Försvarslöst förhör - en grund för avvisning?

Abstract

Under Swedish law, there are two general principles regarding the admissibility of evidence. The first principle entitles the parties to present any relevant evidence to the case. The second principle entitles the court to determine the significance of the evidence for the outcome of the case.

However, the right under Article 6 § 3 (c) ECHR of everyone charged with a criminal offence to be effectively defended by a lawyer, is one of the fundamental features of a fair trial. The European Court of Justice has on several occasions concluded that the use of information provided by the suspect during interrogation without assistance of a lawyer, may violate the suspect’s rights under Article 6 ECHR. In its resent case law, the Court examines in particular 1) the existence and extent of restrictions on the applicants’ rights under Article 6 § 3 (c) ECHR, 2) whether there were compelling reasons for such restriction, 3) other factors that are relevant for the overall assessment. If incriminating information provided by the suspect during the interrogation without assistance by a lawyer is used for a conviction, without there being compelling reasons, there is a presumption that the trial has not been fair pursuant to Article 6 ECHR.

Accordingly, the principles under Swedish law may conflict with the principles followed by the European Court of Justice’s resent case law. The study discusses three solution methods that have been brought up in Swedish case law when such a conflict arises. The exclusionary method means that the evidence is considered inadmissible. The valuation method means that the court allows the evidence, but applies a lower evidential value than the court would have done if the suspect’s rights had not been violated. The sanction method means that the court reduces the actual sanction value in a mitigating direction as compensation for the violation.

The European Court of Justice’s case law under Article 6 ECHR does not impose a prohibition of evidence on incriminating information provided by the suspect during interrogation without a lawyer present, and is therefore not in conflict with the Swedish principle that entitles the parties to present any evidence.
Furthermore, the study discusses the sustainability of the presented solution methods, initially concluding that there is nothing to indicate that the sanction method would be sufficient to balance the violation which, according to the European Court of Justice, occurs when information provided by a suspect during interrogation without access to a lawyer is used for a conviction.

However, a consistent application of the exclusionary method would in many cases be contrary to the right to present any relevant evidence. A consistent application of the valuation method would in many cases lead to a restriction in the judge’s entitlement to determine the significance of the evidence for the outcome of the case, since the evidence according to Article 6 ECHR in many cases may not be used as an element for a conviction.

If the suspect’s right to a lawyer has been restricted without there being compelling reasons for such restriction, the court should use the exclusionary method. If, on the other hand, the suspect’s right to a lawyer has been restricted to a lesser extent, or if there have been compelling reasons for such restriction, the court should allow the evidence and evaluate it with the necessary caution (and thereby applying the valuation method).

Abstract (Swedish)

Inom begreppet fri bevisprövning rymmer två grundläggande principer i svensk bevisrätt. Den ena principen kallas fri bevisföring och innebär att parterna i huvudregel är fria att lägga fram vilken bevisning som helst. Den andra principen kallas fri bevisvärdering och innebär att domstolen är fri att avgöra vilket bevisvärde ett visst bevis har för utgången i målet.

Rätten till en försvarare är samtidigt en fundamental grundsten för en rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR. Europadomstolen har vid flera tillfällen kommit fram till att användandet av uppgifter som den misstänkte har lämnat under förhör utan en försvarare närvarande till stöd för en fällande dom kan kränka den misstänktes rättigheter enligt art. 6 EKMR. I Europadomstolens senaste praxis prövades särskilt 1) existensen och omfattningen av inskränkningar i sökandes rättigheter enligt art. 6 § 3 c EKMR, 2) huruvida det funnits tvingande skäl till en sådan inskränkning, 3) övriga faktorer som har betydelse för helhetsbedömningen. Om belastande uppgifter som den misstänkte har lämnat under förhör utan en försvarare närvarande läggs till grund för en fällande dom, utan att det finns tvingande skäl, finns en presumtion för att rättegången inte har varit rättvis enligt art. 6 EKMR.

Vid en jämförelse av principen om den fria bevisprövningen som följer av RB och principerna som följer av Europadomstolens praxis, kan det konstateras att de svenska reglerna kan komma i konflikt med Europadomstolens principer. I studien uppmärksammas tre lösningsmetoder som har aktualiserats i svensk bevisrätt när en sådan konflikt uppstår. Avvisningsmetoden innebär att rätten enligt 35 kap. 7 § RB avvisar den åberopade bevisningen. Värderingsmetoden innebär att rätten i och för sig tillåter att bevisningen läggs fram, men tillmäter bevisningen ett lägre bevisvärde än vad rätten skulle ha gjort om den misstänktes rättigheter inte hade blivit kränkta. Påföljdsmetoden innebär att rätten sätter ner det verkliga straffvärdet i förmildrande riktning som kompensation för att den misstänktes rättigheter har blivit kränkta.

Europadomstolens uppställer inte ett direkt bevisförbud för belastande uppgifter som har lämnats av den misstänkte under förhör utan en försvarare närvarande. En slutsats i denna studie är därför att art. 6 § 3 c EKMR inte nödvändigtvis innebär en inskränkning i den fria bevisföringen. I studien diskuteras även hållbarheten i de presenterade lösningsmetoderna. Av den Europadomstolspraxis som har redovisats finns inget som tyder på att påföljdsmetoden skulle vara tillräcklig för att balansera den kränkning som Europadomstolen anser uppstår när uppgifter som en misstänkt lämnar under förhör utan tillgång till en försvarare används till stöd för en fällande dom.

En konsekvent tillämpning av avvisningsmetoden skulle i många fall stå i strid med 35 kap. 5 § 3 p. RB, och således strida mot den fria bevisföringen. En konsekvent tillämpning av värderingsmetoden skulle i många fall leda till en inskränkning i den fria bevisvärderingen, eftersom beviset enligt art. 6 EKMR i många fall inte får läggas till grund för en fällande dom.
Om den misstänktes rätt till försvarare har blivit inskränkt utan att det har funnits tvingande skäl till sådana inskränkningar, bör rätten avvisa beviset enligt 35 kap. 7 § 3 p. RB. Om däremot den misstänktes rätt till försvarare endast i mindre mån har blivit inskränkt, eller om det funnits tvingande skäl till inskränkningen, bör rätten tillåta beviset och värdera det med den försiktighet som är påkallad.

• author: Trolle Olsson, Carl
• supervisor: Christian Dahlman
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Defendless interrogation - basis for inadmissibility?
• course: JURM02 20202
• year: 2020
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, förhör utan försvarare, Fri bevisföring, fri bevisprövning, avvisning, rätten till försvarare, art 6 EKMR, avvisningsgrund, fri bevisvärdering, bevisrätt, bevis, olaglig bevisning, olagliga anskaffningsmetoder, art 6 3 c EKMR, okonventionella spaningsmetoder
• language: Swedish
• id: 9033909
• date added to LUP: 2021-01-21 11:21:05
• date last changed: 2021-01-21 11:21:05