Straffansvarets yttre gränser - en uppsats om underlåtenhet att avslöja brott

Abstract (Swedish)

Straffansvar för den som inte själv har utfört ett brott, men som befunnit sig på brottsplatsen eller varit gärningsmannen behjälplig, kan bedömas utifrån olika rättsliga principer och lagregler. Uppsatsen redogör för några av dessa underlåtenhetsbrott i svensk rätt, med utgångspunkt i förarbeten, litteratur och praxis på området.

Uppsatsen syftar huvudsakligen till att undersöka det kriminaliserade området för underlåtenhet att avslöja brott, enligt 23 kap 6 § BrB, och analysera bestämmelsens tillämpningsområde, yttre gränser för straffansvar samt funktion i straffrätten. För att uppfylla syftet krävs för det första att redogörelse görs för de förutsättningar som måste vara uppfyllda för straffansvar enligt 23 kap 6 § BrB. För det andra fordras att ansvar för medverkan enligt 23 kap 4 § BrB beskrivs. Det kan konstateras att för straffbar underlåtenhet att avslöja brott krävs främst att avslöjandet kunnat ske utan fara för den handlande. Framförallt två rättsfall har här förändrat rättsläget. Genom att förena ett yrkande om ansvar för delaktighet i brott, med ett alternativt yrkande om ansvar enligt 23 kap 6 §, utesluts det senare eftersom avslöjandet inte kunnat ske utan fara. HD har klargjort att bestämmelsen inte utgör reservbestämmelse till 23 kap 4 §, så som förarbeten tidigare föreskrivit.

För att klargöra 23 kap 6 § straffbara område undersöks förhållandet mellan lagrummet och medverkansansvar enligt 23 kap 4 §. För straffbar medverkan krävs att huvudbrottet har främjats genom den medverkande, vilket däremot inte krävs för underlåtenhet att avslöja brott. Den lägsta formen av medverkan enligt 23 kap 4 § och skiljelinjen gentemot 23 kap 6 §, har visat sig gå vid främjande som stärker gärningsmannens uppsåt. Svårigheterna att bevisa när sådant främjande har skett genom passivitet, påvisas särskilt genom de presenterade rättsfallen.

Av analysen kan slutsatsen dras att 23 kap 6 § fått ett begränsat tillämpningsområde. I framtiden välkomnas vägledande uttalanden från HD, för att tydliggöra vilka kriterier som anses vara sådant främjande som föranleder medverkansansvar enligt 23 kap 4 §. Då möjliggörs åtskillnad mellan de som blir föremål för straffansvar enligt 23 kap 4 § från underlåtenhet att avslöja brott enligt 23 kap 6 §. Slutligen har 23 kap 6 §, mot bakgrund av det begränsade tillämpningsområdet, fått närmast en symbolfunktion i rättssystemet. Bestämmelsen får emellertid anses vara tillräckligt moralbildande i jämförelse med att införa en civilkuragelag, som skulle föranleda omfattande gränsdragnings- och tillämpningsproblem.

Abstract

Criminal liability for a person who is not himself the perpetrator, but has either been present at the crime scene or supported the perpetrator, can be judged from different principles of law and statutory provisions. Based on legislative materials, literature and case law, the essay describes some of these crimes of omission according to Swedish law.

The main purpose of this essay is to examine the criminalized area of omission to reveal or report a crime, according to 23 cap. 6 § BrB. Further, the essay aims to analyse the section’s purview, its limits to criminal liability and function in Swedish criminal law. To fulfil the purpose, firstly, an account for the prerequisites of criminal liability according to 23 cap. 6 § BrB is made. Secondly, the conditions of criminal liability to 23 cap. 4 § are described. It can be stated that criminal omission to reveal a crime, requires that the revelation could be made without peril. Mainly two cases have changed the legal position of the crime. By combining a preferment of charges for complicity with an alternative preferment of charges according to 23 cap. 6 §, the later is excluded since the revelation could not have been made without peril. Furthermore, The Supreme Court has stated that the provision does not constitute a backup-clause to 23 cap. 4 § BrB, as prescribed in the preparatory work.

To clarify the criminal area of 23 cap. 6 §, the relation between the clause and legal responsibility for complicity according to 23 cap. 4 §, is examined. Criminal complicity requires that the accomplice has abetted the crime, which is not required for criminal omission to reveal a crime. The line can be drawn between 23 cap. 4 § and 23 cap. 6 § when the abettor strengthens the perpetrator’s malice. The difficulties to proof such, are shown in the described cases.

It can be stated, by the analysis, that 23 cap. 6 § has limited application. Guiding statements by the Supreme Court are therefor welcomed in the future, to clarify which factors constitute criminal abetting causing criminal liability according to 23 cap. 4 §. It would enable a possibility to distinguish between criminal liability according to 23 cap. 4 §, and criminal liability according to 23 cap. 6 §. Finally, in the light of it’s limited application, 23 cap. 6 § has merely a symbolic function in the legal system. The clause, could, however, be morally sufficient compared to a legislation of moral courage, which would cause extensive delimitation- and application difficulties.

• author: Weibull, Emmy
• supervisor: Niklas Selberg
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20191
• year: 2019
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 8977006
• date added to LUP: 2019-09-16 10:34:18
• date last changed: 2019-09-16 10:34:18