Ideellt skadestånd med grund i barnkonventionen

Abstract (Swedish)

Ideellt skadestånd har i svensk rätt traditionellt sett krävt ett uttryckligt lagstöd för att utgå. Denna tradition frångicks första gången genom NJA 2005 s. 462. Rättsfallet gällde en av staten begången överträdelse av en rättighet i EKMR. Artikel 13 i EKMR kräver av konventionsstaterna att de tillhandahåller ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av konventionen. I händelse av att ideellt skadestånd utgör det enda möjliga rättsmedlet vid en kränkning av konventionen är konventionsstaterna därmed tvungna att medge en sådan ersättning för att inte begå ytterligare ett konventionsbrott, nu av artikel 13. Första gången HD dömde ut ett ideellt skadestånd utan stöd i lag skedde detta alltså vid hot om konventionsbrott att följa den svenska traditionen. En rad rättsfall gällande kränkningar av EKMR följde i spåret av NJA 2005 s. 462. År 2014 skedde däremot en förändring av praxis. I NJA 2014 s. 323 medgav HD ett ideellt skadestånd för en av det allmänna begången kränkning av en bestämmelse i RF. RF innehåller, till skillnad från EKMR, inga bestämmelser om effektiva rättsmedel eller motsvarande bestämmelser om gottgörelse genom skadestånd. NJA 2014 s. 323 sett enbart till sig självt ger inte något stöd för en rättsregel av mer generell karakär. Däremot, sett i ett större perspektiv, nämligen tillsammans med utvecklingen av det ideella skadeståndet vid överträdelser av EKMR, är det möjligt att en sådan rättsregel kan skönjas. Rättsregeln uppenbarar sig i svårigheten att försvara en skadeståndsrätt som medger ersättning av en överträdelse av en rättighet av låg dignitet, men som skyddas i EKMR, samtidigt som den kategoriskt utesluter ersättning för överträdelser av rättigheter i grundlagen. NJA 2014 s. 323 uppstod utan sådant tvång som förelåg vid utveccklingen av praxisen kring överträdelser av EKMR och kan därför uppfattas som en naturlig följd av den rättsutveckling som tog sin start i NJA 2005 s. 462. Den generellt tillämpbara rättsregeln bör ligga i att varje skadeståndsanspråk på grund av rättighetsöverträdelser måste motiveras utifrån rättighetens styrka, graden av kränkning och rättighetens grad av konkretion. Dessa tre faktorer kan anses universella och tillämpbara på alla former av rättigheter som det allmänna genom lag eller grundlag tillförsäkrar den enskilde. Det går däremot inte att komma ifrån att rättsläget gällande det allmännas ansvar för rättighetsöverträdelser är oklart. Min bedömning är däremot att det kommer att ske en utveckling i praxis gällande det allmännas överträdelser av barnkonventionen, vari den i svensk rätt rådande traditionen att ideellt skadestånd som princip kräver lagstöd, ytterligare kommer att förtydligas med tanke på HD:s till synes inkonsekventa tillämpning av traditionen i medborgarskapsfallen.

Abstract

The tradition in Swedish tort law has been that non-pecuniary damages need explicit legal support to be admitted. A deviation from this tradition was first made by the Supreme Court in the case NJA 2005 s. 462. The ruling imposed the state liability for non-pecuniary damages for its violation of a human right laid down in the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR). Article 13 in the ECHR requires the High Contracting Parties to provide an effective remedy in all cases of violation of the rights and freedoms in the ECHR. If liability for non-pecuniary damages is the only effective remedy available, the High Contracting Parties have an obligation to admit such liability. If such liability is not admitted the High Contracting Party would be in breach of article 13. It can therefore be said that the first time the Supreme Court deviated from the tradition and ruled for liability for non-pecuniary damages without legal support, it did so because the ECHR forced it. A series of cases followed the ruling of NJA 2005 s. 462. In 2014, however, there was a change in precedent. In NJA 2014 s. 323 the Supreme Court ruled for liability for non-pecuniary damages for the state’s violation of one of the rights and freedoms in the Swedish Instrument of Government. Unlike the ECHR, the Instrument of Government contains no provisions on effective remedies or just satisfactions in case of a violation. Seen by itself, NJA 2014 s. 323 does not give support for a legal rule of a more general character. However, seen in a larger context, namely together with the development of liability for non-pecuniary damages for violations of the ECHR, it’s possible that support for such a legal rule can be discerned. The rule manifests itself in the difficulty to defend a tort law allowing compensation for a violation of a low-dignity right protected in the ECHR while at the same time precluding such liability for the violation of high-dignity rights protected in the Instrument of Government. NJA 2014 s. 323 emerged without such force as was present in the development of precedent regarding violations of the ECHR, and can therefore rather be seen as a natural consequence of the legal development beginning in NJA 2005 s. 462. The legal rule of a more general character should consist of a need to motivate the claim for non-pecunaiary damages for the state’s violation of a given right on the basis of the strenght of the right, the degree of violation, and the degree of the right’s concretization. These three factors can be seen as universal and applicable on all forms of rights given to the indivual by the state through law or constitution. On the other hand, it’s not possible to avoid the fact that without precedent the legal status of the public’s responsibility for infringement of rights is unclear. My assessment is that there will be a development in practice regarding claims of the public’s violation of the Child Convention, in which the current prevailing tradition in the Swedish law that non-pecuniary damages as a principle require legal support, will be further defined to address the inconsistency between that tradition and the Supreme Court’s decisions allowing such damages under the Instrument of Government.

• author: Tjellström, Hannes
• supervisor: Eva Lindell-Frantz
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Liability for non-pecuniary damages for violations of the United Nation's Convention of the Rights of the Child
• course: JURM02 20201
• year: 2019
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Civilrätt, förmögenhetsrätt, skadeståndsrätt, statsrätt, ideellt skadestånd, ideellt skadestånd utan stöd i lag, ideellt skadestånd med grund i barnkonventionen, barnkonvention, barnkonventionen, överträdelser av barnkonventionen, rättighetskränkning, kränkning av barnkonventionen, skadestånd vid kränkning av barnkonventionen, skadestånd vid överträdelse av barnkonventionen, medborgarskapsfallet, medborgarskapsfallen, psykiska besvär då närstående dödats, ideellt skadestånd vid överträdelse av EKMR, ideellt skadestånd vid överträdelse av europakonventionen, artikel 13, artikel 41, överträdelse av regeringsformen, kränkning av regeringsformen, NJA 2014 s. 323, NJA 2018 s. 103, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2009 not N 70, rättighetens styrka, graden av kränkning, graden av konkretion, SOU 2016:19
• language: Swedish
• id: 9006631
• date added to LUP: 2020-04-07 13:31:41
• date last changed: 2020-04-07 13:31:41