Tidigt självförsvar - En komparativ studie av nödvärnets utsträckning i tiden

Abstract

The subject of this essay has been to determine the content of established law, concerning at what time an attacked person is entitled to self-defence at the earliest. Both Sweden and Norway’s legal solutions have been studied, using a legal dogmatic method, and a comparative legal method.

The right to self-defence is, according to Swedish law, ensured to a person subject to an ”imminent criminal attack”. How this necessary condition is to be interpreted in terms of time, is difficult to know at first sight of the text. When a person is in a self-defence situation, this person is entitled to self-defence measures, provided that the actions are defensible. Self-defence measures that are manifestly indefensible, or taken outside of an self-defence situation, usually constitute criminal acts. It is therefore important to know what extent the self-defence situation has, and how early self-defence measures can be taken.

Since the law contains obviously vague concepts, legislative history, case law and literature have been used as a guide in this matter. The picture of the temporal beginning of the Swedish right to self-defence has thereby become quite uniform. The Swedish self-defence situation is difficult to extend in time. There are very small possibilities to use preventive self-defence measures on a legitimate basis. As a rule, it is necessary that a direct and concrete attack has begun to take shape, and that the implementation of the attack is not particularly far ahead.

Norwegian law grants the right to self-defence to the victim of an unjustified attack. The Criminal Code lacks an explicit nessecary condition corresponding to the Swedish "imminent". What is central to the Norwegian legal solution is instead the necessity of a self-defence measure, which opens for a more free assessment of how early self-defence measures can be taken. The Norwegian legal system actually allows preventive self-defence measures in certain situations.

When comparing case law between the countries, it is possible to find cases with similar circumstances that have led to radically different judgments. With some certainty, it is possible to say that some cases that led to verdicts of not gulity in Norway, would hade resulted in convictions in a Swedish court. This is largely due to the Swedish legal order's somewhat strict interpretation and application of the nessecary condition "imminent". Norway has taken a more liberal, and in my view more humane, position on how early self-defense measurescan be taken.

Abstract (Swedish)

Denna uppsats har sökt fastställa gällande rätt i frågan om när en angripen person som tidigast kan luta sig på nödvärn i sina försvarsåtgärder. Både Sveriges och Norges rättsliga lösningar på problemet har behandlats. Metoderna som har använts har varit rättsdogmatisk metod och komparativ metod.

Enligt svensk rätt tillfaller nödvärnsrätt den som befinner sig under ett ”överhängande brottsligt angrepp”. Hur detta rekvisit ska tydas rent tidsmässigt är svårt att veta vid en första anblick av lagtexten. När en person befinner sig i en nödvärnssituation är denne berättigad till nödvärnsåtgärder, förutsatt att åtgärderna är försvarliga. Nödvärnsåtgärder som är uppenbart oförsvarliga, eller vidtagna utanför en nödvärnssituation, utgör i regel brottsliga gärningar. Det är därmed viktigt att veta hur stor omfattning nödvärnssituationen har och hur tidigt nödvärnsåtgärder får vidtas.

Då lagtexten innehåller uppenbart vaga begrepp har förarbeten, praxis och litteratur begagnats till ledning i frågeställningen. Bilden av det svenska nödvärnets tidsmässiga början, blir då tämligen enhetlig. Den svenska nödvärnssituationen är svår att utsträcka tidsmässigt. Det finns mycket små möjligheter att på laglig grund använda sig av nödvärnsåtgärder i förebyggande syfte. I regel krävs att ett direkt och konkret angrepp har börjat ta form, vars genomförande inte ligger särskilt långt fram i tiden.

Norsk rätt medger nödvärnsrätt till den som är utsatt för ett olovligt angrepp. Straffeloven saknar ett rekvisit motsvarande det svenska ”överhängande”. Det som är centralt i den norska rättsliga lösningen är istället nödvändigheten i en nödvärnsåtgärd, vilket öppnar för en friare bedömning gällande hur tidigt nödvärnsåtgärder får vidtas. Den norska rättsordningen är inte främmande för att i vissa situationer medge nödvärn i förbyggande syfte, så kallat preventivt nödvärn.

Vid en jämförelse av praxis mellan länderna är det möjligt att finna fall med snarlika omständigheter som har lett till radikalt olika utgångar. Med viss säkerhet går det att säga att några av de fall som lett till friande domar i Norge, hade inneburit fällande domar i en svensk domstol. Detta beror i hög utsträckning på den svenska rättsordningens något stelbenta tolkning och tillämpning av rekvisitet ”överhängande”. Norge har å sin sida intagit en liberalare och enligt min mening mänskligare ställning i frågan om hur tidigt försvarsåtgärder får vidtas.

• author: Nilsson, Alfred
• supervisor: Uta Bindreiter
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20171
• year: 2017
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, komparativ rätt, nödvärn, preventivt nödvärn, överhängande brottsligt angrepp
• language: Swedish
• id: 8908319
• date added to LUP: 2017-06-29 16:13:23
• date last changed: 2017-06-29 16:13:23