Advanced

Lek inte med rätten! - En studie av lekmannadomare i Sverige, Japan och Tyskland

Henrysson, Kai LU (2019) JURM02 20191
Department of Law
Faculty of Law
Abstract
Lay judges is an old phenomenon in many parts of the world. There is a long history of people without a legal education that have been participating in court as judges in Europe. In Sweden, such judges are called nämndemän and they work together with legally trained judges in the low and high courts of Sweden. In recent years these politically appointed nämndemän and their system have been subject to some criticism for being biased, incompetent and non-representative. This paper also examines Germany and Japan, two countries that have lay judges in a similar way.
Germany had a jury system until 1924 and in about the same time period Japan introduced a jurisdiction system that would quickly turn out to be a failure. Both countries came to... (More)
Lay judges is an old phenomenon in many parts of the world. There is a long history of people without a legal education that have been participating in court as judges in Europe. In Sweden, such judges are called nämndemän and they work together with legally trained judges in the low and high courts of Sweden. In recent years these politically appointed nämndemän and their system have been subject to some criticism for being biased, incompetent and non-representative. This paper also examines Germany and Japan, two countries that have lay judges in a similar way.
Germany had a jury system until 1924 and in about the same time period Japan introduced a jurisdiction system that would quickly turn out to be a failure. Both countries came to abolish their respective lay judge system during World War II, but while Germany re-established Schöffen in 1950 it would take another fifty years before Japan reintroduced lay judges, who are now called saiban-in.
This essay will focus on how the lay judge systems work in the countries in question. The author compares the appointment of lay judges, their use, their composition, assignments and current discussions regarding the lay judges. As for the appointment of lay judges, there are more similarities than differences between Sweden and Germany. Both countries apply elections in the municipal council every four or five years to appoint lay judges. The biggest difference between the countries in this matter is that in Sweden only political parties can nominate nämndemän, while others can nominate the German Schöffen, such as voluntary organizations and individuals. Japan has a different procedure where the drawing of lots has a decisive role in the selection of the saiban. Unlike the other countries in this paper, this procedure is repeated before each individual trial.
Another difference is what kind of trials the lay judge should participate in. In Sweden they participate in those criminal cases where there is an expected penalty of more than six months of imprisonment. In Germany there is a requirement of two years of imprisonment, while in Japan it is enough that only judges take care of the trial except if the crime is particularly serious, such as murder and the like. The basis of the assignment is very similar in all countries. The lay judges shall, together with the law judges, decide on if the defendant is guilty and if so what punishment is suitable. However, the composition of the court varies and in Japan the laymen are usually six, while the Swedish and German lay judges are two or three.
Something that, according to the author, positively distinguishes the Swedish nämndemän from their counterparts in Japan and Germany is that they not only receive daily allowance but also emolument. Furthermore, there is a right for Swedish judges, both lay and professionals, to write separate or dissenting opinion, which is not allowed in any of the other countries. The author states that these two aspects give the layman a greater incentive to take the assignment more seriously and think of their role as highly meaningful.
Despite this there is a great deal of dissatisfaction with the nämndemän system and the criticism is harsher in Sweden than in both Japan and Germany. However, abolition does not seem to be in question in the near future. Instead there may be reasons to look at what can be changed to make the Swedish system more expedient. The author recommends reducing the political connection so that more groups than only political parties can nominate nämndemän. Furthermore, it is proposed to increase the professional judge’s jurisdiction and that only two nämndemän are required in the district court (tingsrätt) and the abolition of nämndemän in the court of appeal (hovrätt). This would reduce the need for nämndemän, which would lead to that only the most suitable would be chosen for the task. Finally, the author recommends shorter terms and an upper age limit so that a wider group in society, especially younger but also people that are more competent, is attracted to serving as nämndemän and in this way Sweden can get lay judges that are relevant, competent and representative of Swedish society. (Less)
Abstract (Swedish)
Lekmän som domare i rättssalen är ett gammalt fenomen på många håll i världen. Europa har en lång historia av personer utan juridisk utbildning som är med och dömer. I Sverige kallas sådana domare för nämndemän och dömer idag tillsammans med juridiskt utbildade domare i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. På senare år har dessa politiskt tillsatta nämndemän och deras system varit föremål för en del kritik såsom att de är partiska, inkompetenta och icke-representativa. Den här uppsatsen granskar det svenska nämndemannasystemet och blickar även ut över Sveriges gränser till Tyskland och Japan, vilka också har lekmän som är med och dömer i domstol på ett liknande sätt.
Tyskland hade fram till 1924 ett jurysystem och ungefär... (More)
Lekmän som domare i rättssalen är ett gammalt fenomen på många håll i världen. Europa har en lång historia av personer utan juridisk utbildning som är med och dömer. I Sverige kallas sådana domare för nämndemän och dömer idag tillsammans med juridiskt utbildade domare i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. På senare år har dessa politiskt tillsatta nämndemän och deras system varit föremål för en del kritik såsom att de är partiska, inkompetenta och icke-representativa. Den här uppsatsen granskar det svenska nämndemannasystemet och blickar även ut över Sveriges gränser till Tyskland och Japan, vilka också har lekmän som är med och dömer i domstol på ett liknande sätt.
Tyskland hade fram till 1924 ett jurysystem och ungefär under samma tidsperiod införde Japan ett jurysystem som snabbt skulle visa sig att bli ett misslyckande. Båda länderna kom att avskaffa sina respektive lekmannadomarsystem under andra världskriget, men medan Tyskland återetablerade aktören Schöffen redan 1950 skulle det dröja ytterligare femtio år innan Japan återintroducerade lekmannadomare, saiban-in.
Efter den historiska genomgången fokuserar uppsatsen på hur lekmanna-domarsystemen fungerar i de olika länderna idag och jämför bland annat tillsättande, användningsområde, sammansättning, uppdrag och aktuella diskussioner. Vad gäller tillsättande av lekmannadomare finns det fler likheter än olikheter mellan Sverige och Tyskland, där båda länderna tillämpar val i kommunfullmäktige vart fjärde respektive femte år för att utse lekmannadomare. Den största olikheten de länderna emellan är att i Sverige är det enbart politiska partier som får nominera nämndemän, medan tyska Schöffen kan nomineras av andra, t.ex. organisationer och privatpersoner. Japan tillämpar ett annorlunda förfarande där lotten har en avgörande roll vid utnämnandet. Till skillnad från de andra länderna i den här uppsatsen upprepas detta förfarande inför varje enskild rättegång.
En annan skillnad är i vilka mål som lekmannadomare ska vara med och döma i. I Sverige gäller det brottmål där det förväntas en allvarligare påföljd än sex månaders fängelse. I Tyskland dras gränsen vid två års fängelse medan i Japan räcker det med att endast juristdomare dömer om inte brottet är särskilt allvarligt, såsom mord eller liknande. Uppdraget är i grunden väldigt likt i samtliga länder: lekmännen ska tillsammans med juristdomarna döma i både skuld- och påföljdsfråga. Däremot varierar rättens sammansättning och i Japan är lekmännen i regel sex stycken medan de svenska och tyska lekmannadomarna är två-tre till antalet.
Något som enligt författaren på ett positivt sätt skiljer de svenska nämndemännen från sina motsvarigheter i Japan och Tyskland är att de dels inte bara får ersättning vid tjänstgöring utan även ett arvode. Vidare finns möjlighet till att uttrycka skiljaktig mening för både juristdomare och nämndemän, något som inte är tillåtet i något av de andra länderna. Författaren anför att dessa två aspekter ger lekmannen ett större incitament till att ta uppdraget mer seriöst och känna sin roll som högst meningsfull.
Trots detta finns det mycket missnöje kring nämndemannasystemet och kritiken är hårdare i Sverige än i både Japan och Tyskland. Ett avskaffande ser dock inte ut att vara aktuellt inom det närmaste. Istället kan det finnas skäl att se på vad som kan ändras för att göra det svenska systemet mer ändamålsenligt. Författaren rekommenderar att den politiska kopplingen minskas, genom att fler grupper än enbart politiska partier kan nominera nämndemän. Vidare föreslås en ökad domförhet för den ensamme juristdomaren och att det enbart krävs två nämndemän i tingsrätten samt avskaffande av nämndemän i hovrätt. Det här skulle leda till att behovet av nämndemän minskade vilket leder till att endast de mest lämpade utses. Författaren rekommenderar kortare mandatperioder och en övre åldersgräns så att en bredare grupp i samhället, framförallt yngre men även mer kompetenta personer lockas till att tjänstgöra som nämndemän. På så sätt kan Sverige få en nämndemannakår som är relevant, kompetent och representativ för det svenska samhället. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Henrysson, Kai LU
supervisor
organization
alternative title
Don't lay your law on me! - A Study of Lay Judges in Sweden, Japan and Germany
course
JURM02 20191
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
komparativ rätt, straffprocessrätt, Japan, Tyskland, lekmannadomare, nämndemän, schöffen, saiban-in, comparative law, criminal procedure
language
Swedish
id
8977236
date added to LUP
2019-06-11 17:24:44
date last changed
2019-06-11 17:24:44
@misc{8977236,
  abstract     = {Lay judges is an old phenomenon in many parts of the world. There is a long history of people without a legal education that have been participating in court as judges in Europe. In Sweden, such judges are called nämndemän and they work together with legally trained judges in the low and high courts of Sweden. In recent years these politically appointed nämndemän and their system have been subject to some criticism for being biased, incompetent and non-representative. This paper also examines Germany and Japan, two countries that have lay judges in a similar way.
Germany had a jury system until 1924 and in about the same time period Japan introduced a jurisdiction system that would quickly turn out to be a failure. Both countries came to abolish their respective lay judge system during World War II, but while Germany re-established Schöffen in 1950 it would take another fifty years before Japan reintroduced lay judges, who are now called saiban-in.
This essay will focus on how the lay judge systems work in the countries in question. The author compares the appointment of lay judges, their use, their composition, assignments and current discussions regarding the lay judges. As for the appointment of lay judges, there are more similarities than differences between Sweden and Germany. Both countries apply elections in the municipal council every four or five years to appoint lay judges. The biggest difference between the countries in this matter is that in Sweden only political parties can nominate nämndemän, while others can nominate the German Schöffen, such as voluntary organizations and individuals. Japan has a different procedure where the drawing of lots has a decisive role in the selection of the saiban. Unlike the other countries in this paper, this procedure is repeated before each individual trial.
Another difference is what kind of trials the lay judge should participate in. In Sweden they participate in those criminal cases where there is an expected penalty of more than six months of imprisonment. In Germany there is a requirement of two years of imprisonment, while in Japan it is enough that only judges take care of the trial except if the crime is particularly serious, such as murder and the like. The basis of the assignment is very similar in all countries. The lay judges shall, together with the law judges, decide on if the defendant is guilty and if so what punishment is suitable. However, the composition of the court varies and in Japan the laymen are usually six, while the Swedish and German lay judges are two or three.
Something that, according to the author, positively distinguishes the Swedish nämndemän from their counterparts in Japan and Germany is that they not only receive daily allowance but also emolument. Furthermore, there is a right for Swedish judges, both lay and professionals, to write separate or dissenting opinion, which is not allowed in any of the other countries. The author states that these two aspects give the layman a greater incentive to take the assignment more seriously and think of their role as highly meaningful.
Despite this there is a great deal of dissatisfaction with the nämndemän system and the criticism is harsher in Sweden than in both Japan and Germany. However, abolition does not seem to be in question in the near future. Instead there may be reasons to look at what can be changed to make the Swedish system more expedient. The author recommends reducing the political connection so that more groups than only political parties can nominate nämndemän. Furthermore, it is proposed to increase the professional judge’s jurisdiction and that only two nämndemän are required in the district court (tingsrätt) and the abolition of nämndemän in the court of appeal (hovrätt). This would reduce the need for nämndemän, which would lead to that only the most suitable would be chosen for the task. Finally, the author recommends shorter terms and an upper age limit so that a wider group in society, especially younger but also people that are more competent, is attracted to serving as nämndemän and in this way Sweden can get lay judges that are relevant, competent and representative of Swedish society.},
  author       = {Henrysson, Kai},
  keyword      = {komparativ rätt,straffprocessrätt,Japan,Tyskland,lekmannadomare,nämndemän,schöffen,saiban-in,comparative law,criminal procedure},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Lek inte med rätten! - En studie av lekmannadomare i Sverige, Japan och Tyskland},
  year         = {2019},
}