Civil- och processrättsliga krav på tolkningsdata

Abstract (Swedish)

Avtalstolkning syftar till att fastställa vad avtalsparterna skall anses ha kommit överens om. Vid denna verksamhet tillerkänns tolkningsdata avgörande betydelse. Vad som krävs för att ett visst datum skall kunna prövas mot tolkningsfrågan förefaller dock inte helt klart. I uppsatsen undersöks således vilka civil- och processrättsliga krav som uppställs för att en omständighet eller faktor skall kunna tillmätas relevans vid fastställelse av avtalsinnehåll.

Tolkningsförfarandet skall betraktas som uppdelat i två separata led. Vid den subjektiva tolkningen eftersöks en gemensam partsavsikt. I civilrättsligt hänseende bör allt som kan belysa parternas tankar och viljor vid avtalsslutet äga relevans. Inga formella begränsningar gäller. Processrättsliga regler bör emellertid föranleda att en gemensam partsvilja måste ha åberopats till grund för parts talan. Det följer av dispositionsprincipen att domstol annars inte skall söka fastställa någon sådan. Tolkningsdata som vägs in vid den subjektiva tolkningen bör betraktas som bevisfakta. Därför måste de ha införts i målet för att kunna beaktas.

Den objektiva tolkningen erbjuder ett mer komplext problem. Dess ändamål skiljer sig från den subjektiva, som vinner legitimitet via sin direkta koppling till partsautonomins princip – vad parterna gemensamt har avsett skall respekteras. I stället bör den i princip syfta till ett skydd för parts befogade förlitan till en viss förståelse för vad som följer av avtalet. Någon lika naturlig begränsning av mängden relevanta tolkningsdata uppkommer således inte; allt som kan utgöra skäl för en viss förlitan bör i och för sig kunna äga relevans.
I civilrättsligt hänseende bör emellertid ett par krav gälla. Ett av dessa är att en omständighet måste vara hänförlig till avtalet för att kunna säga något om dess innehåll. Hänförlighetskriteriet skall visserligen inte förstås som att omständigheten måste ha uppfattats av parterna i samband med avtalsslutet. Avtalet tillkommer i en vidare kontext av undermedvetna förväntningar, som medvetandegörs först när de aktualiseras. Dessa förväntningar måste kunna äga inverkan vid tolkningen.

Kravet på hänförlighet får i stället förstås som att vissa tolkningsdata endast kan äga relevans under förutsättning av att de är relevanta enligt part. Närmare bestämt avser kravet sådana tolkningsdata som hör till den faktiska avtalskontexten – det vill säga data såsom kontraktstexten och parternas syfte med avtalet. Förklaringen vilar i att endast respektive part kan veta vilka omständigheter inom ramen för den faktiska kontexten som kan anses utgöra skäl för dennes förlitan till en viss tolkning. Motsvarande krav bör gälla på den processuella sidan. Inom ramen för den objektiva tolkningen är tolkningsdata som hör till avtalets faktiska kontext i princip uteslutande av rättsfaktakaraktär. Vore så inte fallet skulle det vara svårt att se vad som kvalificeras rättsligt som ett av part påstått avtalsinnehåll. Därmed skall reglerna om åberopsbörda tillämpas på tolkningsdata av det aktuella slaget.

Tolkningsdata som hör till avtalets rättsliga kontext och som utgör resultatet av rimlighetsavvägningar bör emellertid kunna vägas in på domstolens eget bevåg. Dessa tolkningsdata får betraktas som de allmänna normer och överväganden mot vilka av part anförda tolkningsskäl prövas. I processuell bemärkelse bör det röra sig om rättstillämpningsfakta och rättsliga slutsatser, vilka domstolen skall föra in och sluta sig till ex officio.

Popular Abstract

The aim of the interpretation of a contract is to determine what the contracting parties should be considered to have agreed upon. So called ‘interpretational facts’ are of crucial importance in this activity. However, what is required of a certain interpretation fact to be considered as having any significance for the determination of the content of the agreement is not self-evident. The thesis thus examines the civil and procedural requirements set out in order for a fact to be attributed significance for the determination of what follows from the parties' agreement.

The interpretational procedure is to be perceived as divided into two separate stages: subjective interpretation and objective interpretation. The target of the subjective interpretation is to find a joint party intention. In accordance with contract law, anything that can shed light on the parties' thoughts and wishes at the conclusion of the agreement shall be regarded as relevant. However, procedural rules should require that the joint party intention be invoked as the basis of a party’s action. It follows from the Principle of Disposition (dispositionsprincipen) that a court otherwise shall not seek to determine any such fact. Interpretational facts that are taken into account during the subjective interpretational stage should be considered as evidentiary facts. Therefore, they must have been included in the case in order to be evaluated as such.

The objective interpretation offers a slightly more complex problem. Its underlying purpose differs from that of the subjective interpretation which gains its legitimacy from its close connection to the so called Principle of the Autonomy of the Parties (partsautonomin). The principle entails that the joint party intention has to be respected. The objective interpretation is instead about clarifying what the parties to a contract reasonably could have expected the agreement to entail. Thus, no such self-evident limitation of the class of relevant interpretational facts remains; everything that may constitute grounds for a reliance on a particular expectation should in itself bear the capability of relevance.

However, according to contractual law a couple of additional requirements shall apply. One of these requirements states that an interpretational fact must be attributable to the agreement in order to constitute grounds for a certain interpretation of the contract. However, this criterion of attribution is not to be understood as if the fact must have been perceived by the parties in connection to the conclusion of the agreement. An agreement emerges in a wider context of subconscious expectations, which arises to the conscious mind only when challenged. Expectations of this kind must also be allowed to influence the interpretation of contracts.

The criterion of attribution may instead be understood as meaning that certain interpretational facts may only bear pertinence provided that a party invokes that they do so. More specifically, the requirement applies to interpretational facts that belong to the “actual” contractual context – that is, facts such as the textual representation of the agreement and its overriding purpose. The rationale for this understanding of the criterion rests in the fact that only the contracting parties bear the capability of knowing which contextual circumstances should be regarded as grounds for a reliance on a certain interpretation. Similar requirements should apply on the procedural side. Within the framework of the objective interpretation, interpretational facts that are part of the actual context of the agreement shall in principle be regarded as dispositive facts. If not, it would be difficult to perceive which facts are legally qualified as a contractual content claimed by a party. Thus, the rules regarding the burden of reference should be applied to interpretational facts of the type in question.

However, interpretational facts that are part of the wider legal context of the agreement and which constitute the result of judgements of reasonableness shall be heeded ex officio by the court. Interpretational facts of this type may be viewed as the general standards and considerations against which the parties’ interpretative reasons shall be tried and valued. In a procedural sense, these facts constitute facts of law and conclusions of the court, of which the court bears a duty to introduce and conclude ex officio.

• author: Daun, Gustav
• supervisor: Peter Westberg
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Civil- and procedural requirements on interpretational facts
• course: JURM02 20201
• year: 2020
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Civilprocessrätt
• language: Swedish
• id: 9010954
• date added to LUP: 2020-06-16 10:53:53
• date last changed: 2020-06-16 10:53:53