Styrelsens ansvar för hållbarhetsrelaterade upplysningar på finansmarknaden

Abstract (Swedish)

EU:s hållbarhetsarbete har under senare år fokuserat på ekonomin, där finansmarknaden spelar en avgörande roll för att uppnå en hållbar tillväxt. Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (SFDR) utgör tillsammans med taxonomiförordningen centrala regelverk för att integrera hållbarhet i finansmarknadsaktörers riskhantering. Genom dessa regelverk ställs krav på att aktörerna tillhandahåller tydlig, relevant och jämförbar hållbarhetsinformation till investerare.

Syftet med uppsatsen är inledningsvis att utreda hur långtgående krav som ställs på hållbarhetsupplysningar som finansmarknadsaktörer ska lämna till investerare. Syftet är vidare att utreda i vilken utsträckning styrelsen i ett finansiellt företag är ansvarig för att upplysningarna är korrekta och fullständiga. Uppsatsens frågeställningar besvaras med hjälp av den rättsdogmatiska metoden, och utgångspunkten för utredningen är lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin. I uppsatsen tillämpas även ett rättsekonomiskt perspektiv för att väga juridiska argumentationslinjer mot ekonomiska incitament. Uppsatsen avslutas med en kritisk reflektion av befintliga regelverk.

Analysen visar att SFDR uppställer långtgående krav på finansmarknadsaktörer vad gäller upplysningar om såväl hållbarhetsrisker som huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetseffekter (Principal Adverse Impacts, PAI). Kraven skärps ytterligare om den finansiella aktören marknadsför en finansiell produkt som påstås främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper eller har hållbara investeringar som uttryckligt mål. I uppsatsen konstateras även att styrelsen inom ramen för sitt uppdrag ansvarar för hållbarhetsupplysningar som lämnas till investerare. Det finns förvisso ingen lag som reglerar styrelsens ansvar för hållbarhetsupplysningar, men eftersom styrelsens uppdrag omfattar både riskhantering och informationsgivning konstateras det att styrelsen även ansvarar för efterlevnaden av SFDR.

Slutsatsen är trots detta att skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen medför begränsade möjligheter för en skadelidande tredje part att rikta skadestånd mot styrelsen på grund av felaktiga, bristfälliga eller utelämnade upplysningar. Bolaget har möjlighet att rikta anspråk mot den egna styrelsen, men det noteras att det är svårt för bolaget att bevisa skada. Det är dessutom tveksamt om bolaget har ett intresse i att kräva den egna styrelsen på ansvar. En tredje man kan vidare kräva styrelsen på ansvar för upplysningar som lämnas i prospekt eller årsredovisningen. Problemet är att upplysningar som lämnas i prospekt endast gäller tre utav nio finansmarknadsaktörer, och att upplysningar som lämnas i årsredovisningen endast avser föregående års prestationer och utgör inga garanti för hållbarheten i kommande års investeringar.

I uppsatsen konstateras därför att det finns begränsade möjligheter att kräva styrelsen på ansvar för hållbarhetsrelaterade upplysningar. I de fall ansvarsreglerna möjliggör ett ansvarsutkrävande bedöms det svårt att visa antingen på skada eller orsakssamband. Sammantaget noteras att nuvarande ansvarsregler riskerar att undergräva SFDR:s syfte, då det idag primärt är Finansinspektionen som kan ingripa mot brister i efterlevnaden.

Abstract

In recent years, the EU’s sustainability efforts have increasingly focused on the economy, where the financial market plays a crucial role in achieving sustainable growth. The Sustainable Finance Disclosure Regulation (SFDR), together with the Taxonomy Regulation, constitutes a central part of the EU’s regulatory framework for integrating sustainability into the risk management processes of financial market participants. These regulations require that financial actors provide clear, relevant, and comparable sustainability-related information to investors.

The purpose of this thesis is, firstly, to examine the extent of the disclosure obligations imposed on financial market participants under SFDR. Secondly, it aims to assess to what extent the board of a financial undertaking may be held responsible for ensuring that such disclosures are accurate and complete. The thesis employs a legal dogmatic method, based on legislation, preparatory works, case law and legal doctrine. A legal economics perspective is also applied to weigh legal reasoning against economic incentives. The thesis concludes with a critical reflection on the current regulatory framework.

The analysis demonstrates that SFDR imposes far-reaching disclosure requirements regarding both sustainability risks and principal adverse impacts (PAI) on sustainability factors. These requirements become even stricter when a financial product is marketed as promoting environmental or social characteristics or as having sustainable investment as an explicit objective. The thesis further finds that the board of directors, within the scope of its responsibilities, is accountable for the sustainability disclosures provided to investors. Although there is no specific legislation that directly governs board liability under SFDR, it is concluded that, as the board is responsible for both risk management and information disclosure, it is also responsible for ensuring compliance with SFDR.

Nevertheless, the thesis concludes that the rules on liability in the Swedish Companies Act provide limited possibilities for a third party to bring action for damages against the board based on inaccurate, deficient, or omitted disclosures. While the company itself in theory may bring a claim against its own board, it is noted that this is often hindered by difficulties in proving damages and by the company’s limited interest in pursuing such action. A third party may also bring a claim against the board for information provided in prospectuses or annual reports. However, the scope of such liability is limited, as prospectus disclosures only apply to three out of nine types of financial market participants, and annual reports only reflect past performance, offering no assurance of the sustainability of future investments.

Thus, the thesis concludes that the possibilities for holding boards accountable for sustainability disclosures are limited. In the rare cases where liability rules do permit such claims, it is generally difficult to establish either damage or causation. Overall, it is noted that the current liability framework risks undermining the purpose of the SFDR, as enforcement today primarily lies with the Swedish Financial Supervisory Authority.

• author: Söllested, Amalie
• supervisor: David Dryselius
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: The Board's Responsibility for Sustainability-Related Disclosures in the Financial Market
• course: JURM02 20251
• year: 2025
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: civilrätt, associationsrätt, förmögenhetsrätt, skadeståndsrätt, bolagsrätt, hållbarhet, styrelsen, ansvar, hållbarhetsrisker, upplysningskrav, informationsgivning, EU, finansmarknaden
• language: Swedish
• id: 9189040
• date added to LUP: 2025-06-03 11:16:06
• date last changed: 2025-06-03 11:16:06