Åberopanden i skiljeförfaranden - Särskilt om processhandlingen åberopande och dess förhållande till 34 § första stycket tredje punkten LSF

Abstract

As with the SCJP, the SAA is characterized by norms that allocate responsibility between the arbitral tribunal and the parties. A fundamental principle of civil procedure law is the principle of party disposition, primarily expressed in Chapter 17, Section 3 of the SCJP. The second sentence of this section provides that a court may not, in disputes amenable to settlement, base its judgment on a circumstance that has not been invoked by a party as part of the grounds for their claim. This principle has been clarified through case law, including NJA 2019 p. 802 (“Abbes bygg”). The precedent establishes that the party must clearly and unequivocally express that the circumstance is invoked as a basis for the claim. While the SAA lacks an equivalent provision, its preparatory works indicate that tribunals are bound to base its decisions on facts invoked by the parties. Failure to do so constitutes an excess of mandate. In legal literature, this position is often expressed through the assertion that the second sentence of Chapter 17, Section 3 of the SCJP is applicable by analogy in arbitration proceedings.

The focal point of this study is the relationship between the burden of pleading material facts and the arbitral tribunal’s assessment of the merits. The aim is to determine how parties’ pleadings of material facts should be evaluated in arbitration and how they relate to the excess of mandate provision. The thesis adopts a legal dogmatic method, using traditional legal sources as the basis for its analysis and discussion. These are used to establish the applicable law concerning factual pleadings and their connection to the ground for challenge based on excess of mandate. After outlining the relevant principles of civil procedure, the paper analyses key preparatory works, Supreme Court precedents, appellate decisions, and legal literature addressing the extent to which arbitration proceedings are bound by Chapter 17, Section 3, second sentence SCJP, and the associated requirements for pleading a material fact.

The conclusion is that the source material strongly supports applying the same rules and concepts that govern civil procedure in arbitration, with these principles serving as guiding norms. Accordingly, parties must clearly and unequivocally state the circumstances invoked in support of their claims. Based on the arguments presented both for and against this position, a high standard of clarity appears well justified considering the underlying purposes of the SAA, as expressed in its preparatory works. These justifications apply equally in the context of international arbitration. However, in such proceedings, the tribunal should adopt a more active approach to substantive case management to clarify the matters in dispute and ensure that each party’s submissions are sufficiently specified. The paper’s conclusions are grounded primarily in the interest of legal certainty and the view that a clear procedural framework promotes efficiency and reduces the risk of unwarranted challenges to the award.

Abstract (Swedish)

Likt RB präglas LSF av normer som fördelar ansvaret mellan skiljenämnden och parterna. En fundamental princip inom civilprocessrätten är dispositionsprincipen, vilken främst kommer till uttryck genom 17 kap. 3 § RB. Av paragrafens andra mening framgår att domstolen i dispositiva tvistemål inte får grunda sitt avgörande på en omständighet som inte åberopats av rätt part. Regeln har preciserats i rättspraxis genom bland annat NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”). Av prejudikatet framgår att parten måste ge klart och otvetydigt uttryck för att omständigheten åberopas till grund för talan. LSF saknar en motsvarande lagregel. Däremot framgår av lagens förarbeten att utgångspunkten är att skiljenämnden är bunden att avgöra tvisten med stöd av de omständigheter som parterna har åberopat till stöd för sin talan. Det står vidare klart att skiljenämnden begår ett klanderbart fel om den överskrider processramen. Detta har i den rättsvetenskapliga litteraturen främst uttryckts som att 17 kap. 3 § andra meningen RB är analogt tillämplig i skiljeförfaranden.

I uppsatsen står relationen mellan åberopsbördenormerna och skiljenämndens sakprövning i fokus. Uppsatsen syftar till att närmare utreda hur parternas åberopanden ska bedömas inom skiljerätten samt hur de förhåller sig till klandergrunden uppdragsöverskridande. Uppsatsen utgår från en rättsdogmatisk metod där de traditionella rättskällorna ligger till grund för arbetets analys och diskussion. Härigenom fastställs gällande rätt avseende parternas åberopsbörda i skiljeförfaranden och klandergrunden uppdragsöverskridande i 34 § första stycket tredje punkten LSF. Efter en redogörelse av de för uppsatsen relevanta rättsliga utgångspunkterna inom civilprocessrätten redovisas och analyseras relevanta förarbetsuttalanden, prejudikat från HD, hovrättsavgöranden samt uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen beträffande i vilken utsträckning skiljeförfarandet är bundet av 17 kap. 3 § andra meningen RB och där tillkommande åberopsbördenormer.

Slutsatsen är att källmaterialet ger starkt stöd för att de normer som gäller inom civilprocessrätten ska vara handlingsdirigerande även inom skiljerätten. Parterna har därför att klart och otvetydigt redogöra för de omständigheter som åberopas till stöd för talan. Mot bakgrund av de för- och motargument som presenteras i uppsatsen framstår ett högt ställt krav på tydlighet som väl motiverat med hänsyn till de ändamål som kommer till uttryck i LSF:s förarbeten. Vidare har dessa skäl lika stark bäring i skiljetvister med internationell anknytning. Skiljenämnden bör dock vid internationella skiljeförfaranden utöva en mer aktiv materiell processledning i syfte att förmå parterna att tydligt ange sina åberopanden. Uppsatsens slutsatser motiveras främst med hänsyn till parternas rättssäkerhetsintresse samt av det förhållandet att en tydligt definierad processram ökar förutsättningarna för en mer strömlinjeformad process och minskar risken för obefogade klandertalan.

• author: Womack, Karl
• supervisor: Alexander Hardenberger
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Pleading Material Facts in Arbitration – With a Focus on Its Relationship to the Excess of Mandate Provision in Section 34, Paragraph 1, Item 3 of the Swedish Arbitration Act
• course: JURM02 20251
• year: 2025
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: civilrätt, processrätt, åberopsbörda, dispositionsprincipen, uppdragsöverskridande
• language: Swedish
• id: 9189320
• date added to LUP: 2025-06-19 13:34:07
• date last changed: 2025-06-19 13:34:07