Garantläran - I behov av förändring för bättre anpassning till dagens familjebild

Abstract

In Swedish law there is no legal obligation to assist people in need. Through the doctrine of omission responsibility (Swedish: garantläran) it is possible to impose an obligation to act. This essay will investigate which relations can lead to omission responsibility and whether the doctrine of omission responsibility needs to be reformed due to changes in family formation in today´s society.

During the 1960s the traditional family started to reform in Sweden. The number of divorces increased and more couples chose to live together without being married. This resulted in new and different family constellations where stepparents had an increasingly prominent role towards the children in the family.

The doctrine of omission responsibility began to evolve in the 1940s and to this day, there are still uncertainties on when and how it shall apply. In the case of close living relations and commitment to supervise, it is possible to hold someone responsible with the doctrine of omission responsibility. Parents, legal guardians and stepparents hold an omission responsibility in most cases, but when it comes to spouses, siblings and adult children, there are no clear guidelines.

My assessment is that parents and guardians should always have omission responsibility of their children if they live together or otherwise commit to supervisory responsibility. To investigate the responsibilities of stepparents, consideration must be given to aspects such as the stepparent's impact on the child's nursing and the amount of time the stepparent has lived together with the child. Other adults living with children are responsible when they voluntarily undertake a supervisory responsibility. In marital relationships or marriages, the individuals should have omission responsibility due to the close living relations. Other adults should only have omission responsibility if anyone voluntary commits to omission responsibility of them. Persons under the age of 18 can be responsible in certain situations of voluntary commitment and if they have children of their own.

Abstract (Swedish)

I svensk rätt saknas en rättslig förpliktelse att hjälpa nödställda. Genom garantläran är det dock möjligt att ålägga personer med handlingsplikt. Uppsatsen syftar till att undersöka vilka relationer som kan leda till garantställning och om garantläran med hänsyn till dagens familjebild är i behov av förändring. För att uppfylla uppsatsens syfte har rättsdogmatisk metod använts.

Under 1960-talet påbörjades en förändring av familjebilden i Sverige, allt fler äktenskap slutade med skilsmässa och allt fler valde samboförhållande framför äktenskap. Detta ledde till skapandet av nya familjekonstellationer och den ombildade kärnfamiljen, som består av en mor eller far som tillsammans med sitt barn flyttar ihop med en ny partner, blev allt vanligare.

Garantläran återfinns i flera av de svenska rättskällorna och begränsar kretsen personer som kan hållas ansvariga vid underlåtenhetsbrott. Garantläran började utvecklas redan på 40-talet och aktualiseras vid de underlåtenhets-brott som är kommissivdelikt och oäkta underlåtenhetsbrott. Att en person står i garantställning innebär att det finns särskild anledning för personen att ingripa vid faror eller nödsituationer. Skyddsgaranter är skyldiga att avvärja faror som hotar någon eller något som skyddsgaranten är ansvarig att skydda och kan grundas på bland annat nära levnadsgemenskap och frivilligt åtagande.

Rättskällorna är oeniga om vilka grupper som omfattas av nära levnads-gemenskap och frivilligt åtagande. Något de flesta är överens om är dock att föräldrar, vårdnadshavare och i vissa fall styvföräldrar står i garantställning till sina barn. När det kommer till andra familjerelationer exempelvis makar, syskon, vuxna barn i relation till sina föräldrar ges inga tydliga svar i rättskällorna.

Min bedömning är att föräldrar och vårdnadshavare alltid ska stå som garanter för sina barn om dessa bor i nära levnadsgemenskap eller i annat fall åtagit sig ett tillsynsansvar. För att undersöka styvföräldrars garantställning till ett barn måste hänsyn tas till aspekter som styvförälderns påverkan på barnets omvårdnad och den tid styvföräldern bott tillsammans med barnet. Övriga vuxna i barnets närhet intar garantställning om de frivilligt åtagit sig tillsynsansvar. I samboförhållanden eller äktenskap där två personer bor tillsammans bör dessa genom den nära levnadsgemenskapen stå som garanter till varandra, i övriga fall bör vuxna endast ha garanter om någon frivilligt åtagit sig att stå i garantställning gentemot dem. Personer under 18 år kan bli garanter i vissa situationer av frivilligt åtagande och om de har egna barn.

• author: Persson, Emelie
• supervisor: Niklas Selberg
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20182
• year: 2018
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, garantläran
• language: Swedish
• id: 8965081
• date added to LUP: 2019-03-10 13:48:55
• date last changed: 2019-03-10 13:48:55