimes strict regulations regarding the running of the franchise unit. The franchise systems are usually governed by standardized agreements for which there is little or no room for negotiations for the individual franchisee. In addition it is common for a franchisor to utilize other means of control over the franchisees in order to obtain a high level of control. Examples of this are holding the tenure for the place of operation, owning some or all of the specific equipment needed to operate the franchise unit and sole keeping of the client lists. Although the franchisee normally would be the inferior contractual party, the roles could sometimes be reversed. Franchising can also be a low cost alternative for a supplier with small resources to approach the marketplace. If a dispute should arise regarding the Franchise Agreement there is however no guarantee that the inferior party will have any special consideration judging by the available case-law.

• author: Serler, Jerry
• supervisor: Ola Svensson
• organization: Department of Law
• alternative title: Franchising - particulary regarding an inferior contractual party with regard to Section 36 of the Swedish Act of Contracts
• course: JUR092 20151
• year: 2015
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• language: Swedish
• id: 7456350
• date added to LUP: 2015-06-30 17:39:45
• date last changed: 2015-06-30 17:39:45