Advanced

Ett steg tillbaka i rättsutvecklingen? - Konflikten mellan rättssäkerhet och effektivitet i NJA 2017 s. 842

Sjövall, David LU (2019) LAGF03 20191
Department of Law
Faculty of Law
Abstract
If judicial review does not take place within 96 hours, there has been a violation of the law, and this means that the responsible decision maker acted incorrectly. But can the exceedance of the deadline impede an obstacle to continued detention? The Supreme Court (HD) examined this question in NJA 2017 s. 842 where the arrest proceedings took place later than four days after the arrest, in violation of 24 Cap. 13 § para. 2 rättegångsbalken (RB).
In the case at hand a detention hearing was held with two persons suspected for human trafficking, following the expiry of the 96-hour deadline. This led to the judge being prosecuted for misconduct because she had neglected her duties. HD considered that the act was to be considered a minor... (More)
If judicial review does not take place within 96 hours, there has been a violation of the law, and this means that the responsible decision maker acted incorrectly. But can the exceedance of the deadline impede an obstacle to continued detention? The Supreme Court (HD) examined this question in NJA 2017 s. 842 where the arrest proceedings took place later than four days after the arrest, in violation of 24 Cap. 13 § para. 2 rättegångsbalken (RB).
In the case at hand a detention hearing was held with two persons suspected for human trafficking, following the expiry of the 96-hour deadline. This led to the judge being prosecuted for misconduct because she had neglected her duties. HD considered that the act was to be considered a minor offence and therefore would not entail criminal liability for the judge in question. The present essay focuses on the discussion and the interpretations the majority and minority do as to whether the time limit should impede continued detention.
The minority believes that the Prosecutor's arrest warrant should expire when the 96-hour period has elapsed and the majority argue that the provision does not prevent a subsequent detention hearing.
The use of coercive measures in a preliminary investigation is one of society's most interventional measures against individuals. Both regeringsformen and the European Convention therefore impose several requirements for when and under what conditions detention may take place. These requirements have in common that they have been enacted with regard to the individual's interest in preventing the state from abusing its power powers.
In the essay, the Supreme Court's conclusions and interpretations are analyzed from a perspective of the rule of law where the conflict between efficiency and the individual's integrity is evident.
The principle of legality sets a requirement for restrictiveness in the interpretation of the law and the majority's almost extensive interpretation of the 96-hour deadline could be in violation of this requirement. Furthermore, the majority's conclusion as to which legal effects an exceeded 96-hour deadline should have could lead to criticism for constituting arbitrary exercise of power. At the same time, the opposite conclusion can have consequences that are not desirable in terms of efficiency. (Less)
Abstract (Swedish)
Om domstolsprövning inte sker inom 96 timmar så följs inte lagen, vilket innebär att den ansvarige beslutsfattaren agerat felaktigt. Men kan överskridandet av tidsfristerna innebära ett hinder mot fortsatt frihetsberövande? Denna fråga prövade Högsta domstolen (HD) i NJA 2017 s. 842 där häktningsförhandlingen hållits senare än fyra dygn efter gripandet, i strid mot 24 kap. 13 § st. 2 rättegångsbalken (RB).
I rättsfallet i fråga hade en häktningsförhandling avseende två personer misstänkta för människosmuggling hållits efter att 96-timmarsfristen löpt ut. Detta ledde till att domaren åtalades för tjänstefel. HD ansåg att gärningen var att anse som ringa och därför inte skulle medföra straffansvar för domaren.
Rättsfallets domslut är... (More)
Om domstolsprövning inte sker inom 96 timmar så följs inte lagen, vilket innebär att den ansvarige beslutsfattaren agerat felaktigt. Men kan överskridandet av tidsfristerna innebära ett hinder mot fortsatt frihetsberövande? Denna fråga prövade Högsta domstolen (HD) i NJA 2017 s. 842 där häktningsförhandlingen hållits senare än fyra dygn efter gripandet, i strid mot 24 kap. 13 § st. 2 rättegångsbalken (RB).
I rättsfallet i fråga hade en häktningsförhandling avseende två personer misstänkta för människosmuggling hållits efter att 96-timmarsfristen löpt ut. Detta ledde till att domaren åtalades för tjänstefel. HD ansåg att gärningen var att anse som ringa och därför inte skulle medföra straffansvar för domaren.
Rättsfallets domslut är inte av så stort intresse för föreliggande uppsats, utan istället den diskussion och de tolkningar majoriteten och minoriteten gör avseende vilka rättsverkningar ett överskridande av tidsfristen ska innebära.
Minoriteten menar att åklagarens häktningsyrkande ska förfalla när 96-timmarsfristen har löpt ut och majoriteten menar att bestämmelsen inte hindrar en efterföljande prövning av häktningsfrågan.
Användningen av tvångsmedel i en förundersökning är en av samhällets mest ingripande åtgärder mot enskilda. Såväl regeringsformen som Europakonventionen ställer därför upp ett antal krav för när och under vilka förutsättningar frihetsberövande får ske. Dessa krav har gemensamt att de har ställts upp i den enskildes intresse för att förhindra maktmissbruk från staten.
I uppsatsen analyseras Högsta domstolens slutsatser och tolkningar ur ett rättssäkerhetsperspektiv där konflikten mellan effektivitet och den enskildes skydd görs gällande. Legalitetsprincipen uppställer ett krav på restriktivitet i lagtolkningen. Den tolkning majoriteten gör i rättsfallet avseende 96-timmarsfristen tycks vara extensiv och således i strid med detta krav. Vidare kan majoritetens slutsats avseende vilka rättsverkningar en överskriden 96-timmarsfrist ska leda till kritiseras för att utgöra godtycklig maktutövning, i strid med de enskildas intresse av rättssäkerhet. En annan slutsats, som förespråkar ett hinder mot att hålla en häktningsförhandling, skulle dock kunna få konsekvenser som inte är eftersträvansvärda sett till effektivitetsaspekter. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Sjövall, David LU
supervisor
organization
course
LAGF03 20191
year
type
M2 - Bachelor Degree
subject
keywords
Processrätt, Straffrätt, 96-timmarsfristen, effektivitet, rättssäkerhet, legalitetsprincipen
language
Swedish
id
8977040
date added to LUP
2019-09-16 10:33:51
date last changed
2019-09-16 10:33:51
@misc{8977040,
  abstract     = {If judicial review does not take place within 96 hours, there has been a violation of the law, and this means that the responsible decision maker acted incorrectly. But can the exceedance of the deadline impede an obstacle to continued detention? The Supreme Court (HD) examined this question in NJA 2017 s. 842 where the arrest proceedings took place later than four days after the arrest, in violation of 24 Cap. 13 § para. 2 rättegångsbalken (RB).
In the case at hand a detention hearing was held with two persons suspected for human trafficking, following the expiry of the 96-hour deadline. This led to the judge being prosecuted for misconduct because she had neglected her duties. HD considered that the act was to be considered a minor offence and therefore would not entail criminal liability for the judge in question. The present essay focuses on the discussion and the interpretations the majority and minority do as to whether the time limit should impede continued detention.
The minority believes that the Prosecutor's arrest warrant should expire when the 96-hour period has elapsed and the majority argue that the provision does not prevent a subsequent detention hearing.
The use of coercive measures in a preliminary investigation is one of society's most interventional measures against individuals. Both regeringsformen and the European Convention therefore impose several requirements for when and under what conditions detention may take place. These requirements have in common that they have been enacted with regard to the individual's interest in preventing the state from abusing its power powers.
In the essay, the Supreme Court's conclusions and interpretations are analyzed from a perspective of the rule of law where the conflict between efficiency and the individual's integrity is evident.
The principle of legality sets a requirement for restrictiveness in the interpretation of the law and the majority's almost extensive interpretation of the 96-hour deadline could be in violation of this requirement. Furthermore, the majority's conclusion as to which legal effects an exceeded 96-hour deadline should have could lead to criticism for constituting arbitrary exercise of power. At the same time, the opposite conclusion can have consequences that are not desirable in terms of efficiency.},
  author       = {Sjövall, David},
  keyword      = {Processrätt,Straffrätt,96-timmarsfristen,effektivitet,rättssäkerhet,legalitetsprincipen},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Ett steg tillbaka i rättsutvecklingen? - Konflikten mellan rättssäkerhet och effektivitet i NJA 2017 s. 842},
  year         = {2019},
}