Climate Displacement and Non-Refoulement: Opportunities and Challenges under Human Rights Law

Abstract

This thesis examines the scope of non-refoulement under the international human rights instruments ICCPR and ECHR, in cases of climate displacement. This topic is important, as the effects of climate change are predicted to trigger a mass population displacement of over one billion people by the year 2050. This raises the issue of international protection for climate displaced persons, which will seldom be granted refugee status and therefore often fall outside the ambit of the Refugee Convention’s protection of non-refoulement. Because of this, the thesis seeks to explore whether similar protection can be provided in other ways.

The thesis examines the provisions of non-refoulement under the scope of the ICCPR and the ECHR, as well as the key-cases of Teitiota v. New Zealand and D. v. the United Kingdom. For the interpretation of the cases and their respective legal instruments, the thesis uses reports and general comments provided by the United Nations treaty bodies, as well as academic and legal doctrine.

The study finds that while both ICCPR and ECHR provide a broad and in-discriminatory scope of non-refoulement, the threshold for its application is often hard to reach in cases of climate change, thus climate displaced persons remain without a clear legal protection. Furthermore, the thesis establishes that despite the case of D. v. the United Kingdom broadening the scope of the grounds for non-refoulement under Article 3 ECHR, the practical effect of the ruling in cases of climate displacement is uncertain as the Court has emphasized a very strict standard for claims on the new grounds. The thesis also finds that the case of Teitiota v. New Zealand is important as it acknowledges that the non-refoulement obligation under ICCPR can be triggered by the adverse effects of climate change. It is, however, also important to note that the Committee’s reasoning in the specific case reflects a more limited interpretation, which would restrict the practical application of non-refoulement in cases of climate displacement.

Lastly, the thesis acknowledges that as the case law on the subject of non-refoulement in climate displacement cases is still highly unexplored, it cannot for certain say how the ECtHR or the HRC will rule in future cases. It is, however, of importance that the jurisprudence evolves. Cases like that of Teitiota’s contribute to this evolvement and regardless of their outcome, they are important as they raise public awareness on the issue.

Abstract (Swedish)

Denna uppsats undersöker räckvidden av tillämpningsområdet av principen non-refoulement för personer som tvingas migrera på grund av klimatförändringar, genom rättighetskatalogerna ICCPR och EKMR. Ämnet är av stor betydelse eftersom effekterna av klimatförändringarna är beräknade att innebära en tvångsförflyttning av över en miljard människor innan år 2050. Frågan gällande vad dessa personer har för skydd i en internationell bemärkelse är därför väsentlig, eftersom de inte kommer få skydd genom Flyk-tingkonventionens princip om non-refoulement till följd av att de inte har rätt till flyktingstatus. Således ska andra möjliga vägar till liknande skydd granskas.

En undersökning görs av regleringen kring non-refoulement i ICCPR och EKMR, samt av hur domstolarna har resonerat i rättsfallen Teitiota v. New Zealand och D. v. the United Kingdom. För tolkningen av de rättsliga regleringarna och bedömningarna i rättsfallen används olika FN-organs rap-porter och kommentarer, samt doktrin på området.

Uppsatsen finner att kravet som ställs för tillämpningen av non-refoulement genom både ICCPR och EKMR ofta är för högt ställt för att den ska kunna ge något adekvat skydd, trots dess annars breda och tillåtande tillämpningsområde. Uppsatsen fastställer även att rättsfallet D. v. the United Kingdom visserligen har etablerat nya grunder för tillämpningen av non-refoulement, som i teorin öppnar dörren för att klimatförändringar skulle kunna utgöra en sådan grund, men eftersom domstolen ställer upp en väldigt strikt standard för de nya grunderna, finns det en risk att det kan visa sig vara svårt att erhålla skydd som tvångsförflyttad med grund i klimatförändringar. Fallet Teitiota v. New Zealand visas också vara viktigt på området, då det är första gången FN:s människorättskommitté erkänner att all-varliga effekter av klimatförändringar kan utlösa en non-refoulement förpliktelse hos stater som vill skicka tillbaka asylsökande. I det specifika fallet använder sig dock kommittén av en snäv tolkning av förpliktelsen, vilket inskränker tillämpningsområdet i fall av klimatrelaterad tvångsförflyttning.

Avslutningsvis, uppmärksammas det att det inte går att säkert säga hur domstolarna kommer döma i framtida fall av tvångsförflyttningar orsakade av klimatförändringar, eftersom rättsområdet fortfarande är outrett. Det är däremot väsentligt att rätten utvecklas. Fall som Teitiotas bidrar till denna utveckling, och är betydelsefulla oavsett deras utfall, därför att de bidrar med en ökad kunskap på området.

• author: Jellhede, Isabelle
• supervisor: Ulf Linderfalk
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20242
• year: 2024
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Public international law, EU law, International human rights law, Climate displacement, Climate change, Non-refoulement
• language: English
• id: 9180436
• date added to LUP: 2025-03-20 14:08:52
• date last changed: 2025-03-20 14:08:52