Onlineleverantörers ansvar för användaruppladdat material genom överföring till allmänheten - med särskilt beaktande av Ziggo-avgörandet

Abstract (Swedish)

I mars 2019 röstade EU-parlamentet igenom Direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden (”DSM-direktivet”) som medför förändringar i ansvarsstrukturen för upphovsrättsliga intrång på nätet. Direktivets kanske mest kontroversiella artikel är art 17 som behandlar ansvar för särskilda internetplattformar, så kallade ”onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll” (”onlineleverantörer”). Genom art 17 blir onlineleverantörer såsom YouTube direkt ansvariga för det material som deras användare laddar upp. I en av beaktandesatserna till direktivet anges att direktivet klargör när en onlineleverantör utför en överföring till allmänheten. Om direktivet utgör ett klargörande skulle det innebära att onlineleverantörer redan idag kan bli ansvariga som överförare till allmänheten mot bakgrund av art 3(1) Infosoc-direktivet. Att ålägga onlineleverantörer ansvar för användaruppladdat material aktualiserar även art 14 E-handelsdirektivet. Art 14 erbjuder, mot uppfyllande av bestämmelsens rekvisit, en ansvarsbegränsning för mellanhänder som lagrar användaruppladdat material.

Denna uppsats syftar främst till att kartlägga vilka möjligheter det finns att ålägga en onlineleverantör ansvar som överförare till allmänheten genom lagring av användaruppladdat material, före och efter DSM-direktivets inträde. Uppsatsen syftar även till att undersöka vilka gränser art 14(1) E-handelsdirektivet ställer upp för åläggande av ett sådant ansvar. Sammanfattningsvis kan genom uppsatsen visas att det finns möjligheter att använda de i praxis utvecklade ansvarsrekvisiten för tillämpning i förhållande till onlineleverantörers ansvar för användaruppladdat material. Ansvarskriterierna inkluderar bland annat kriterier om kännedom i förhållande till olagligheten av det uppladdade materialet, vilka kan variera i styrka beroende på typ av mål. De ansvarskriterier som utvecklats avseende art 3(1) Infosoc-direktivet är snarlika de som används för att definiera ansvarsfrihet i art 14(1) E-handelsdirektivet. Det är troligt att EU-domstolen, främst genom Ziggo-avgörandet, har minskat avståndet mellan bestämmelserna och på så sätt indirekt och till viss del har harmoniserat det upphovsrättsliga medverkansansvaret. Art 17 DSM-direktivet är strängare än art 3(1) Infosoc-direktivet på så sätt att den förstnämnda artikeln automatisk aktualiserar ansvar för onlineleverantören vid uppladdning av intrångsgörande material, såvida onlineleverantören inte kan visa att denne har uppfyllt kriterierna för ansvarsfrihet under art 17(4) DSM-direktivet.
Denna uppsats syftar främst till att kartlägga vilka möjligheter det finns att ålägga en Onlineleverantör ansvar som överförare till allmänheten genom lagring av användaruppladdat material, före och efter DSM-direktivets inträde. Uppsatsen syftar även till att undersöka vilka gränser art 14(1) E-handelsdirektivet ställer upp för sådant ansvar. Sammanfattningsvis kan det visas genom uppsatsen att det finns möjligheter att använda de i praxis utvecklade ansvarsrekvisiten för tillämpning i förhållande till Onlineleverantörers ansvar för användaruppladdat material. De inkluderar bland annat ett kännedomskriterium i förhållande till det olagliga materialet, vilket kan variera i styrka beroende på typ av mål. De ansvarskriterier som utvecklats avseende art 3(1) Infosoc-direktivet är snarlika de som används för att definiera ansvarsfrihet i art 14(1) E-handelsdirektivet. Det är troligt att domstolen, främst genom Ziggo-avgörandet, har minskat avståndet mellan bestämmelserna och på så sätt indirekt harmoniserat medverkasansvaret till viss del. DSM-direktivet är dock strängare än art 3(1) Infosoc-direktivet på så sätt att en uppladdning av skyddat material automatisk aktualiserar ansvar, såvida Onlineleverantören inte kan visa att denne har uppfyllt kriterierna för ansvarsfrihet under art 17(4) DSM-direktivet.

Abstract

In March 2019, the European Parliament adopted the Directive on Copyright in the Digital Single Market ("the DSM Directive") which implies changes in the liability regime of online copyright infringements. Perhaps the most controversial article in the directive is Art 17, which regulates liability on specific internet platforms, so-called "online content-sharing service providers” (“online providers”). According to Art 17, online providers such as YouTube will be considered directly responsible for their user-generated content. In one of the recitals in the preamble to the directive it is stated that the directive clarifies when an online provider performs an act of communication to the public. If the directive constitutes a mere clarification, it would mean that online providers can be held liable for an act of communication to the public already in the light of Art 3(1) of the Infosoc Directive. Imposing liability on online platforms for user-uploaded material also brings attention to Art 14 of the E-commerce Directive. Art 14 offers, against the fulfillment of the criteria in the provision, a limitation of liability for intermediaries storing user-generated content.

The main purpose of this thesis is to map out the possibilities of imposing liability on an online provider for performing an act of communication to the public by storing user-generated content, before and after the adoption of the DSM Directive. The thesis also aims to examine what limits are set by Art 14(1) of the E-commerce Directive for imposing such a liability. In summary, it can be shown in the thesis that it is appropriate to use the criteria for liability developed through practice, in relation to online providers’ liability for user-generated content. The criteria include, among other things, criteria of knowledge in relation to the illegality of the uploaded material, which can vary in strength depending on the type of proceeding. The liability criteria developed regarding Art 3(1) of the Infosoc Directive are similar to those used to define exemption of liability in Article 14(1) of the E-commerce Directive. It is likely that the Court of Justice of the European Union (CJEU), mainly through its decision on Ziggo, has reduced the gap between the two provisions and thus indirectly, and to some extent, harmonized the secondary liability. Art 17 of the DSM Directive is stricter than Art 3(1) of the Infosoc Directive insofar that the first-mentioned article automatically generates liability for the online provider when infringing material is uploaded to its platform, unless the online provider can demonstrate that it has fulfilled the criteria for discharge under Art 17(4) of the DSM Directive.

The purpose of this essay is to map out the possibilities of imposing liability on an online provider for performing an act of communication to the public by storing user-generated content, before and after the adoption of the DSM directive. The essay also aims to examine what limits are set by the Art 14(1) E-commerce Directive for imposing such a liability. In summary, it can be shown in the thesis that it is appropriate to use the requirements liability, developed through practice, in relation to Online providers’ liability for user-generated content. The criteria include, among other things, a criterion of knowledge in relation to the illegal material, which can vary in strength depending on the type of proceeding. The liability criteria developed regarding Art 3(1) Infosoc Directive are similar to those used to define exemption of liability in Article 14(1) E-commerce Directive. It is likely that the court, mainly through the CJEU decision on Ziggo, has reduced the gap between the two provisions and thus indirectly, and to some extent, harmonized the secondary liability. However, the DSM Directive is stricter than the Art 3(1) Infosoc Directive in so far that an upload of protected material automatically raises liability for the Online provider’, unless the it can demonstrate that it fulfilled the criteria for discharge under Article 17(4) of the DSM Directive.

• author: Strindlöv, Jacob
• supervisor: Ulf Maunsbach
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Online providers' liability for user-generated content, performing an act of communication to the public
• course: JURM02 20191
• year: 2019
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Online content-sharing service providers, onlineleverantörer, Infosoc, överföring till allmänheten
• language: Swedish
• id: 8977596
• date added to LUP: 2019-06-28 09:42:21
• date last changed: 2019-06-28 09:42:21