Bunden av fri vilja? - En studie avseende åtagandebeslut i ljuset av tredje parts avtalsenliga rättigheter

Abstract

The Court of Justice of the European Union’s (CJEU) case C-132/19 P Canal+ from December 2020 clarifies the issue of third party rights within commitment procedures. The judgment amounts to the first ever annulment of a commitment decision of the European Commission, regarding binding commitments aimed at addressing an investigation into cross-border pay-TV services. According to the Commission, Paramount’s license clauses restricted their contracting parties’ ability to perform passive sales. Hence, Paramount had to commit to legally binding commitments to address the problem.

The thesis aims at examining third party rights within commitment procedures where commitments have become binding for other parties than the third party. The aim is further to explore what the Commission’s proportionality assessment includes within these procedures. The thesis examines case law within the area such as the former leading case C-441/07 P Alrosa and the newly published case of Canal+ which dramatically annuls the CJEU’s former position on third party rights.

Legally binding commitments under Article 9 Regulation 1/2003 are commitments freely offered by companies, in order to address the Commission’s competition concerns regarding their actions within the market. The commitments are made binding by the Commission through a decision and will, for example, establish how the company should act or not act within the future.

In the Alrosa case, the CJEU declared that commitment decisions do not preclude the ability for third parties to claim their rights in national court. The Court only considered Alrosa as an interested third party and therefore, Alrosa enjoyed only the rights of an interested third party. The principle of proportionality should, according to the CJEU, mainly focus on the commitments’ ability to address the competition issues concerned. However, the Commission should consider third party interests.

In the case Canal+, the contractual rights of a third party outweighed the objective of promoting a competitive market. The judgment annulled the commitment decision, stating the inability for third parties to claim their rights in national court within these matters. The case clarifies that the proportionality assessment shall mainly focus on the commitments’ impact on third party interests since commitments, as those in the case in question, could entail too great an interference with third parties’ freedom of contract. The legal development within the area have thus led to a stronger protection of third party rights and the freedom of contract.

Abstract (Swedish)

Första gången en tredje part framgångsrikt lyckats bestrida ett åtagandebeslut var i EU-domstolens mål C-132/19 P Canal+ i december 2020. Målet handlar om gränsöverskridande licenser för TV-sändningar som riskerade att strida mot konkurrensförbudet i artikel 101 FEUF. Frågan i målet rörde huruvida de åtaganden som blivit bindande för Paramount att utföra enligt artikel 9 konkurrensförordningen, för att åtgärda konkurrensbegränsningen, snarare har kommit att begränsa tredje parts avtalsenliga rättigheter.

Uppsatsen syftar till att undersöka vilka rättigheter tredje part har vid ett förfarande om åtagandebeslut som egentligen rör två andra parter där tredje part inte varit föremål för förfarandet. Uppsatsens mål är även att utreda vad proportionalitetsbedömningen vid förfaranden enligt artikel 9 innefattar. Uppsatsen behandlar rättspraxis så som det vägledande rättsfallet på området, C-441/07 P Alrosa, och det nya målet med Canal+ som omkullvälter EU-domstolens tidigare ställningstagande i Alrosa avseende tredje parts rättigheter. Uppsatsen syftar till att utreda ifall ett åtagandebeslut i förhållande till ett företag också kan binda tredje part som inte varit föremål för förfarandet.

Åtaganden regleras i artikel 9 konkurrensförordningen och utgör en förbindelse som företag erbjuder sig att ingå, efter att kommissionen påtalat att företagets agerande riskerar att vara konkurrensbegränsande. Åtagandena görs bindande av kommissionen genom ett beslut och kan då till exempel fastställa att företaget måste agera på ett visst sätt alternativt sluta agera på ett visst sätt.

I Alrosa konstaterade EU-domstolen att åtagandebeslut inte utgör ett hinder för tredje parter att hävda sina rättigheter i nationell domstol. Domstolen menade också att Alrosa inte var att anse som sådan berörd part som borde erhålla mer omfattande rättigheter, än de som tredje part normalt erhåller. Enligt domstolen ska proportionalitetsbedömningen även främst fokusera på åtagandenas kapacitet att avvärja de konkurrensproblem som kommissionen påtalat. Vid denna bedömning ska tredje parts intressen tas i beaktande, men de utgör inte fokus för bedömningen.

I målet med Canal+ vägde tredje parts avtalsenliga rättigheter tyngre än syftet om att främja en konkurrenskraftig marknad. EU-domstolen konstaterade att det inte är möjligt för tredje part att väcka talan vid nationell domstol för att hävda sina rättigheter vid förfaranden av åtagandebeslut och således hade Canal+ rättigheter kränkts. Målet klargör vidare att proportionalitetsbedömningen främst ska bedöma åtagandenas inverkan på tredje parts intressen då vissa åtaganden kan innebära ett för stort ingrepp i tredje parts avtalsfrihet. Genom målet med Canal+ har rättsutvecklingen på så sätt lett till att även skydda tredje parts rättigheter, inbegripet avtalsfriheten.

• author: Hörnell, Rebecca
• supervisor: Katarina Olsson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Bound by free will? - A study of commitment decisions in the light of third party contractual rights
• course: JURM02 20211
• year: 2021
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: EU-rätt, Konkurrensrätt, Avtalsrätt, Åtagandebeslut, C-132/19 P Canal+, C-441/07 P Alrosa
• language: Swedish
• id: 9046202
• date added to LUP: 2021-06-16 14:43:40
• date last changed: 2021-06-16 14:43:40