Nedsättning av privatpersoners borgensansvar

Abstract

A guarantee is a form of security for the benefit of creditors. The guarantor commits to fulfil the obligations of another, commonly a repayment obligation. The creditor can then direct his claims towards the guarantor, if the debtor is unable to repay. A guarantor does not necessarily stand to gain from the commitment, but reversely stands the risk of economic strain if fulfilment of the guarantee is required. The possibility of reduction of guarantee liabilities has been discussed in the legal literature, especially regarding the guarantees of natural persons. Matters of this nature have been the subject of rulings from the Supreme Court of Sweden. The present thesis examines the circumstances under which a reduction can be made.

According to the Supreme Court’s case law, creditors are obliged to take certain measures to protect the guarantor’s rights of recourse. Upon negligence to comply with these obligations, the creditors lose their right to make use of the guarantee. A creditor is bound to inform the guarantor on matters of importance with regards to his rights of recourse. Creditors are also obliged to safekeep deposited security which may be of use to the guarantor through subrogation. In the legal literature, it has also been suggested that a creditor is bound to lodge his claim in a debtor’s bankruptcy estate.

A guarantee liability can be invalidated by application of the doctrine of assumptions, if the creditor’s creditworthiness assessment of the debtor is flawed enough. The Supreme Court has yet to invalidate any guarantee liabilities on such basis. However, according to the Supreme Court’s case law, the guarantee liability may be adjusted if the creditor’s assessment of the guarantor’s repayment ability contravenes the Swedish Financial Supervisory Authority’s general guidelines regarding consumer credits. In such cases the guarantee liability is adjusted under article 36 of the Contracts Act. It must be noted that this is an exception from the main rule.

Abstract (Swedish)

Borgen är en form av säkerhet till förmån för kreditgivare. En borgensmans åtar sig att uppfylla en annan persons förpliktelse, vanligtvis att betala en penningskuld. Det innebär att kreditgivare kan återfå försträckta belopp, även om kredittagaren inte kan betala tillbaka. En borgensman står inte nödvändigtvis att vinna på sitt åtagande, men riskerar likväl att finna sig i ekonomiskt trångmål om åtagandet måste infrias. Det har diskuterats om en borgensman skulle kunna komma ifrån sitt åtagande, särskilt om borgensmannen är en privatperson. Frågan har uppkommit flertalet gånger i rättspraxis. I den här uppsatsen undersöks i vilka situationer privatpersoners borgensåtagande kan nedsättas.

I avgöranden från Högsta domstolen har borgenärer förlorat sin rätt enligt borgensåtaganden på grund av underlåtenhet att uppfylla de förpliktelser som anses gälla mellan borgenär och borgensman. Förpliktelserna har sin grund i borgensmannens regressrätt gentemot gäldenären. Om borgenären inte vidtar tillräckliga åtgärder för att vidmakthålla denna regressrätt kan borgensåtagandet bortfalla. Det föreligger en plikt för borgenärer att upplysa borgensmannen om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, och att vårda ställd realsäkerhet som borgensmannen har subrogationsrätt till. I doktrin har även uttalats att en borgenär är skyldig att bevaka sin fordran i en gäldenärs konkurs.

Brister i kreditgivarens kreditprövning av gäldenären har ansetts kunna resultera i borgensansvaret enligt förutsättningsläran, men endast i situationer då bristerna är tillräckligt kvalificerade. Hittills har ingen borgensman nått framgång med en sådan invändning mot betalningsansvar i Högsta domstolen. I två fall har Högsta domstolen emellertid jämkat borgensåtaganden på grund av försumlig kreditprövning av borgensmannen själv. Därvid har oskälighetsrekvisitet i 36 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område fyllts ut av Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden. Om kreditgivare i sin kreditprövning av borgensman inte följt råden har detta utgjort stöd för jämkning av borgensåtagandet. Jämkning anses bara kunna ske i rena undantagsfall.

• author: Lindström, Jonathan
• supervisor: Niklas Selberg
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20212
• year: 2021
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: avtalsrätt, krediträtt, borgen
• language: Swedish
• id: 9070300
• date added to LUP: 2022-02-15 11:41:07
• date last changed: 2022-02-15 11:41:07