Varningsbrev vid immaterialrättsintrång - En analys av varningsbrev som en åtgärd vid immaterialrättsintrång och dess förhållande till otillbörlig marknadsföring

Abstract (Swedish)

Vid immaterialrättstvister är varningsbrev vanligt förekommande. Det är ett formellt meddelande som skickas som en första åtgärd för att informera en angripare om att ett handlande riskerar att utgöra ett immaterialrättsintrång. Syftet bakom informerandet är naturligtvis att få det potentiella intrånget att upphöra. Företeelsen är av central betydelse eftersom den möjliggör tvistlösning utan intrångsprocesser. Dessutom kan rättighetshavaren få rättsliga fördelar genom avsändandet, i det fall en intrångsprocess aktualiseras trots allt. Dessa fördelar består bland annat i att försätta mottagaren i ond tro och i ett tillvaratagande av rättighetshavarens möjligheter att göra sina rättigheter gällande. Med hänsyn till detta har domstolarna beskrivit varningsbrev som ett fullt naturligt och accepterat inslag i civilrättsliga tvister. Trots det innebär avsändandet av dessa brev en stor risk.

Majoriteten av de varningsbrev som prövats i praxis har ansetts otillåtna, även om det inte finns några formella krav på företeelsen i svensk rätt. Anledningen är att varningsbrev kan anses vara otillbörlig marknadsföring. Brevet syftar till att få ett intrång att upphöra, vilket ofta innebär att det skickas i ett avsättningsfrämjande syfte och därmed anses vara en marknadsföringsåtgärd. Det gäller under förutsättning att det inte betraktas som en del i en juridisk skriftväxling. Det är oklart vilka specifika faktorer som är avgörande för klassificeringen. Det framstår emellertid som att varningsbrev endast bör tillställas en mottagare för att ett kommersiellt syfte inte ska anses föreligga. Dessutom är det viktigt för avsändaren att på ett objektivt sätt framställa de juridiska omständigheterna och att adressera brevet till en rättsligt insatt individ på företaget.

I det fall ett brev är en marknadsföringsåtgärd utreds om det också är otillbörligt. Varningsbrev ska bedömas mindre strängt jämfört med andra typer av marknadsföringsåtgärder men det framgår inte hur bedömningen ska göras. Det står dock klart att domstolarna inte ska göra en prejudiciell bedömning avseende påståendena i brevet, men likväl bedöma om det funnits fog för dem. Dessa omständigheter föranleder en oklarhet kring de exakta kriterierna för bedömningen. Domstolarna har främst hänfört brevens otillbörlighet till hur påståenden formulerats. Slutsatsen är att dessa bör utformas aktsamt utan definitiva uttryck, om inte objektiv bevisning styrker avsändarens fog. Vid tidpunkten för avsändandet finns det som huvudregel inte full utredning om det eventuella intrånget. Trots att domstolarna har lagt den omständighet till grund för att breven ska bedömas mildare än andra marknadsföringsåtgärder, är slutsatsen att en avsändare måste framföra även intrångspåståenden på ett varsamt sätt. Vidare spelar mottagaren av brevet roll. Otillbörligheten bedöms utifrån den genomsnittlige näringsidkaren vid flera mottagare, och genom en individuell bedömning vid avsändande till en enskild näringsidkare. Mottagarna bör väljas noggrant, och det är viktigt att de är insatta i affärssituationen. Varningsbrev som utformas i enlighet med vad som anses tillbörligt enligt praxis bör kunna tillvarata de flesta rättsliga fördelar som företeelsen erbjuder. Det ska dock understrykas att domstolarnas bedömningar inte är helt konsekventa, och en reglering beträffande varningsbrev vore troligen fördelaktig.

Abstract

Cease-and-desist letters are commonly used in intellectual property disputes. It is a formal communication sent as a first step to inform an aggressor that an action taken risks constituting an infringement. The purpose behind this notification is to stop the potential infringement. It is of vital importance as it enables dispute resolution without infringement proceedings. In addition, the right holder can obtain legal benefits from sending the letter in case an infringement procedure is initiated after all. These advantages consist, inter alia, in putting the recipient in bad faith and in safeguarding the right holder’s ability to enforce his rights. In view of this, the courts have described cease-and-desist letters as a natural and accepted element in civil litigation. Nevertheless, the sending of these letters carries a high risk.

Most of the cease-and-desist letters that have been tested in court have been found inadmissible, even though there are no formal requirements for the phenomenon in Swedish law. The reason is that a letter can be unfair marketing. The letter aims to stop an infringement, which often means that its purpose is considered commercial and that it is considered a marketing measure. This is provided that the letter is not considered as part of a legal correspondence. It is unclear what specific factors determine the classification. However, it appears that warning letters should only be addressed to one addressee for a commercial purpose not to be considered. In addition, it is important for the sender to present the legal facts objectively and to address the letter to a legally informed individual in the company.

If a letter is a marketing measure, it is examined whether it is also unfair. Cease-and-desist letters are to be assessed less strictly than other types of marketing measures, but it is not clear how the assessment is to be made. It is clear, however, that the courts should not make a preliminary judgement of the claims in the letter, but still assess whether they were justified. These circumstances give rise to uncertainty as to the precise elements for the assessment. The courts have mainly attributed the unfairness to the way the statements were formulated. The conclusion is that these should be carefully worded without definitive expressions unless objective evidence can prove the sender’s justification. At the time of sending, there is generally no full investigation of the possible infringement. Although this circumstance is the basis for assessing the letters more favorably than other marketing measures, the conclusion is that a sender must also make infringement claims in a careful manner. The recipients of the letter also matter. Unfairness is assessed based on the average trader in the case of multiple recipients, and through an individual assessment in the case of sending to a single trader. Recipients should be carefully selected, and it is important that they are familiar with the business situation. Cease-and-desist letters drafted in accordance with what is considered appropriate in praxis should be able to benefit from most of the legal advantages offered by the phenomenon. However, it should be stressed that the courts’ assessments are not entirely consistent, and a regulation on the cease-and-desist letters would probably be beneficial.

• author: Todaro Zander, Alessia
• supervisor: Ulrika Wennersten
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Cease-and-desist letters in case of intellectual property infringement - An analysis of cease-and-desist letters as an intellectual property infringement measure and its relation to unfair advertising
• course: JURM02 20242
• year: 2024
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: immaterialrätt, marknadsföringsrätt, varningsbrev
• language: Swedish
• id: 9179849
• date added to LUP: 2025-01-21 14:55:10
• date last changed: 2025-01-21 14:55:10