Preventiva vistelseförbud - En godtagbar inskränkning av rätten till rörelsefrihet enligt EKMR?

Abstract (Swedish)

Brottsligheten inom den kriminella miljön utförs idag oftare i offentliga miljöer. Den allvarliga brottsutvecklingen i Sverige har föranlett ett stort behov av brottspreventiva åtgärder. En åtgärd som vidtagits är lag (2024:7) om preventiva vistelseförbud som syftar till att förebygga brott med anknytning till kriminella nätverk och öka tryggheten på allmänna platser.

Ett preventivt vistelseförbud innebär att en person kan förbjudas att vistas på allmänna platser om det finns en påtaglig risk för brottslig verksamhet inom en grupp och den avsedda personen kan befaras främja denna. På så sätt möjliggör lagen för begränsningar av individers rätt till rörelsefrihet. Därmed utgör vistelseförbud en inskränkning av artikel 2 i Europakonventionens (EKMR) fjärde tilläggsprotokoll. Av artikelns tredje punkt framgår det att en inskränkning av rörelsefriheten endast är tillåten under vissa förutsättningar.

Uppsatsens syfte är att granska hur vistelseförbud förhåller sig till det konventionsrättsliga skyddet för rörelsefrihet och kraven för en tillåten inskränkning enligt artikel 2(3) TP 4 EKMR. Med hjälp av en kritiskt inriktad rättsdogmatisk metod granskas hur preventiva vistelseförbud förhåller sig till kriterierna på legalitet och nödvändighet i ett demokratiskt samhälle, vilka måste vara uppfyllda för en tillåten inskränkning. Detta har gjorts genom att granska förarbetena till den nya lagen, remissinstansernas yttranden till densamma och Europadomstolens praxis.

Min slutsats är att vistelseförbud inte uppfyller kriterierna för en tillåten rörelsefrihetsinskränkning enligt EKMR och att de därför inte utgör en godtagbar begränsning. Vistelseförbudsförbudslagen bedöms inte uppfylla kravet på legalitet eftersom den är bristfällig i förhållande till kvalitetskraven som uppställs i Europadomstolens praxis. Därutöver bedöms vistelseförbud inte vara proportionerliga med hänsyn till intrånget för den enskilde, varför åtgärden inte kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Abstract

Criminal activity is today carried out in public places. The serious crime trend in Sweden has led to a great need for crime prevention measures. One measure that has been put into place is the law on preventive exclusion orders (lag (2024:7) om preventiva vistelseförbud), which aims to prevent crimes linked to criminal networks and increase safety in public places.

A preventive exclusion order means that a person can be prohibited from visiting a public place if there is a serious risk of criminal activity within a group and the individual concerned can be feared to promote it. Thereby the law allows for restrictions on individuals’ freedom of movement, which is protected by Article 2 of Protocol No. 4 to the European Convention on Human Rights (ECHR). The third paragraph of this article stipulates that restrictions on individuals’ freedom of movement are only permitted under certain conditions.

The aim of this thesis is to examine how preventive exclusion orders correlate to the right to freedom of movement according to ECHR and the requirements for a permissible restriction under Article 2(3) of Protocol No. 4 ECHR. Using a critically oriented legal dogmatic method the thesis examines how preventive exclusion orders relate to the criteria of legality and necessity in a democratic society which must be fulfilled for a permissible restriction. This has been done by examining the preparatory works for the new law, the opinions of consultation bodies and the case law of the European Court of Human Rights.

My conclusion is that preventive exclusion orders do not meet the criteria for a permissible restriction under the ECHR and that it therefore does not constitute an acceptable restriction. The law on preventive exclusion order is deemed not to meet the requirement of legality as it does not fulfil the quality requirements set out in the practice of the European Court of Human Rights. Additionally, preventive exclusion orders are not deemed to be proportionate as regards the infringement on the affected individual. Thus, the measure cannot be considered necessary in a democratic society.

• author: Shihadeh, Yasmine
• supervisor: Alezini-Eirini Loxa
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20242
• year: 2024
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, konstitutionell rätt, vistelseförbud, EKMR, rörelsefrihet
• language: Swedish
• id: 9180141
• date added to LUP: 2025-03-20 14:21:51
• date last changed: 2025-03-20 14:21:51