Syndabocksletande och ansvarsutkrävande - en studie av Lindomefallet, dess påverkan och medverkansreglernas flexibilitet

Abstract (Swedish)

Sammanfattning
Med ”Lindomeproblematik” menas att flera tilltalade skyller på varandra och att det inte går att avgöra vem av dem som begått brottet eller om de har gjort det tillsammans, vilket leder till att samtliga frias. Rättsväsendets förmåga att klara upp och lagföra allvarliga brott ifrågasätts därför.

I denna uppsats där en rättsdogmatisk metod används är syftet att redogöra för och kritiskt granska Lindomeproblematiken utifrån om denna kan lösas inom ramen för straffrättens grundläggande intressen: rättseffektivitet och rättssäkerhet. Detta görs ur ett rättsutvecklingsperspektiv, från Lindomefallet som myntade uttrycket på 1990-talet fram till idag.

Syftet konkretiseras genom följande frågor:
1. Hur har medverkansreglerna förändrats efter Lindomefallet?
2. Vilken flexibilitet ger medverkansreglerna utrymme för?
3. Är medverkansreglerna otillräckliga ur en rättseffektivitetssynpunkt och är ett utökat ansvar möjligt utan att åsidosätta rättssäkerheten?

Mot bakgrund av materialet har jag kommit fram till följande. Efter Lindomefallet började domstolarna döma de som varit närvarande vid ett brott som medgärningsmän i betydligt större utsträckning än tidigare, samt utifrån nya kriterier. Detta nya sätt att lösa bevissvårigheter smittade av sig på andra avgöranden vilka i sin tur väckte reaktioner inom den juridiska doktrinen. Tolkningen av vad det innebär att begå ett brott i gärningsmannaskap har således vidgats genom att en främjare som endast medverkat i mindre mån (eller inte alls) kan betraktas som en medgärningsman.

Utifrån studien konstaterar jag att lagstödet i 23 kap. 4 § BrB är svårtolkat samt ger ett stort tolkningsutrymme gällande medgärningsmannaskap, vilket även påverkar tolkningen av vad som utgör ett främjande. Detta har lett till en frihet där dömande i medgärningsmannaskap har kunnat svänga; från att tillåta främjare att dömas som medgärningsmän utan att föra bevisning på individnivå, till att återigen förhålla sig till de gängse kriterierna för medgärningsmannaskap. Tendensen att vilja döma utanför dessa kriterier vid bevissvårigheter kvarstår dock.
Medverkansreglerna är således flexibla genom den teoretiska konstruktionen (lagen, teorierna om lagen) vilken tillåter domstolen att avgöra medverkansansvarets tillämpning, gränser och utveckling. Flexibiliteten blir här ett uttryck för skiftande samhällelig diskurs trots intentionen att endast innefatta inomrättslig flexibilitet där önskvärda resultat kunde nås.

Slutligen kan sägas att medverkansreglerna kan anses otillräckliga ur rättseffektivitetssynpunkt eftersom Lindomeproblematiken kvarstår, och att ett utökat ansvar inte tycks möjligt utan att rättssäkerheten åsidosätts.

Abstract

The Lindome problem refers to a well known legal case in Sweden where justice has failed, as it has been interpreted by many actors. Significant for this specific case (and other similar cases that are studied in this thesis) is that even though two or more defendants were present when a murder took place, all of them escaped judgement by blaming each other.

The Lindome case aroused great attention in many aspects and among different stakeholders and they all had their own perspective on who or what to blame. One can describe it as a blame game.

In this thesis I use a legal dogmatic method. The aim of this thesis is to describe and scrutinize the “Lindome case” in respect to probable solutions within the framework of profound and inherent values in Swedish Criminal Law, where focus is on the balance between legal protection of the individual on one hand and legal efficiency on the other hand.

To achieve the aim the following questions have been answered:
1. In what way have the rules of accomplice changed since the Case of Lindome?
2. What are the opportunities for flexibility when it comes to the rules of accomplice?
3. Are the rules of accomplice insufficient in regard to legal efficiency and does the legal protection of the individual give room for an extension of the rules of accomplice?

Based on this thesis I´ve come to the conclusion that after the Case of Lindome the court started to convict two or more people who have been involved in the crime both as committers, to a much greater extent than before and according to new criteria.

This new way of handling evidentiary difficulties affected other court decisions which in term provoked reactions within the legal doctrine.
The interpretation of what it means to commit a crime as committers has thus become broader as the new interpretation defines a provoker who has only participated in a limited way (or not at all) as a co-committer.

Furthermore, I claim that the legislative support in 23th chapter 4 §, in Swedish Criminal Law, is difficult to interpret and the room for interpretation is too wide even though the interpretation of a committer has become restricted and tightened to some extent.

At the end it can be said that the rules of complicity are insufficient compared to legal efficiency because the Problem of Lindome persists. An extension is not possible without threatening the legal protection of the individual.

• author: Wall, Minna
• supervisor: Tova Bennet
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Blame game and accountability - a study of the Lindome Case, consequences and flexibility of the rules of accomplices
• course: LAGF03 20211
• year: 2021
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Lindome, Lindomefallet, straffrätt, medverkansregler, medverkanslära, Pinnstolsfallet, medgärningsmannaskap
• language: Swedish
• id: 9045865
• date added to LUP: 2021-06-29 16:33:25
• date last changed: 2021-06-29 16:33:25