Advanced

A Search for Appropriate Judicial Scrutiny - An analysis of the implications of the jurisprudence laid down by the CJEU regarding third party challenges to commitment decisions

Olovsson, Sofie LU (2017) JURM02 20172
Department of Law
Faculty of Law
Abstract
As of 2004, with the entry into force of Regulation 1/2003, the Commission has been granted a possibility to substitute its infringement procedure in competition law enforcement, for a simplified commitment procedure. The major difference lies in that instead of having to conduct a thorough investigation into the behaviour of one or more undertakings, and follow this investigation with a finding of infringement of Article 101 or 102 TFEU and a possible fine, the Commission can now accept commitments from undertakings addressing its competition concerns. The Commission must only conduct a preliminary investigation, concluding that it intends to adopt an infringement decision in order for this option to become available, in accordance with... (More)
As of 2004, with the entry into force of Regulation 1/2003, the Commission has been granted a possibility to substitute its infringement procedure in competition law enforcement, for a simplified commitment procedure. The major difference lies in that instead of having to conduct a thorough investigation into the behaviour of one or more undertakings, and follow this investigation with a finding of infringement of Article 101 or 102 TFEU and a possible fine, the Commission can now accept commitments from undertakings addressing its competition concerns. The Commission must only conduct a preliminary investigation, concluding that it intends to adopt an infringement decision in order for this option to become available, in accordance with Article 9 of the regulation. This essay aims to investigate the positive and negative aspects of the commitment procedure. A further aim is to analyse the possibilities for a third party of challenging a commitment decision.
This possibility brings with it several positive outcomes as well as many possible detriments. On the positive side are aspects such as a greater efficiency in competition enforcement and a more effective use of the Commission’s resources – the Commission being the main enforcer of EU competition law. Another positive outcome is that this development was at large a codification something that was already occurring, however previously without any possibility of actually enforcing the offered commitments. The negative impacts of the procedure include a decline in legal certainty, and a lack of consideration for the interests of third parties, consumers as well as the public interest. Concerns have also been expressed regarding the possibility for the Commission to use the procedure as a way of regulating specific markets, and taking the adjudication on novel legal issues into its own hands.
1
Especially after the CJEU developing some jurisprudence there are concerns relating to an overuse of the procedure, and that the procedure will be used as a loophole for the Commission in order to escape judicial review. In cases Commission v Alrosa and Morningstar v Commission, the CJEU has granted the Commission a vast degree of discretion as to what commitments it may accept, limiting its own scope for judicial review drastically compared to in infringement decisions. The two rulings are the only cases where the EU Courts have ruled on the validity of a commitment decision, and in both cases the appeal before the Court came from a third party applicant. Research shows that an undertaking subject to a commitment decision has never brought an action for appeal. In Alrosa the applicant, with the same name, was a business partner to the undertaking which has offered commitments to the Commission. Alrosa considered the commitments to be disproportionate in that they were too onerous. In Morningstar the applicant was a competitor of the view that the commitments were not enough to address the competition concerns expressed by the Commission.
Both cases were ruled in favour of the Commission, and in my opinion the message is quite clear: the current legal situation does not seem to provide third parties with any real possibilities of challenging commitment decisions. As it seems third parties are the only actual parties currently submitting appeals to commitment decision, the limiting of their doing so may mean limiting the real possibility for judicial review of commitment decisions. The current legal situation does in my view not offer an appropriate level of judicial scrutiny of commitment decisions. (Less)
Abstract (Swedish)
Sedan 2004, när förordning 1/2003 trädde ikraft, har kommissionen givits en möjlighet att ersätta sitt förfarande för överträdelsebeslut inom tillämpningen av konkurrensrätt, med ett förenklat förfarande där specifika åtaganden görs bindande gentemot företag. Den huvudsakliga skillnaden ligger i att istället för att behöva genomföra en grundlig utredning gällande ett eller flera företags ageranden, och därefter fatta ett beslut om överträdelse av antingen Artikel 101 eller 102 FEUF, ofta inkluderande en bot, kan kommissionen nu godta åtaganden från de berörda företagen vilka har som syfte att undanröja kommissionens betänkligheter. Kommissionen behöver enbart göra en preliminär bedömning, och med bakgrund i denna avse att fatta ett beslut... (More)
Sedan 2004, när förordning 1/2003 trädde ikraft, har kommissionen givits en möjlighet att ersätta sitt förfarande för överträdelsebeslut inom tillämpningen av konkurrensrätt, med ett förenklat förfarande där specifika åtaganden görs bindande gentemot företag. Den huvudsakliga skillnaden ligger i att istället för att behöva genomföra en grundlig utredning gällande ett eller flera företags ageranden, och därefter fatta ett beslut om överträdelse av antingen Artikel 101 eller 102 FEUF, ofta inkluderande en bot, kan kommissionen nu godta åtaganden från de berörda företagen vilka har som syfte att undanröja kommissionens betänkligheter. Kommissionen behöver enbart göra en preliminär bedömning, och med bakgrund i denna avse att fatta ett beslut om att en överträdelse ska upphöra för att detta alternativ ska bli tillgängligt, i enlighet med artikel 9 i förordningen. Denna uppsats syftar till att undersöka de positiva och negativa aspekterna av åtagandeförfarandet. Ett ytterligare syfte är att analysera möjligheterna för tredje parter att utmana ett kommissionsbeslut som gör sådana åtaganden bindande.
Möjligheten stadgad i artikel 9 bär med sig såväl ett antal positiva konsekvenser, som flertalet negativa sådana. På den positiva sidan finns aspekter såsom en ökad effektivitet i tillämpningen av konkurrensrätten samt en nyttigare användning av kommissionens resurser – då kommissionen har rollen som den huvudsaklige tillämparen av EUs konkurrensrätt. Ytterligare en behållning är att utvecklingen av ett formellt åtagandeförfarande i stort egentligen var en kodifiering av vad som redan pågick, dock tidigare utan praktiskt möjlighet att göra åtaganden formellt bindande gentemot de berörda företagen och därmed hålla dem till dessa. De negativa inverkningarna av förfarandet innefattar ett avtagande i rättssäkerheten, och en brist på hänsyn gentemot tredje parters intressen, konsumenters intressen och det allmänna intresset. Bekymmer har även uttryckts vad gäller möjligheten för kommissionen att använda åtagandeförfarandet som ett sätt att reglera
3
specifika marknader och sektorer, och därmed ta prövningen av nya rättsliga frågor och dilemman i sina egna händer.
Särskilt sedan EU-domstolen utvecklat praxis på området råder betänkligheter kring en överanvändning av förfarandet, samt att förfarandet kan komma att användas som ett kryphål för kommissionen för att slippa undan domstolsgranskning. I fallen Kommissionen mot Alrosa och Morningstar mot kommissionen har EU-domstolens båda instanser givit kommissionen ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning gällande vilka åtagande den är villig att acceptera, Därmed begränsas domstolens eget utrymme för granskning drastiskt jämfört med för överträdelsebeslut. De två rättsfallen är de enda där EU-domstolen har beslutat om giltigheten för ett åtagandebeslut, och i båda fallen kom överklagandet från en tredje part. Undersökningar visar att ett företag som själv är föremål för ett åtagandebeslut aldrig har begärt överprövning av kommissionens beslut. I Alrosa kom begäran från en affärspartner till det företag som hade erbjudit kommissionen åtaganden. Den sökande ansåg att åtagandena var oproportionerliga i det att de var alltför långtgående. I Morningstar var den sökande en konkurrent, med synen att åtaganden inte var tillräckliga för att undanröja kommissionens konkurrensrättsliga betänkligheter.
Båda fallen blev beslutade till förmån för kommissionen, och i min mening är budskapet relativt tydligt: det gällande rättsläget verka inte erbjuda tredje parter några reella möjligheter att överklaga kommissionsbeslut som gör åtagande bindande. Då det verkar som att tredje parter är de enda som faktiskt söker överprövning gentemot sådana beslut, kan en begräsning såsom denna innebära en begräsning av den faktiska möjligheten för granskning av åtagandebeslut. Det rådandet rättsläget erbjuder i min åsikt inte tillräckliga möjligheter för rättslig granskning av åtagandebeslut. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Olovsson, Sofie LU
supervisor
organization
course
JURM02 20172
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
konkurrensrätt, competition law, commitment decisions, EU law, Regulation 1/2003, judicial review
language
English
id
8930094
date added to LUP
2018-01-29 14:40:30
date last changed
2018-01-29 14:40:30
@misc{8930094,
  abstract     = {As of 2004, with the entry into force of Regulation 1/2003, the Commission has been granted a possibility to substitute its infringement procedure in competition law enforcement, for a simplified commitment procedure. The major difference lies in that instead of having to conduct a thorough investigation into the behaviour of one or more undertakings, and follow this investigation with a finding of infringement of Article 101 or 102 TFEU and a possible fine, the Commission can now accept commitments from undertakings addressing its competition concerns. The Commission must only conduct a preliminary investigation, concluding that it intends to adopt an infringement decision in order for this option to become available, in accordance with Article 9 of the regulation. This essay aims to investigate the positive and negative aspects of the commitment procedure. A further aim is to analyse the possibilities for a third party of challenging a commitment decision.
This possibility brings with it several positive outcomes as well as many possible detriments. On the positive side are aspects such as a greater efficiency in competition enforcement and a more effective use of the Commission’s resources – the Commission being the main enforcer of EU competition law. Another positive outcome is that this development was at large a codification something that was already occurring, however previously without any possibility of actually enforcing the offered commitments. The negative impacts of the procedure include a decline in legal certainty, and a lack of consideration for the interests of third parties, consumers as well as the public interest. Concerns have also been expressed regarding the possibility for the Commission to use the procedure as a way of regulating specific markets, and taking the adjudication on novel legal issues into its own hands.
1
Especially after the CJEU developing some jurisprudence there are concerns relating to an overuse of the procedure, and that the procedure will be used as a loophole for the Commission in order to escape judicial review. In cases Commission v Alrosa and Morningstar v Commission, the CJEU has granted the Commission a vast degree of discretion as to what commitments it may accept, limiting its own scope for judicial review drastically compared to in infringement decisions. The two rulings are the only cases where the EU Courts have ruled on the validity of a commitment decision, and in both cases the appeal before the Court came from a third party applicant. Research shows that an undertaking subject to a commitment decision has never brought an action for appeal. In Alrosa the applicant, with the same name, was a business partner to the undertaking which has offered commitments to the Commission. Alrosa considered the commitments to be disproportionate in that they were too onerous. In Morningstar the applicant was a competitor of the view that the commitments were not enough to address the competition concerns expressed by the Commission.
Both cases were ruled in favour of the Commission, and in my opinion the message is quite clear: the current legal situation does not seem to provide third parties with any real possibilities of challenging commitment decisions. As it seems third parties are the only actual parties currently submitting appeals to commitment decision, the limiting of their doing so may mean limiting the real possibility for judicial review of commitment decisions. The current legal situation does in my view not offer an appropriate level of judicial scrutiny of commitment decisions.},
  author       = {Olovsson, Sofie},
  keyword      = {konkurrensrätt,competition law,commitment decisions,EU law,Regulation 1/2003,judicial review},
  language     = {eng},
  note         = {Student Paper},
  title        = {A Search for Appropriate Judicial Scrutiny - An analysis of the implications of the jurisprudence laid down by the CJEU regarding third party challenges to commitment decisions},
  year         = {2017},
}