Samtycke som ansvarsfrihetsgrund? - En komparativ utblick över svensk och dansk rätt

Abstract

Assault is a concept we generally associate with serious violence against a, wholly or partly, defenceless party. Violence against an individual is an act the society has criminalized because of the danger and effect it can have on the party concerned. The purpose of the legal system is to protect the individual´s interest, and in some cases even protecting the individual from himself. Even if the system is in place to protect it is possible for the individual in question to give consent to a criminalized act that makes it acceptable and therefore can go unpunished.

The purpose of the essay is to explain the criminal law concept of consent as the basis for discharging liability for violence against individuals in both Swedish and Danish law. In Swedish law, the ground for exemption from liability are directly expressed in chapter 24 § 7 BrB. Through this provision the legislature has given the individual the right to dispose of their own interest to a non-comprehensive extent. There are still parts of the individual´s interest the society has considered that one cannot surrender by consent.

Until 1989, the Danish law contained a corresponding provision on consent to violence. However, after a report from the Criminal Code Council, the provision ceased to apply as the responsibility for the assessment of when a content shall be valid in the eyes of the law was instead transferred over in its entirety to the court. The court is to judge each individual case regarding the consent according to the general guidelines set out in practice and applicable doctrine. The guidelines mean, in essence, that the person who consents to an act must do so voluntarily and with complete insight into what consequences the act can have. Regarding valid consent, the two legal systems share views, what has a decisive importance in the assessment is whether there has been an inner consent to the act.

The major difference between the two legal systems is how they have chosen to express the consent to violence in their respective legislation. The reason for this difference can be seen, among other things, through the interpretation of the principle of legality and how to fulfil it. In the Swedish preparatory works, it was emphasized that there is an unpredictability with unwritten rules and a risk of arbitrary judgments by the court in the absence of a written rule of law. In Denmark the focus, in contrast with Sweden, lays on the limitations a rule of law may have for the court, and how a rule of consent is superfluous, when the assessment should be made independently by the court.

Abstract (Swedish)

Misshandel är ett begrepp vi i allmänhet förknippar med allvarligt våld mot en, helt eller delvis, försvarslös part. Våld mot den enskilde är en gärning som kriminaliserats i lag då samhället ser den som klandervärd både i Sverige och Danmark. Rättsordningen har till syfte att skydda den enskildes intresse, och i vissa fall till och med skydda den enskilde från sig själv. Det man ofta inte tänker på är att våldet kan ske genom att parterna har en överenskommelse, då den enskilde som utsätts för våldet gett sitt samtycke till gärningen.

Uppsatsen har till uppgift att behandla det straffrättsliga begreppet samtycke i dess ställning som ansvarsfrihetsgrund/straffrihedsgrunde vid våld mot enskild i svensk och dansk rätt. I svensk rätt finns ansvarsfrihetsgrunden samtycke direkt uttryckt i lag, bestämmelsen återfinns i 24 kap. 7 § BrB. Lagstiftaren har genom bestämmelsen gett den enskilde rätten att förfoga över sitt eget intresse i en icke heltäckande omfattning. Det finns fortfarande delar av den enskildes intresse samhället har ansett att man inte kan frånsäga sig genom ett samtycke.

Fram till 1989 innehöll den danska lagstiftningen en motsvarande bestämmelse om samtycke till våld. Efter ett betänkande från Straffelovrådet upphörde dock bestämmelsen att gälla och ansvaret för bedömningen av när ett samtycke ska vara straffrättsligt giltigt lades istället över i sin helhet på domstolen. Domstolen har till uppgift att döma varje enskilt fall av samtycke efter de allmänna riktlinjerna som ställts upp i praxis och doktrin. Riktlinjerna innebär i huvudsak att den som samtycker till en gärning ska göra så frivilligt samt ha fullständig insikt över vilka konsekvenser gärningen kan få. Vid bedömningen av ett giltigt samtycke delar de båda rättsordningarna syn, vad som har en avgörande betydelse vid bedömning är om det funnits ett inre samtycke till gärningen.

Den stora skillnaden mellan de båda rättsordningarna är hur man valt att reglera samtycke till våld i lagstiftningen. Grunden till denna skillnad kan ses bland annat i synen på legalitetsprincipen och hur man ska uppfylla den. I de svenska förarbetena tar man upp den oförutsägbarhet en oskriven rättsregel innebär för den enskilde samt risken för godtycklig bedömning av domstolen vid avsaknaden av en skriven lagregel. Inför lagändringen i Danmark poängterade man istället den begränsning en lagregel kan ha för domstolen, och hur en sådan är överflödig när bedömningen bör göras självständigt av domstolen.

• author: Johansson, My
• supervisor: Per Nilsén
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20191
• year: 2019
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, samtycke, ansvarsfrihetsgrund
• language: Swedish
• id: 8976735
• date added to LUP: 2019-09-16 10:58:22
• date last changed: 2019-09-16 10:58:22