Singularsuccession under skiljeförfarande – Särskilt om skiljedomens subjektiva rättskraftsverkningar

Abstract (Swedish)

En skiljekärande är oförhindrad att under ett pågående skiljeförfarande överlåta sitt anspråk till tredje man. Det i förfarandet omtvistade rättsförhållandet kan alltså, genom så kallad singularsuccession, övergå till annan än de ursprungliga parterna. För flera av de spörsmål som aktualiseras vid singularsuccession under skiljeförfarande saknas specifika uttalanden i de allmänt accepterade rättskällorna. I uppsatsen har främst avsetts att klarlägga gällande rätt med avseende på de subjektiva rättskraftsverkningarna av en skiljedom mellan de ursprungliga parterna. För att utreda gällande rätt har en rättsdogmatisk metod tillämpats. Inom ramen för denna metod har stort utrymme ägnats åt att analysera hur olika tolkningar i juridisk doktrin förhåller sig till den skiljedomsrättsliga systematiken.
Undersökningen har gjorts med utgångspunkt i ett praktiskt scenario, som närmare bestämt består i att en ursprunglig skiljekärande under ett pågående skiljeförfarande överlåtit en i förfarandet omtvistad enkel fordran till tredje man. Utredningen av rättskraftens subjektiva utsträckning har gjorts genom att först fastställa rättsläget beträffande fordringsförvärvarens eventuella rätt att träda in i skiljeförfarandet och gäldenärens eventuella rätt att tvinga in fordringsförvärvaren i detsamma. Därefter har illustrerats vad en tillämpning av de civilprocessuella rättskraftsprinciperna, enligt Högsta domstolens uttalade huvudregel, skulle innebära för gäldenären och fordringsförvärvaren. Vad närmare beträffar tillämpningen av de civilprocessuella rättskraftsprinciperna har jag utgått från att grundsatsen för rättskraftens subjektiva utsträckning vid singularsuccession inte utgör ett undantag från den av Per Olof Ekelöf formulerade huvudregeln för rättskraftens begränsning.
I den löpande analysen framhålls att varken fordringsförvärvaren eller gäldenären ensidigt bör kunna begära partsinträde, eftersom stöd för en sådan ordning saknas i lag, förarbeten och praxis. Mot denna bakgrund konstateras i den avslutande diskussionen att rättsläget, vad gäller skiljedomens rättskraft vid singularsuccession, alltjämt måste beskrivas som oklart. Enligt min mening finns dock starka skäl att frångå de civilprocessuella rättskraftsprinciperna, eftersom en tillämpning av dessa skulle försätta gäldenären i en situation utan acceptabelt rättsskydd. Jag förordar därför en ordning där förvärvaren blir bunden av en skiljedom mellan gäldenären och överlåtaren, förutom i det fall förvärvaren framställt en begäran om att träda in i skiljeförfarandet som gäldenären motsatt sig.

Abstract

A claimant is not prevented from assigning his claim to a third party during ongoing arbitration proceedings. The legal relationship in dispute in the proceedings can thus be transferred to someone other than the original parties by means of so called singular succession. For several of the issues raised by singular succession in arbitration, there are no specific statements in the generally accepted sources of law. The main purpose of this paper is to clarify the applicable law concerning the subjective effects of the legal force of an arbitral award between the original parties. To achieve this, a legal dogmatic approach has been employed, involving a thorough analysis of how different interpretations within legal doctrine correspond to the systematics of arbitration law.
The analysis centers on a practical scenario involving the transfer of a claim in dispute from an original claimant to a third party during ongoing arbitration proceedings. The examination of the subjective extent of the legal force of an arbitral award between the original claimant and the debtor, has been conducted by first establishing the legal position regarding the potential rights of the assignee to participate in the arbitration and the potential rights of the debtor to compel the assignee´s participation. Subsequently, I have illustrated what the application of the general principles of legal force in civil proceedings, in accordance with the general rule articulated by the Supreme Court, would entail for the debtor and the assignee. Regarding the application of the principles of legal force in civil proceedings, I have assumed that the principle of the subjective extent of legal force in the case of singular succession does not constitute an exception to the main rule formulated by Per Olof Ekelöf regarding the limitation of the legal force.
In the analysis, it is emphasised that neither the assignee nor the debtor should have the unilateral ability to request the entry of a party into arbitration, as there is no law, legislative history or precedent to support such a system. Moreover, it is noted in the concluding discussion that the legal situation, as regards the legal force of the arbitral award in the case of singular succession, must still be described as unclear. In my view, however, there are strong reasons to depart from the principles of legal force in civil proceedings, since their application would place the debtor in a situation without acceptable legal protection. I am therefore in favour of a system whereby the assignee is bound by an arbitral award between the debtor and the transferor, except where the assignee has made a request to enter the arbitration to which the debtor objects.

• author: Andersson, John
• supervisor: Marcus Utterström
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20241
• year: 2024
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Processrätt, skiljedomsrätt, rättskraft, singularsuccession, skiljeförfarande
• language: Swedish
• id: 9152599
• date added to LUP: 2024-06-26 11:34:53
• date last changed: 2024-06-26 11:34:53