Advanced

Domstols upplysningsplikt vid överraskande rättstillämpning – om principen jura novit curias förhållande till kontradiktionsprincipen

Andersson, Mikael LU (2016) JURM02 20161
Department of Law
Abstract (Swedish)
Principen jura novit curia ålägger domstolen en skyldighet att utreda och tillämpa gällande rätt. Den anses traditionellt även medföra att domstolen inte är bunden av parternas åsikter i rättstillämpningsfrågan, eller har en skyldighet att uppmärksamma parterna ifall den överväger tillämpa rättsregler de inte hänfört sig till. Inkorporeringen av Europakonventionen (EKMR) i svensk rätt har medfört att detta synsätt utmanats. Förhållandet mellan principen jura novit curia och den kontradiktionsprincip som följer av art. 6 (1) EKMR, däribland rätten för en part att kommentera allt material i en process som kan tänkas påverka domstolens beslut, är inte fullt klarlagt i dispositiva tvistemål. Det har hävdats att den senare principen skulle... (More)
Principen jura novit curia ålägger domstolen en skyldighet att utreda och tillämpa gällande rätt. Den anses traditionellt även medföra att domstolen inte är bunden av parternas åsikter i rättstillämpningsfrågan, eller har en skyldighet att uppmärksamma parterna ifall den överväger tillämpa rättsregler de inte hänfört sig till. Inkorporeringen av Europakonventionen (EKMR) i svensk rätt har medfört att detta synsätt utmanats. Förhållandet mellan principen jura novit curia och den kontradiktionsprincip som följer av art. 6 (1) EKMR, däribland rätten för en part att kommentera allt material i en process som kan tänkas påverka domstolens beslut, är inte fullt klarlagt i dispositiva tvistemål. Det har hävdats att den senare principen skulle ålägga domstolen en skyldighet att upplysa parterna om den överväger tillämpa en rättsregel parterna inte hänfört sig till och bereda dem tillfälle att yttra sig om regelns tillämplighet. Det är denna senare fråga som kommer analyseras i detta arbete.
Domstolens skyldighet att beakta alla relevanta rättsregler i ett mål innefattar att självmant utreda, tolka och tillämpa gällande rätt. Även rättsliga kvalificeringar faller inom domstolens rättstillämpningsområde. Med denna skyldighet följer en obundenhet av parters synpunkter i rättsfrågan för domstolen. De normer som självmant ska beaktas av en domstol är de hänförliga till den offentliga rättsbildningen: lagar, förordningar, förarbeten, domstolspraxis, allmänna rättsgrundsatser.
Kontradiktionsprincipen innebär att ingen får dömas ohörd. Kontradiktion ska upprätthållas inte bara mellan parterna utan även mellan parterna och domstolen. En förutsättning för kontradiktionsprincipens genomslag är att parterna får kännedom om varandras argumentering och bevisning så att de kan bemöta varandras påståenden. Kommunicering är således en viktig förutsättning för kontradiktion, och det faller på domstolen att ombesörja den.
Mot bakgrund av de båda principernas tillämpningsområden aktualiseras frågan om domstolens materiella processledning i rättstillämpningsfrågor. Processledningen har främst riktat in sig på att klara upp brister i parters talan, och då främst inte innehållsmässiga sådana. Reglerna i RB ger inget uttryckligt stöd för materiell processledning i rättsfrågor, men uppställer å andra sidan inga hinder för det heller. NJA 1989 s. 614 och NJA 1999 s. 629 ger tillsammans uttryck för positionen att en domstol i möjligaste mån bör upplysa parterna i det fall domstolen överväger tillämpa en rättsregel parterna inte hänfört sig till, men underlåtenhet att göra så utgör inte utan vidare ett rättegångsfel.
Uppsatsen byter därefter fokus till Europadomstolens praxis gällande art. 6 EKMR i syfte att klarlägga kontradiktionsprincipens innebörd enligt artikel. Inledningsvis behandlas prövningar av tvistemålsförfaranden. I praxis rörande tvistemålsförfaranden kan det utläsas ett stöd för att en part ska ha rätt att bemöta alla rättsliga iakttagelser som lämnas till domstolen i en process. Ett tydligt svar på till vilken grad denna rätt omfattar även domstolens egna rättsliga iakttagelser ges inte i praxis. Prövningar rörande kontradiktionsprincipens betydelse i fall av överraskande rättstillämpning är begränsade till prövningar av brottmålsförfaranden. Målen rör främst rättsliga omkvalificeringar, och slutsatser dragna härur har endast betydelse analogt i dispositiva tvistemålsförfaranden.
Av de genomgångna målen rörande brottmålsförfaranden kan man utläsa att överraskande rättstillämpning är den minsta gemensamma nämnaren, tillämpning av jura novit curia strider inte i sig mot kontraditionsprincipen. Underlåtenhet av domstolen att kommunicera omkvalificeringen gör det dock, såvida inte den tilltalade bort inse omkvalificeringen. Den nya kvalificeringen medför att nya lagrum tillämpas, man kan alltså anta att överraskningsmomentet inte är begränsat till rättsliga omkvalificeringar i sig utan rättstillämpning överlag.
Slutligen har principen jura novit curia och tillämpningen av de materiella processledningsreglerna i dispositiva tvistemål prövats mot den kontradiktionsprincip som följer av art. 6 (1) EKMR i form av en konventionskonform tolkning av reglerna. Det är troligt att en domstol skulle anses kränka rätten till kontradiktion enligt art. 6 EKMR om den tillämpade en rättsregel utan att uppmärksamma parterna på detta och lät dem yttra sig om regelns tillämplighet. 43 kap. 14 § RB ger en domstol möjlighet att tillkalla ny eller fortsatt huvudförhandling, eller inhämta skriftliga yttranden från parterna om den skulle upptäcka en ny rättsregel först under överläggningen. Tillkallande av ny eller fortsatt huvudförhandling dock vara kostsamt och drygt, och skriftligt kompletterande i denna fråga kan inte anses tillgodose kravet på kontradiktion. Detta talar för en aktivare processledning tidigt i processen. 42 kap. 8 § 2 st. RB och 43 kap. 4 § 2 st. RB är allmänt hållna och deras lydelser tillåter en tolkning att även rättsfrågor ryms inom lokutionen ”avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.” Inte bara rättsregler torde omfattas. Överväger en domstol att en annan lagtolkning, t.ex. på grund av ett annat prejudikat eller doktrinarbete än de parterna hänfört sig till torde samma överväganden som ovan göra sig gällande. (Less)
Abstract
the principle jura novit curia imposes a duty onto the court to investigate and apply the relevant legal rules. Traditionally the principle is also considered to entail that the court is untethered by the parties opinions or instructions concerning the application of the law. Neither is the court compelled to inform the parties whenever it considers applying a legal rule the parties have not refered to. The incoporation of the European Convention of Human Rights (ECHR) into the swedish legal system challanges this viewpoint. The relationship between the principle jura novit curia and the adversarial principle that follows from art. 6 (1) ECHR, including the right for parties to a trial to have knowledge of and comment on all evidence... (More)
the principle jura novit curia imposes a duty onto the court to investigate and apply the relevant legal rules. Traditionally the principle is also considered to entail that the court is untethered by the parties opinions or instructions concerning the application of the law. Neither is the court compelled to inform the parties whenever it considers applying a legal rule the parties have not refered to. The incoporation of the European Convention of Human Rights (ECHR) into the swedish legal system challanges this viewpoint. The relationship between the principle jura novit curia and the adversarial principle that follows from art. 6 (1) ECHR, including the right for parties to a trial to have knowledge of and comment on all evidence adduced or observations filed, is not entierly clear in civil litigations. It is sometimes clamied that the later principle imposes a duty onto the court to inform the parties whenever it considers applying a legal rule the parties have not refered to. It is this later question this essay is concerned with.
It is the court’s duty to consider all relevant legal rules in a case. This includes to investigate, interpret and apply the law. Legal qualifications also fall within this area. With this duty follows a independence from the parties point of views on the legal issues. The norms that the court must regard are those attributable to the public legal system: laws, decrees, case law and legal principles.
The adversarial principle means that no one should be condemned unheard. Adversariality should be upheld not only between the parties but also between the parties and the court. One of the foundations of the adversarial system is the the parties knowledge of each others arguments and proofs. They must have the ability to comment on all material put forth the court. Communication is thus a important aspect of the adversarial principle, and it is the court’s duty to ensure it.
The issue of direction of material proceedings regarding the application of legal law is actualized by the scope of these two principles. The direction of proceedings is mainly concerned with disposing of flaws in the action of the parties, flaws primarily of no material content. The rules in RB expresses no explicit support for the notion that direction of proceedings should encompass the application of legal rules as well, it does however put up no obstacles for this position. Put together NJA 1989 s. 614 and NJA 1999 s. 629 leads to the conclusion that a court should inform the parties hereof, if it considers applying a legal rule they have not referd to. Neglecting to do this does not however entail a grave procedural error.
The essay continues with a analysis of the case law of the European Court of Human Rights regarding art. 6 ECHR. Firstly cases regarding civil litigations is treated, secondly cases regarding criminal charges. The case law concerning civil litigations supports the notion that a party has the right to comment on all legal observations submitted to the court. Whenever this right is also applicable in the case of the court’s own legal observations is uncertain. This question have however been under express examination in cases concerning criminal charges. The cases mainly concern legal qualifications of the charges. The conclusions drawn from these cases are only of importance to civil litigations by analogy.
The lowest common denominator of the cases regarding criminal charges is suprising application of the law by a new legal qualification. The application of the principle jura novit curia does not in it self breach the adversarial principle, but neglecting to communicate this application does however.
Finally the principle jura novit curia have been compared to the adversarial principle expressed in art. 6 (1) ECHR. The comparasion takes the form of a interpretation in conformity with the convention of the application of the rules of the direction of the proceedings in civil litigations, in the case that the court considers applying a legal rule the parties have not refered to. It is likely that a court would be considered breach the right to a adversarial proceeding according to art. 6 (1) ECHR, if the court applied a legal rule without first informing the parties thereof and allowing them to comment on the application of the rule. 43 kap. 14 § RB provides the court with the possibility to call a new or continued main hearing, or obtain written replies from the parties, if it would discover a new legal rule during deliberation. The calling of a new or continued main hearing is costly and hard however. Written replies from the parties can not be considered to satisfy the right to a adversarial procedure. This points towards a more active direction of the proceedings early in the process regarding legal rules. The general phrasing of 42 kap. 8 § 2 st. RB and 43 kap. 4 § 2 st. RB allows a interpretation that direction of the proceedings can encompass legal rules aswell. Not only application of legal rules, but interpretation of them should be encompassed by these rules and the right to a adversarial procedure. The same motives as those above are applicable to this situation. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Andersson, Mikael LU
supervisor
organization
alternative title
The Courts duty of disclosure regarding application of law - the relationship between the principle jura novit curia and the adversarial principle
course
JURM02 20161
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Rättsvetenskap, Law, Processrätt, Procedural Law, EKMR, Jura novit curia, Kontradiktionsprincipen
language
Swedish
id
8874160
date added to LUP
2016-06-17 14:22:54
date last changed
2016-06-17 14:22:54
@misc{8874160,
  abstract     = {the principle jura novit curia imposes a duty onto the court to investigate and apply the relevant legal rules. Traditionally the principle is also considered to entail that the court is untethered by the parties opinions or instructions concerning the application of the law. Neither is the court compelled to inform the parties whenever it considers applying a legal rule the parties have not refered to. The incoporation of the European Convention of Human Rights (ECHR) into the swedish legal system challanges this viewpoint. The relationship between the principle jura novit curia and the adversarial principle that follows from art. 6 (1) ECHR, including the right for parties to a trial to have knowledge of and comment on all evidence adduced or observations filed, is not entierly clear in civil litigations. It is sometimes clamied that the later principle imposes a duty onto the court to inform the parties whenever it considers applying a legal rule the parties have not refered to. It is this later question this essay is concerned with. 
It is the court’s duty to consider all relevant legal rules in a case. This includes to investigate, interpret and apply the law. Legal qualifications also fall within this area. With this duty follows a independence from the parties point of views on the legal issues. The norms that the court must regard are those attributable to the public legal system: laws, decrees, case law and legal principles. 
The adversarial principle means that no one should be condemned unheard. Adversariality should be upheld not only between the parties but also between the parties and the court. One of the foundations of the adversarial system is the the parties knowledge of each others arguments and proofs. They must have the ability to comment on all material put forth the court. Communication is thus a important aspect of the adversarial principle, and it is the court’s duty to ensure it. 
The issue of direction of material proceedings regarding the application of legal law is actualized by the scope of these two principles. The direction of proceedings is mainly concerned with disposing of flaws in the action of the parties, flaws primarily of no material content. The rules in RB expresses no explicit support for the notion that direction of proceedings should encompass the application of legal rules as well, it does however put up no obstacles for this position. Put together NJA 1989 s. 614 and NJA 1999 s. 629 leads to the conclusion that a court should inform the parties hereof, if it considers applying a legal rule they have not referd to. Neglecting to do this does not however entail a grave procedural error. 
The essay continues with a analysis of the case law of the European Court of Human Rights regarding art. 6 ECHR. Firstly cases regarding civil litigations is treated, secondly cases regarding criminal charges. The case law concerning civil litigations supports the notion that a party has the right to comment on all legal observations submitted to the court. Whenever this right is also applicable in the case of the court’s own legal observations is uncertain. This question have however been under express examination in cases concerning criminal charges. The cases mainly concern legal qualifications of the charges. The conclusions drawn from these cases are only of importance to civil litigations by analogy.
The lowest common denominator of the cases regarding criminal charges is suprising application of the law by a new legal qualification. The application of the principle jura novit curia does not in it self breach the adversarial principle, but neglecting to communicate this application does however. 
Finally the principle jura novit curia have been compared to the adversarial principle expressed in art. 6 (1) ECHR. The comparasion takes the form of a interpretation in conformity with the convention of the application of the rules of the direction of the proceedings in civil litigations, in the case that the court considers applying a legal rule the parties have not refered to. It is likely that a court would be considered breach the right to a adversarial proceeding according to art. 6 (1) ECHR, if the court applied a legal rule without first informing the parties thereof and allowing them to comment on the application of the rule. 43 kap. 14 § RB provides the court with the possibility to call a new or continued main hearing, or obtain written replies from the parties, if it would discover a new legal rule during deliberation. The calling of a new or continued main hearing is costly and hard however. Written replies from the parties can not be considered to satisfy the right to a adversarial procedure. This points towards a more active direction of the proceedings early in the process regarding legal rules. The general phrasing of 42 kap. 8 § 2 st. RB and 43 kap. 4 § 2 st. RB allows a interpretation that direction of the proceedings can encompass legal rules aswell. Not only application of legal rules, but interpretation of them should be encompassed by these rules and the right to a adversarial procedure. The same motives as those above are applicable to this situation.},
  author       = {Andersson, Mikael},
  keyword      = {Rättsvetenskap,Law,Processrätt,Procedural Law,EKMR,Jura novit curia,Kontradiktionsprincipen},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Domstols upplysningsplikt vid överraskande rättstillämpning – om principen jura novit curias förhållande till kontradiktionsprincipen},
  year         = {2016},
}